Utan att vara disputerad expert på försäkringar har jag gjort vissa observationer om när ett försäkringsupplägg kan vara rimligt. Jag tror att det krävs minst två förutsättningar. Den ena är att skadefallet är oönskat, till exempel att det börjar brinna i huset. Det andra är att försäkringskollektivet är någorlunda homogent så att de som betalar för försäkringarna är ungefär samma grupp som den som erhåller utbetalningarna.

För att illustrera denna tankegång har jag uppfunnit den helt perversa Porscheförsäkringen. Man betalar en månatlig försäkringspremie på ettusen kronor. Om man sedan inte kan låta bli att köpa en Porsche utfaller en försäkringsersättning om en miljon kronor. Det som gör Porscheförsäkringen pervers är för det första att skadefallet inte är oönskat och för det andra att den slår ojämnt eftersom alla som betalar – om vi antar att det vore en obligatorisk, statlig försäkring – inte är sådana trettioåriga och kanske äldre män som drömmer om en Porsche.

Föräldraförsäkringen påminner om en Porscheförsäkring däri att skadefallet, det vill säga ankomsten av ett nyfött barn, inte är jämförbart med en eldsvåda utan tvärtom något som i normala fall är föräldrarnas högsta önskan. Ej heller är det betalande kollektivet särskilt homogent. Om inbetalningarna till föräldraförsäkringen vore frivilliga så skulle inte särskilt många femtioplusåringar betala premien.

Min allmänna känsla är att hela det svenska socialförsäkringssystemet består av falska försäkringar. Det konstiga är att någon över huvud taget har förtroende för systemet och dess huvudföreträdare och högsta chefsinstans Försäkringskassan.

Det finns alltså två problem med socialförsäkringarna. Det första är att skadefallet inte nödvändigtvis är oönskat. Det handlar ju ofta om att man får pengar från staten på sitt konto. Det andra problemet är att försäkringskollektivet inte är homogent utan indelar sig i två distinkt olika grupper där den ena är nettobetalare och den andra är nettomottagare.

Såklart att ett sådant system gradvis måste tappa i förtroende. Nettomottagarna tycker snart att de aldrig får tillräckligt utan blir förfördelade. Nettobetalarna misstänker alltmer att mottagarna inte förtjänar sina bidrag i egenskap av hederliga sjuka och nödlidande utan i stället strävar efter att missbruka regelverket för att skaffa sig intäkter på nettobetalarnas bekostnad.

Det märkvärdiga är att ett sådant system kunnat byggas upp och under lång tid varit så legitimt och allmänt accepterat som det varit. Det finns, vad jag kan begripa, bara en tänkbar förklaring och det är att svenska folket varit så besatt av homogent goda värderingar av innebörd att mottagarna aldrig skulle ha kommit på det som annars är normalt för mänskligheten, nämligen att det är bekvämare att leva på andras bekostnad än på vad man själv lyckas sno ihop av eget arbete och egen ansträngning.

Två förhållanden har undergrävt detta en gång så fördelaktiga och lyckliga konsensus. Den första är den oundvikliga mentala korruption som ett överdrivet generöst och okontrollerat bidragssystem med tiden åsamkar även de mest homogena och lutheranskt plikttrogna svenska medborgare. Den andra är att systemet öppnats för flera hundra tusen nytillkomna personer som aldrig uppfostrats i det en gång så strama svenska systemet av sociala värderingar.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll tror att hon ska lösa detta problem genom att byta generaldirektör på Försäkringskassan. Det fyller mig med förakt för hennes – och även det övriga politikerväldets, som väl gör ungefär samma analys som Strandhäll – bristande förståelse för Sveriges belägenhet.