Mitt förhållande till proggen kan ha färgats av att jag en gång på 70-talet var inneboende i kultbandet Gud i Brallan’s övningslokal i Uppsala. Dom kunde låta så här. Just den här låten tillägnas socialdemokratin, och en av bandets medlemmar förklarar: ”Den handlar om det vi trodde var repression 1970 – vi trodde inte det kunde bli värre”.

Proggen föddes ur 68-rörelsen och utspelades i det musikaliska intermezzot mellan popen och punken. Medan 68 var en revolt för intellektuella i universitetsstäder, var proggen relativt folklig och spridd över landet. Hoola Bandoola spelade i matsalen på mitt högstadium i Nybro 1972, och dom var långt ifrån ensamma. Plötsligt fanns det mängder med band som åkte runt i småstäder, spelade egenproducerad musik och tog mycket rimligt betalt.

Proggen var nationalistisk, vilket skiljer den från andra nutida vänsterrörelser. Den populärmusik som dominerat 60-talet hade sina rötter i England och USA, och allt som kom från det hållet ansågs besmittat med kapitalism och kolonialism. Till och med Palme gick ju ut och demonstrerade mot Vietnamkriget, och att i det läget sjunga på engelska var nästan som ett politiskt ställningstagande.

Pugh Rogefeldt väckte uppseende när han 1969 släppte en skiva med rockmusik på svenska. Peps Persson gick steget längre och sjöng blues på bred skånska, något som ingen tidigare trott vara möjligt. Olika sorters folkmusik plockades fram ur sina gömmor och hanterades med varierande skicklighet.

Nationalismen tog sig skiftande uttryck. Plötsligt blev det coolt att gå på spelmansstämma. Ungdomar kunde sitta runt stearinljus och sjunga Dan Andersson och helt vanliga 20-åringar ertappades med att deklamera Fröding. Det var trendigt med hemstickade vantar. Flickor lärde sig kulning och pojkar klädde sig i murarskjorta. Det populäraste musikbandet hette Kebnekajse.

Alternativ svensk skivproduktionen tog fart. Med tidens teknik var det svårt att konkurrera med kommersiella skivbolag, så istället för att verka proffsiga gjorde vissa band tvärtom och utvecklade en militant amatörism. Bäst i den genren var Philemon Arthur and the Dung, här i sin klassiska hit In kommer Gösta.

Många texter präglades av ett slags ”poetisk naivism” – ett försök att härma den kreativa energi och experimentlusta som förknippas med barn. Budskapet spelade mindre roll, det kunde lika gärna vara rent nonsens. Anders F Rönnblom är ett fint exempel.

Proggen var förstås politisk. Gravallvarliga hyllningar till Lenin och Mao förekom, men också dräpande satirer över samma herrar. Jag skulle inte säga att proggen som helhet var ”politiskt korrekt”. Till och med ett renlärigt vänsterband som Hoola Bandola kunde kalla sin första skiva ”Garanterat individuell”, och i huvudspåret Fred fråga sig: ”Är det verkligen fred vi vill ha?”. För att i nästa andetag varna för kollektivismen, som får oss att ”hand i hand …dansa mot ett stup”.

Men mot slutet av 70-talet smalnade korridoren, och de musikaliska uttrycken formerade sig i allt snävare cirklar runt vänsterns idéprogram. Göteborgsbanden Nationalteatern och Nynningen hade lyft proggen både musikaliskt och artistiskt, men samtidigt pyste något av den otyglade kreativa energin ur ballongen. Storsatsningen Tältprojektet blev en sorts ’Grand Finale’ för hela proggrörelsen.

Proggen producerade förvisso mycket skräp, men uttryckte i sina bästa stunder en svårfångad genialitet som senare musiktrender haft svårt att nå upp till. Man kanske kan jämföra med några av de experimentella konstnärs-ismer som florerade i 1900-talets början.

Min skivsamling finns tyvärr inte kvar. Vill minnas att jag skänkte den till några ungdomar i början av 2000-talet som kallade sig ”Nyproggare”. Vet inte vad det är för en rörelse, men kanske har den avnämare i Ostasien. Träffade nyligen man från Söul som förklarade hur stolt han var över att befinna sig i Göteborg, ”The home of Nationalteatern”. Det visade sig att svenska proggband åtnjuter kultstatus i Sydkorea, och jag hade nog tjänat en hacka om jag kunnat sälja mina måttligt repade originalvinyl med Nationalteatern, Arbete och Fritid och Samla Mammas Manna.

Men nu var ju proggen i själ och hjärta antikommersiell, så det må väl vara hänt.