Helg är Netflixtid. I alla fall för en medelålders dam som jag, som lämnat det där med kroglivet bakom mig, och i alla fall om jag kan hitta något jag gillar. Men det blir allt svårare, helt enkelt eftersom utbudet blir allt sämre. Och det beror delvis på Bechdeltestet.

Jag vet att jag sticker ut hakan nu för Bechdeltestet är något av ett evangelium för filmskapare idag, inte minst i Sverige. Ända sedan 2013 har flera av landets biografer använt sig av kvalitetsmärkningen A-märkt, som är ett slags konsumentupplysning baserat på detta test.

Vad är då Bechdeltestet, och vad har det gjort för att höja – eller sänka – nivån på film?

Testet kommer från den tecknade serien Dykes to Watch Out For (Flator att uppmärksamma) av amerikanskan Allison Bechdel. Den tecknade serien med lesbiska kvinnor i fokus var den första i sitt slag och testet formulerades i ett avsnitt av serien.

För att en film ska klara Bechdel-testet ska vissa kriterier uppfyllas. Filmen ska ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män. Kort och koncist och i och för sig ingen dum tanke, för hur förtjust jag än må vara i de gamla filmerna med Cary Grant och Gary Cooper blir det lätt lite tröttsamt när kvinnor på film ständigt ska vara våp som inte ska ”bry sina söta små huvuden”.

Men samtidigt är ju överdrifter åt andra hållet lika tröttsamma, och på senare tid märks det allt tydligare att själva testet blir viktigare än filmernas innehåll. Det är det vi ser på bland annat Netflix nu, då streamingjätten satsar på att så många produktioner som möjligt ska klara testet. Film efter film där någon övernitisk Bechdelfanatiker samlat ihop ett gäng kvinnliga skådisar, skrivit ett imbecillt manus och satsat järnet på rapar, pruttar och svordomar. Tillåt mig gäspa, eller ännu hellre stänga av.

Ett exempel på hur fel det kan bli är nyinspelningen av Ghostbusters. Idel i och för sig lysande komedienner i huvudrollerna, men en remake som i allt håller en lägre kvalitet än originalet. Samma sak med filmen Rough Night, som är ett slags Bechdel-version av filmen Baksmällan med uppföljare. Ett gäng kvinnor åker på möhippa, super skallen i bitar och svär och domderar värre än någon man i någon film gjort. De få medverkande männen är mer våpiga än någon blondin någonsin varit – en av dem bär till och med blöjor minsann. Jämställt? Nej inte direkt. Och då spelar de ingen roll hur duktiga skådespelarna är. Det blir bara skräp. Men är det någon som tar till sig av kritiken? Inte då. Det är ju kvinnor i alla viktiga roller, och då avfärdas kritiken som misogynt hat från den vite mannen.

Nu är det naturligtvis inte alla filmer som klarar Bechdeltestet som är dåliga – långt därifrån. Men de bästa av dem är generellt de som har några år på nacken och som gjordes innan själva testet blev viktigare än innehållet. Alien-filmerna, till exempel, med en av tidernas coolaste actionhjältar gestaltad av Sigourney Weaver i huvudrollen. Kill Bill 1 & 2 (2003 & 2004), Djävulen bär Prada (2006) och Bridesmaids (2011) är alla mycket bra filmer, som kvalificerar sig som jämställda på grund av bra manus och skådespeleri – inte för att en filmskapare suttit och räknat ord och lusläst dialogen med Bechdeltestet framför sig.

Många filmer som inte klarar testet har dessutom varit banbrytande i sitt sätt att skildra kvinnor på ett jämställt sätt. Terminator II (1991), med Linda Hamilton vars närvaro får båda de nog så karismatiska terminatorerna att blekna. Spring Lola (1998), med Franka Potente – finns det ens någon som minns hennes manliga motspelare? Och glöm inte Sagan om Ringen-trilogin. Ingen av filmerna klarar Bechdeltestet men kvinnorna som är med är minst lika starka som männen och helt oumbärliga för att föra filmens handling vidare.

I ljuset av alla ”Bechdelfilmer” som pumpas ut nu kan man konstatera följande: Bechdeltestet garanterar inte alls någon kvalitet. Det må vara hur jämställt som helst att kvinnor rapar och pruttar på film, men det är inte ett dugg mer intressant än när män gör det. Och det enda Bechdelfanatikerna hittills lyckats åstadkomma är filmer med sämre – och ibland katastrofalt usel – kvalitet. Så nej tack till jämställdhetstestade filmer.