Hur jag än spanar, med både kikare och förstoringsglas, så ser jag ingen räddning på Sveriges problem. Jag ser ej ens en början till en räddning och det beror på att det tänkande som orsakar de så kallade utmaningarna fortsatt härskar oinskränkt utan att ifrågasättas. Och det kommer inte att spela stor roll vilken regering som det nu pågående parlamentariska apspelet än utmynnar i.

Vad kan det vara för något skadligt tänkande som härskar oinskränkt utan att ifrågasättas? Det är inte Refugees welcome-tänkandet, ty det har fått en torped under vattenlinjen och ligger svårt skadat och kippar efter andan även om det tills vidare av ren byråkratisk tröghet och av migrationsindustrins överlevnadsinstinkter fortsätter att forma svensk migrationspolitik (vad som officiellt än påstås).

Nej, det tänkande som hotar nationens framtid är den lömska folkförförelsen att politiken inte bara har uppgiften att lösa alla problem utan också den faktiska förmågan att göra det. Jag talar om myten om politikerväldets gudomliga kompetens, vår tids motsvarighet till äldre tiders religiösa föreställningar om Guds godhet och allmakt. Jag vet att tesen kan verka främmande, kanske rentav stötande för ett folk som anser sig befriat från vidskepelse och tron på det övernaturliga, men om du öppnar ditt sinne för den möjligheten så kommer du att upptäcka att mycket av det som förefaller underligt plötsligt blir klart som korvspad.

Låt mig ge två exempel. Det första är ett reportage från Rinkeby i Dagens Nyheter den 24 oktober. Det är visserligen sant att Dagens Nyheter är ett av den politiska skrockens centra i Sverige, men den här berättelsen kunde ha stått i vilken tidning som helst.

Rinkeby har 16 000 invånare varav 91,3 procent med utländsk bakgrund och därmed de normala sociala problemen, till exempel höga ohälsotal, hög arbetslöshet och starkt beroende av socialbidrag (jag vet att det heter försörjningsstöd numera men det är socialbidrag lika fullt), ett tillstånd som brukar sammanfattas i formeln ”dålig integration”. Politikernas grundläggande instinkt, baserad på föreställningen att de är goda – de representerar den humanitära stormakten – och dessutom gudomligt kompetenta, är förstås att genomföra ”integrationsprojekt” som finansieras med skattebetalarnas pengar. Detta integrationsprojekt kostade 330 miljoner kronor och gick ut på att bygga om Rinkebystråket till en ”butiksgata med breda trottoarer”.

Detta funkade förstås inte eftersom handel, kommers och utveckling i verkligheten inte blomstrar bara för att politiker får för sig att göra något med skattebetalarnas pengar. Nura Ibrahim, som äger butiken Nura Fashion är missnöjd eftersom affärerna går dåligt. Hon begär att det kommunala fastighetsbolaget Familjebostäder, som äger lokalerna, ska sänka hyran. Apotekschefen Rwaida Zatara är också missnöjd och har ”satt upp affischer i fönstren om att politikerna måste agera”. Bekymrade politiker kommer på besök. ”Rwaida Zatara har träffat besökande politiker från Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet och Liberalerna” och påmint dem om deras ansvar: ”Om de inte gör något före årets slut så kommer fler att stänga, en efter en”, säger hon.

Joakim Larsson, stadsbyggnadsborgarråd, funderar över vad staden ska kunna göra för att ”kundunderlaget” ska kunna förbättras. ”Bron över till det nya bostadsområdet i Ursvik är en… pusselbit”, säger han. Lars Björk på Familjebostäder anstränger sig också. Familjebostäder ”marknadsför Rinkebystråket löpande och har haft tre större event i år”, säger han.

Hela upplägget följer receptet för misslyckande och undergång. Steg 1: Politikerna tar ansvar för att lösa migranternas problem eftersom de inte betraktar migranternas problem som migranternas utan i stället deras eget, politikernas. De tvingar skattebetalarna att finansiera integrationsprojekt. Steg 2: Integrationsprojektet misslyckas. Steg 3: Migranterna etablerar sig som politikernas klienter och anser att politikerna måste lösa inte bara de ursprungliga, utan även de nytillkomna problemen. Steg 4: Politikerna tar villigt emot uppgiften. Sedan börjar det på nytt från Steg 1 eftersom, som det står i en rubrik, ”Hoppet lever hos politikerna”.

Det syndrom som är typiskt för dagens svenska politikervälde är kombinationen av Steg 2, alltså att politikerväldets utvecklingsinsatser misslyckas, och det faktum att politikerna fortfarande har hoppet kvar, det vill säga framhärdar i sin beslutsamhet att beskatta medborgarna för att göra nya, från början dödsdömda, insatser.

Ja, min dom är hård, men är det inte dags att öppna ögonen? Själv insåg jag för länge sedan genom egna misslyckade försök hur verkningslöst och till och med skadligt u-landsbiståndet nästan alltid är. Sedermera har jag upptäckt att precis samma vådliga mekanismer verkar i fråga om inhemska sociala insatser. Det går att hålla folk försörjda, men det går inte att skapa riktig utveckling. Ju mer man håller folk försörjda i sysslolöshet eller låtsasarbete desto mindre riktig utveckling blir det.

Det andra exemplet är bara för att övertyga dig om att det inte finns någon räddning i dagens politiska luftrum och att sålunda strö lite salt i dina sår. På annan plats i samma tidning  debatterar Jakob Forssmed, KD, för nya politiska insatser för att komma till rätta med folks ensamhet som ”kostar samhället minst 13 miljarder per år”. Precis vad som ska göras är oklart, men utgångspunkten är att politikerna har förmågan att framgångsrikt lösa problemet. ”Sverige måste sluta se ensamheten som ett individuellt problem och börja betrakta det som det samhällsproblem det är.” I klartext betyder detta att politiken ska lägga nya områden av människornas tillvaro under sitt inflytande, bygga nya apparater för att förvalta nya slags insatser och hitta på nya skatter för att försörja dessa apparater.

Hoppet lever hos politikerna. Jag ryser och tänker på Ronald Reagans diktum om de nio mest gastkramande orden i det engelska språket: ”I’m from the government, and I’m here to help”.