Jag har alltid varit ganska ljum inför Europeiska Unionen. Jag röstade för svenskt medlemskap och till om med för att Sverige skulle införa euron men utan att egentligen veta varför. Folk sa att det var så himla bra och jag hade inga starka egna övertygelser eller känslor hit eller dit.

Den 13 september höll Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga State of the Union Address. Jag läste talet och det fick mig att tänka, för sent och för okunnigt kanske, men bättre sent och skakigt än inte alls.

En första observation, självklar kanske, är att Juncker håller EUs viktigaste tal vilket betyder att Juncker är EUs högsta höns. Det är konstigt. Juncker är visserligen EUs högsta tjänsteman, men tjänsteman likafullt även om en del påstår att han är vald.

Så här har jag fattat det. EUs högsta beslutande organ är Europeiska rådet som består av statsministrarna från medlemsländerna och av sin egenvalde ordförande samt tjänstemannaorganet Europeiska kommissionens ordförande, just nu Juncker. Detta Europeiska råd nominerar kommissionens ordförande till EU-parlamentets direktvalda ledamöter som har att välja eller vraka den nominerade. År 2014 valdes Juncker således på det sättet till ordförande för tjänstemannaorganet Europeiska kommissionen varför jag betraktar honom som en tjänsteman även om det förekommit röstande i olika bysantinska turer på vägen till Junckers upphöjelse.

Själv tycker jag att det är jättekonstigt att inte det högsta beslutande organets – Europeiska rådets – ordförande som är högsta hönset i EU. Han heter Donald Tusk och är förstås inte heller folkvald men väl indirekt vald av de folkvalda stats- eller regeringscheferna i medlemsländerna.

Det här är så tillkrånglat att professorer kan diskutera hur länge som helst om vad som är vad, men tills vidare menar jag att EUs högste tjänsteman har tilldelats högre värdighet än EUs högste politiker vilket betyder att EU styrs mer av sina tjänstemän än av sina politiker.

Jag säger inte att detta är något märkvärdigt, ej heller att det är nytt eller ovanligt, jag säger bara att det är olämpligt i en organisation som vill kalla sig demokratisk. Vi har en motsvarighet på närmare håll, där det svenska välfärdsindustriella komplexet på det hela taget styr politikerväldet, men det gör inte saken bättre.

Alla organisationer vill alltid ha mer resurser och mer makt för det är bra för de tjänstemän som jobbar där. Om det är EUs tjänstemän som talar när EU talar finns därför misstanken att de i verkligheten inte talar för vad som är bra för Europas folk, vilket de påstår att de gör, utan för vad som är bra för dem. (Ungefär som att migrationen är bra för Arbetsförmedlingen och advokatkåren, som båda får hur mycket som helst att göra, medan den kanske inte är lika gynnsam för medborgarna i gemen, som åker på att betala.)

Vad sa då Juncker? Han är djärv. Han vill flytta fram EUs positioner och ta mer makt. ”Europa” – vilket i det här fallet måste vara en eufemism för EU som i sig är en eufemism för tjänstemännen i Kommissionen – ”skapades inte för att stå stilla. Det får aldrig göra det… Jag hör folk som säger att vi bör ta det lugnt nu när allt börjat fungera. Men nu är inte tid att tveka… Så låt oss kapa förtöjningarna och segla ut från hamnen och fånga passadvindarna i våra segel”.

Jag själv är inte så förtjust vid tanken att EUs tjänstemän ska kapa förtöjningarna och segla iväg. Vad ska de segla iväg från? Det sägs inte klart ut, men jag tror det är från medlemsstaternas inflytande, kort sagt demokratin som vi hittills känt den.

Till exempel bör Europeiska rådet kunna fatta majoritetsbeslut och slippa eventuella krav på enhällighet. ”Europa” – återigen denna eufemism; det är ungefär som när svenska politiker upphöjer sig till ”samhället” – ”måste kunna handla snabbare och mer beslutsamt.”

”Senast 2025 måste vi ha en helt klar Europeisk Försvarsunion.”

”Vår Union behöver ta ett demokratiskt språng framåt”, bland annat genom att motarbeta dem som inte tycker som vi: ”Idag föreslår Kommissionen nya regler för finansiering av partier och stiftelser. Vi bör inte ge pengar till antieuropeiska extremister. Vi bör ge europeiska partier resurser för att kunna organisera sig bättre”.

Sedan tycker Juncker att världen är för liten för både honom själv och Tusk. Ordförandeskapet för Europeiska Kommission och Europeiska rådet bör slås ihop. (”Det är ingen kritik mot min gode vän Donald”, men ”Europa skulle vara lättare att förstå om det bara fanns en kapten på skutan”.)

Allt som Juncker säger handlar inte om att ge Kommissionen mer makt så att den kan kapa trossarna. Han talar också om värdet av subsidiaritet, alltså att Kommissionen inte ska bestämma för mycket, om Italiens ”outtröttliga och nobla arbete” för att begränsa migrantströmmarna från Afrika, om det framgångsrika avtalet med Turkiet, som minskat antalet ankommande med 97 procent och EU:s insatser längs den ”centrala medelhavsrutten” som i augusti minskat antalet migranter med 81 procent jämfört med samma period förra året”.

Vad man än säger om EU så får man en bättre bild av Unionen av att läsa Junckers tal än av att studera svensk press eller lyssna på svenska politiker.