Patrik Engellau

En för några årtionden sedan mycket uppskattad och hyllad Egyptienfödd affärsman – han blev ”Årets svensk” år 1985 – heter Refaat El-Sayed. Om jag fått bestämma så hade han inte bara betraktats som just det årets, utan även alla efterkommande års, svensk, ty den optimistiska, trosvissa och, tror jag, ursprungligen rätt osvenska attityd till verkligheten som han personifierade verkar ha blivit trendsättande.

Refaat El-Sayed hade svårt att skilja på å ena sidan hur saker och ting objektivt ligger till och å den andra hur han önskade att de skulle ligga till. Det är ett i många stycken sympatiskt och tilltalande förhållningssätt till tillvaron. Det kan även under långa perioder påverka människor att känna sig bättre till mods än de skulle göra om de lyssnade på sådana som tjurskallar som jag (på lång sikt är vi ju, som lord Keynes påpekade, alla döda, så va fan).

Refaats läggning skapade visserligen en del knepiga trångmål för honom. Han önskade att han var doktor i biokemi och förklarade för folk att han var doktor i biokemi vilket ledde till en del tumult när Björn Gillberg, en svensk surgubbe och filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet, avslöjade att Refaat i verkligheten inte var doktor i biokemi och ej heller i något annat ämne.

Refaat El-Sayed blev nog lite nedslagen av Björn Gillbergs envetna beteende, men inte tillräckligt mycket för att det skulle förmå honom att revidera sitt förhållningssätt till verkligheten. Något år senare visade han sig ha förfalskat sitt bolag Fermentas redovisning i enlighet med sina grundläggande värderingar, nämligen att det är viktigare att folk, i det här fallet hans aktieägare, är glada och lugna just nu än att de gläds när facit så småningom uppdagas. Den svenska staten, som vid det laget inte hade förstått Refaat-syndromets överlägsna charm, tog illa vid sig och sydde in Refaat på fem år. (När han sedan slapp ut fortsatte han oförtrutet att glädja sina medmänniskor enligt sin kanske medfödda läggning.)

Numera känns det som om Refaat El-Sayeds föredöme har påverkat nationens ledning.

Ett fint exempel är bruket av ordet utmaning, till exempel ”att integrera invandrare i utanförskapsområdet blir en utmaning för det svenska samhället som vi måste ta tag i”. Det låter käckt, beslutsamt och fullt av tillförsikt ungefär som att vi just uppmärksammat problemet och genast ska ta itu med det, kanske en fikapaus först, men sedan blir det pang på, då ska du få se hur en bra svensk proposition biter, det behövs bara lite svensk beslutsamhet och det har vi, det kan jag försäkra!

Surgubbar som jag tar oss för pannan. Har Refaat själv blivit minister? Det här är i verkligheten en klar doktorshatt. År 1990 fanns tre utanförskapsområden i Sverige. År 2002 hade det ökat till 128 stycken och år 2012 till 186 stycken. Politiken har inte lyckats göra någonting, vad jag kan upptäcka. En skrävlande integrationsminister, Erik Ullenhag, lovade att styra upp situationen och när hans misslyckande uppdagades försökte han blanda bort korten och ursäkta sig med att han varit ”naiv”.

Och den dag som idag är står vi fortfarande med ”utmaningar” men utan minsta handlingsplan.

Skolan är en annan doktorshatt, ett område för svensk politik där ”utmaningar” och önsketänkande stadigt tillämpas. I stället borde surgubbe-metoden tillgripas, nämligen att se fakta i ögonen, överge sina rosendrömmar och i stället för fortsatt verklighetsförfalskning vid behov tänka nytt och lösa problemen.

En tredje och relativt nytillverkad doktorshatt är det här med den ”skärpta flyktingpolitiken”. Statsministern har sagt att asylreglerna ska anpassas till ”EU:s miniminivå”. Det är kanske bara menat som en ”utmaning”, för i verkligheten märks det inte. Och gränskontroller, vad är det? En polis som står vid gränsen och uppmanar asylsökande att gå till Migrationsverkets tält? Opinionsinstitutet Novus har fastställt att nästan 70 procent av medborgarna stödjer regeringens förslag om ”skärpt flyktingpolitik”. Är dessa förslag dock i verkligheten något mer än kosmetik?

Björn Gillberg, var är du när vi behöver dig?