Patrik Engellau

Du kanske undrar varför politiska system lunkar på som de alltid gjort även om de tycks vara på väg mot en avgrund. Då ska jag tala om varför: de är inbäddade i tänkesätt, regelverk och institutioner som säkrar dem mot all annan förändring än att fortsätta som vanligt, bara lite mer.

En oundgänglig insikt för varje politiker som vill göra en förändring som avviker aldrig så lite från den normala ruljangsen – kort sagt en politiker som vill göra ”systemskifte” – är att han måste ta i så livstycket spricker. Det finns ingen gräns för hur mycket jävelskap det gamla systemet kan mobilisera och hur många käppar det kan sticka i hjulen om det anar hotet av ett annalkande nytt system.

Jag vet vad jag talar om, för jag gjorde ett systemskifte genom att införa det första skolpengssystemet i Sverige. Det var i Vaxholms kommun år 1992. Om du anar vilka avgrunds- och protestvrål som kom framför allt från lärarkåren och media! Det gjordes minst ett halvdussin teveinslag om hur den nyliberala råkapitalismen personifierad av mig nu skulle sätta sina dreglande käftar i den idylliska skärgårdskommunen. Från Bildt-regeringen kom inte ett pip till stöd för detta experiment som strax skulle bli trendsättande. Det var på håret att motståndarna till pengsystemet hade vunnit, men en enig kommunstyrelse med ordföranden Hasse, den beslutsamma socialchefen Marianne och kanske framför allt dagisföreståndaren Maggan såg till att innovationen kunde förverkligas (se min beskrivning här).

Det är med denna erfarenhet i bakhuvudet som jag försöker förstå det bråk som sedan ett halvår tillbaka pågår mellan EU, representerat av EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans, och Polen, representerat av den polska regeringen. Den polska regeringen har retat upp EU-kommissionen som anklagar polackerna för att fuska med rättsstatens principer. Så här skriver Sveriges Radio den första juni:

EU-kommissionen varnade idag formellt Polens regering för att bryta mot de rättsstatliga principerna i unionen med nya lagar den drivit igenom och som fått hård kritik.

Otvetydigt är att Polen i höstas fick en ny regering som leds av ett parti som anses högerpopulistiskt (Lag och Rättvisa – PiS) och därför sannolikt är en nagel i ögat på EU. EU har hängt upp sig på två åtgärder som PiS genomfört sedan i höstas, för det första att den nya regeringen bytt ut ledningen för det statskontrollerade radio- och tv-bolaget, för det andra att PiS kört över den polska författningsdomstolen på ett sätt som eventuellt strider mot författningen. Polens regering försvarar sig med att den föregående regeringen hade gjort författningsvidriga tillsättningar för att packa författningsdomstolen med ”pålitliga” domare och att PiS nu bara återställer ordningen.

Bråket mellan EU och Polen tycks för närvarande bara gälla det här med Författningsdomstolen. Här visar sig en intressant juridisk spetsfundighet. Jag kan inte se annat än att den polska regeringen åtminstone kommit i närheten av att ha brutit mot den polska författningen i och med att den – utan att följa regelverket för författningsändringar – inrättat nya regler för hur domstolen ska verka, till exempel att 13 av 15 i stället för nio av 15 domare måste delta i överläggningar och beslut.

Den stora frågan är emellertid vad EU har med det att göra. EU stödjer sig på andra artikeln i Lissabonfördraget, som säger så här:

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

EU menar att Polen brister i respekt för rättsstaten genom att eventuellt ha överträtt sin konstitution i frågan om författningsdomstolen. Men den polska konstitutionen är väl polackernas ensak? EU kräver ju inte ens att ett land ska ha en författningsdomstol. Sverige har ingen och exempelvis Holland lär inte heller ha någon. Storbritannien har inte ens en skriven författning. Det finns inga EU-krav på konstitution. Hur kan EU hänga upp sig på att ett land på egen hand och utan synpunkter från EU först inrättar en regel och sedan ändrar eller bryter mot den?

Den närmaste svenska motsvarigheten till en författningsdomstol är väl lagrådet, vars rekommendationer regeringen inte måste följa. Skulle EU ta Sverige i örat och mumla om uteslutning om regeringen någon gång struntade i lagrådet?

Det går knappt att tänka. Jag tror att Polenkonflikten är som Vaxholmsfallet, ett etablerat system som letar efter orsaker att motarbeta en förändring som det av någon helt annan anledning inte gillar. Detta är inget försvar för PiS, bara en förhoppningsvis nykter observation av hur det går till i världen.

PS Jag ringde till polska ambassaden för att fråga om någon kunde förklara den polska regeringens syn på saken. Jojomänsan, jag fick strax träffa ambassadören själv. Vi pratade mest om det som åtminstone jag tror är det verkliga skälet till att EU surnade till på Polen, nämligen att Polen avvisat EUs planer på utkvotering av flyktingar till medlemsländerna. Man kan förstå Polens dubier. Vad ska polackerna göra med MENA-flyktingar som inte vill till Polen men av EU placeras där? Ska man sätta elektronisk fotboja på dem? För övrigt bär Polen redan sin humanitära börda och det med råge. År 2014 kom nästan 380 000 ukrainare till Polen, visserligen inte som flyktingar – varför skulle de söka asyl och riskera avvisning? – utan som arbetskraft som snabbt lär sig språket, får jobb och integreras. Ukrainarna i Polen verkar vara en solskenshistoria. Sedan kan Stefan Löfven och Angela Merkel oja sig över att andra EU-länder inte hjälper till.