Patrik Engellau

Som redaktör för denna blogg – eller sajt eller vad det heter – har jag vid flera tillfällen fått anledning att fundera över det här med tolerans och yttrandefrihet. Vad får sägas? Jag önskar alla motsvarande prövning. Det är inte alls så självklart som man kan tro.

Yttrandefrihet stadgas i regeringsformens andra kapitel, första paragraf:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor

Här handlar det om att staten lägger band på sig själv. Den lovar att inte ingripa mot en person som på något vis, till exempel i en tidningsartikel, torgför sin mening även om staten själv ogillar meningen.

I verkligheten är denna yttrandefrihet naggad i kanten eftersom staten inrättat ett antal undantag från huvudregeln. Den som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp kan således inte alltid anföra yttrandefriheten till sitt försvar. Självklart måste statens inställning till olika opinionsyttringar påverkas samhällsförhållandena i allmänhet. För ett tag sedan skrev jag om hur det synnerligen toleranta Storbritannien först efter andra världskrigets början förbjöd fascistisk propaganda.

Men det knepiga är inte vad staten ska göra, utan vad jag ska göra som redaktör för den här sajten. Att staten får tåla en del unkna uppfattningar betyder ju inte nödvändigtvis att sådana ska erbjudas fritt spelrum på Det Goda Samhället. Det är inte riktigt som att man inte behöver umgås privat med folk vars åsikter kan vara anstötliga. Men att driva blogg är något snarlikt. En sajt som denna finns någonstans på en skala vars ändpunkter är statens respektive den private medborgarens toleransgränser.

I det perspektivet har jag kommit att se den Voltaire (troligen felaktigt) tillskrivna parollen om toleransen i ett annat ljus, alltså uttalandet om att jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra den. Förut tyckte jag det var väldigt stiligt sagt, men numera tycker jag bara det är pompöst och falskt. I varje fall tror jag inte någon redaktör vid sin hjärnas fulla bruk skulle vara villig att följa det.

Ty om den här sajten följde Voltaires (om det nu var han) appell skulle vi publicera allting som folk skickade oss utan något som helst urval. Vi kan ju inte ens, som papperstidningarna, skylla på utrymmesbrist. Internet förefaller oändligt. Jag tror inte Voltaire (dito) menade det heller. Om han ville dö för lustmördares rätt att propagera för sin läggning så måste han väl rimligtvis åtminstone ha bjudit hem en lustmördare för att hålla ett eggande föredrag om lustmord för vänkretsen och det tror jag filosofen drog sig för.

Med det vill jag bara säga att Det Goda Samhället måste ålägga texterna viss censur. Det finns texter som inte skulle passa här. Sadomasochistiska berättelser, rasistpropaganda och kakrecept platsar liksom inte även om den toleranta staten skulle tåla budskapen. På det sättet är den här sajten avsevärt mindre tolerant än staten.

Men även om vissa förkunnelser är portade från den här sidan måste en redaktör förhålla sig till den så kallade åsiktskorridoren. Där har jag, måste jag erkänna, ett personligt problem. Åsiktskorridoren, alltså bredden av påbjudna eller i varje fall officiellt accepterade uppfattningar, representerar, som jag ser det, bara ett smalt stråk på den skala av tänkbara synpunkter som återstår även sedan självcensur etablerats enligt ovan.

Mitt problem är så här (lite tillspetsat uttryckt): om Det Goda Samhället håller sig till åsiktskorridoren så får varken redaktionen eller läsarna reda på något som de inte redan visste; om sajten avlägsnar sig från åsiktskorridoren kan såväl redaktion och skribenter som läsekretsen eventuellt tycka sig ha hamnat i dåligt sällskap. Till exempel fick vi alldeles nyligen förfärade reaktioner för att vi publicerat en text av en skribent som gillade Donald Trump. Med sådant, fick jag mig till livs, befattar sig inte väluppfostrade människor.

Men jag vill inte bara höra inövade synpunkter som jag hört förut. Jag vill bli lite retad, utmanad, provocerad. Även om jag själv kanske tycker att Trump verkar vara en i många stycken obehaglig person så går det inte att förneka att han attraherar många människor som inte alla är dumskallar och fascister vilket gör att jag blir nyfiken på vad anhängare ser hos honom. En nyfiken människa måste då och då ge sig på upptäcktsfärd utanför åsiktskorridoren.

Jag säger inte att det är fel att hålla sig till åsiktskorridoren eller att bara ta ett eller annat försiktigt steg vid sidan om. Det finns inget egenvärde i att utsätta sig för fara. Men för dem av oss som lockas av romaren Terentius diktum Homo sum, humani nihil a me alienum puto (Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande; detta var för övrigt Karl Marx levnadsmotto) är det en livsnödvändighet att snoka på förbjudna ställen och kanske då och då göra en fadäs eller åka dit för ett övertramp.

Så akta er.