Just nu pågår en diskussion i sociala medier om ett eventuellt coronavaccin, och om man alls ska vaccinera sig. Ett eventuellt vaccin mot covid-19 tas emot med misstro och tvivel redan innan det framställts. Efter svininfluensan, med flera hundra fall av narkolepsi som en mycket allvarlig biverkning, verkar det som om synen på vaccin börjar förändras – ibland så till den grad att vaccin till och med beskrivs som något skadligt. Och få tycks tänka på att de drygt fem miljoner svenskar som vaccinerade sig mot svininfluensan – utan att drabbas av biverkningar – sannolikt bidrog till att sjukdomen inte spreds mer än den gjorde.

Misstron mot vaccin har också blivit tydlig när det gäller barnsjukdomar som mässling, där det idag finns en högljudd lobby som väljer att vägra mässlingsvaccin. De går så långt att de med avsikt låter sina barn smittas, ungefär som om mässling bara är en liten baggis. Ingenting kunde vara mer fel.

Mässling är en mycket smittsam virussjukdom som bland annat orsakar hög feber och utslag på kroppen. Sjukdomen kan bli mycket allvarlig, till och med livshotande. I Sverige är den ovanlig eftersom vaccin mot mässling ingår i vaccinationsprogrammet för barn. Men det gjorde det – tyvärr – inte när jag växte upp

Jag var sju år när jag fick mässling. Det började med lätt feber och torrhosta, fortsatte med högre feber och frossa, fortsatte med utslag över hela kroppen, och ännu högre feber. Jag minns inte hur länge jag var sjuk, men jag minns feberyran, mardrömmarna, skräcken och paniken – känslan av total hjälplöshet och en värkande känsla som jag inte kunde sätta namn på förrän långt senare, när jag insåg att det som drabbat mig var djup ångest.

Min enda tröst var mamma och pappa. De fanns hela tiden där, turades om att sitta där på sängkanten och badda mina svidande utslag och min feberheta panna med kallt vatten och masserade mina värkande ben – för utslagen sved inte bara på utsidan, de gav mig ledvärk också.

Till sist visste inte mina föräldrar vad de skulle göra då febern inte gick ner utan tvärtom började nå en livsfarlig nivå. På den tiden hade familjen ännu ingen bil, och de fann ingen annan råd än att ringa efter ambulans. Men av färden till sjukhuset minns jag bara korta ögonblick. När jag lades in såg det ut som om mitt liv skulle sluta där och då men vid det laget var jag så dålig att jag knappt var medveten om vad som skedde.

När krisen väl var över, och sjukdomen gick tillbaka, tog det lång tid innan jag blev frisk – ja, innan jag ens mådde hyfsat bra. Jag fick nästan alla följdsjukdomar man kan få av mässling – först ögoninflammation, sedan lunginflammation och därefter en svår öroninflammation som gav mig nersatt hörsel på ena örat. Jag fick också pigmentförändringar i håret, och här och var växte det fram alldeles vitt hår istället för mitt vanliga bruna. Enligt barnläkaren hade det att göra med den höga febern, och ett illa åtgånget immunförsvar, och ingen kunde säga om pigmentförändringarna skulle bli bestående.

Det där med de vita strimmorna i håret var förstås den minst allvarliga följdsjukdomen. Men de var samtidigt en ständig påminnelse om illa däran jag faktiskt hade varit. Varje gång jag såg mig i spegeln och såg de vita hårtestarna mindes jag febern, frossan, mardrömmarna och den fruktansvärda ångest som drabbat mig. Och det dröjde flera år innan håret såg ut som vanligt igen.

När min son föddes ett tjugotal år senare fanns det ett fungerande vaccin, inte bara mot mässling utan också mot påssjuka och röda hund, och jag tvekade aldrig att låta vaccinera honom. Jag skulle aldrig, med vilje, ha utsatt honom för det jag drabbades av när jag fick mässling. Och när jag hör argumenten mot mässlingsvaccinet idag, och inser att det faktiskt finns föräldrar som tror att barn helt enkelt ”ska” ha mässling och att vaccinet är något slags humbug, så blir jag mörkrädd.

Samma sak är det med det coronavaccin som, sannolikt, kommer framöver. Jag är fullt medveten om att det finns tusen och en konspirationsteorier både om viruset och om vaccinforskningen, men någonstans måste det ju ändå finnas en gräns för ens misstro mot vetenskapen. Det finns oändligt många vetenskapsmän som arbetar för människors bästa och tar sitt jobb på fullaste allvar. Och även om politiker världen över kommer att göra allt för att utnyttja pandemin till sin fördel är det barockt att tro särskilt många – om ens någon av dem – skulle vilja ha ett vaccin som skadar.

BILD: Poliovaccination, 1950-talet.