OPINION Nyligen skrev jag en text om min längtan efter det Sverige som en gång fanns, men som nu befinner sig i en märklig gråzon, där det mesta känns upp och ner. Texten har fått över 100 kommentarer och många är ni läsare som känner igen er. Era kommentarer är guld värda, och jag har läst dem alla med stort intresse. Helst skulle jag ha velat svara på varenda en personligen men tiden räcker helt enkelt inte till. Det finns ju så mycket att säga att det blir svårt att få rum med det i en kommentar.

Jag har också fått många mejl och ett och annat telefonsamtal, och bland det som berört mig mest är ett samtal med en man i 80-årsåldern. Att han kände igen sig så väl i det jag skrev är inte bara intressant för att han är en generation äldre än jag, utan också för att han kommer från en helt annan samhällsklass.

Själv kommer jag från arbetarklassen, med allt vad det innebär av kulturarv och socioekonomiska omständigheter. Båda mina föräldrar var barn till småbönder, med starka kopplingar till det gamla Fattigsverige – mina mor-och farföräldrar stretade från backstugor och soldattorp till egna gårdar, egen odlingsmark, egen boskap och lyckades upp nå ett visst mått av självförsörjande som höll fattigdomen borta från hemmet. De hade mat på bordet, om än enkel sådan, och tak över huvudet och de såg med tillförsikt på framtiden eftersom erfarenheterna hade lärt dem att man kan få det bättre och bättre, bara man arbetar och förkovrar sig.

Mannen som ringde mig hade vuxit upp under helt andra förutsättningar och med, enligt egen uppgift, flera silverskedar i munnen. Trots det, och trots åldersskillnaden mellan oss, har vi alltså samma bild av Sveriges förändring. Han berättade att han också mött människor i sin egen ålder, som vuxit upp under mycket enkla förhållanden, men vars erfarenheter och upplevelser liknade hans egna.

Det här är inte första gången jag möter människor av en annan generation, och människor som levt i en annan socioekonomisk kontext än jag, som ser på Sverige med samma ögon som jag gör. Det Sverige som var och det Sverige som är. Det får mig att dra slutsatsen att samhörigheten och framtidstron inte har sin grund i hur privilegierad man är, utan i något annat. Fosterlandskänsla, ett gemensamt kulturarv, en gemensam historia – eller kanske gemensamma mål, värderingar och en ungefär likadan syn på människan och omvärlden.

Jag har också mötts av en viss ironi och jag gissar att det är något många av er råkat ut för när ni talat om Sverige förr och nu. Man är nostalgisk. Man minns sin barndom i ett romantiskt skimmer. Man har inte förstått hur verkligheten för ut. Och framför allt: ”Lilla vän, allt var faktiskt inte bättre förr.”

Som om jag någonsin hade påstått det. Som om någon av er hade påstått det.

Det här är en typ av härskarteknik som har använts i decennier för att misstänkliggöra och förlöjliga människor som påstår att det finns saker och ting som gått förlorat i Sverige. Saknar du den tid då du kunde lämna ytterdörren olåst, då åldringsbrott och rån mot barn var sällsynt förekommande, då du kunde åka till akuten utan att vara rädd för kriminella gäng i väntrummet, då det blev extrainsatta nyheter om någon blev skjuten? Då är du en motståndare till utvecklingen. Ungefär som om den som ifrågasätter den svenska härdsmältan per automatik tycker att vi bara ska ha en TV-kanal.

Det är så urbota dumt att jag tvivlar på att de som kastar ur sig det tror på det själva ens. Att sakna Sverige handlar ju inte alls om att sakna barndomen, romantisera Hylands hörna eller vilja förbjuda alla bilar som tillverkades efter 1970. Det handlar om saknaden efter en gemenskap och en samhörighet som blir alltmer sällsynt. Saknaden efter ett land där gårdens lekande ungar blev utskällda av valfri granne om de fick för sig att plåga en katt eller en igelkott. Där den som stökade till i tvättstugan fick sig en rejäl skrapa av den som kom efter. Där ett rån mot en åldring skapade jätterubriker och extra radio- och TV-sändningar.

Vad har vi idag? Ett land där den som vågar skälla ut ungar som plågar ett hjälplöst djur riskerar att bli nerslagna och misshandlade. Där det inte bara kan medföra hot och våld att säga till en hyresgäst att ge fan i att kasta fimpar i tvättstugan, utan där det dessutom är kutym att driva med ”tvättstugepoliser”. Ett land där åldringsrån knappt medför en notis i lokaltidningen ens.

Att vilja ha tillbaka Sverige innebär inte att säga nej till Netflix och pizza och kräva en renässans för TV-monopolet och korvgubben med låda på magen. Det innebär helt enkelt att vilja ha tillbaka det välfungerande samhället. För även om allt naturligtvis inte var bättre förr så har väldigt mycket blivit sämre. Det behöver vi ändra på.