Patrik Engellau

Det är mycket som behöver förändras i Sverige och behovet av förändringar känns alltmer pressande för var dag. Migrantsituationen är det mest akuta problemet, men långt ifrån det enda och ej heller det grundläggande och avgörande.

För mig är skolan själva prototypproblemet. I decennier har Sverige arbetat med att undergräva ett en gång välfungerande skolsystem. Denna systematiska förstörelse, som nu får ytterligare kraft av invandringen, har åstadkommits genom att lärarkåren – en gång en av nationens stoltaste professionella eliter – gradvis berövats sin självständighet och begravts under ett allt tätare lager av flumföreskrifter.

Samma röta som drabbat skolan har också ansatt universiteten, sjukvården och troligen åtskilliga andra, i första hand offentligfinansierade, verksamheter.

Jag medger att dessa mina anklagelser är vaga och osäkra. Jag ägnar mina dagar åt att försöka förstå vad mitt land blivit och hur förfallet kunnat ske. Det är inte så lätt i det störande bakgrundsbrus som utgörs av dominerande men, i mitt tycke, oprecisa och föråldrade teorier om att det är ”vänsterns” eller ”högerns” fel alltihop. (Kanske är jag inte ett dugg bättre själv.)

För att kunna förändra måste man ha en teori om hur samhället ser ut, vari felet ligger och vem som är vän och vem som är fiende. Där har man hjälp av Karl Marx. Att något var fel och behövde förändras var grundbulten i hans filosofi. Eller som han skrev i sina Teser om Feuerbach när han var 27 år gammal år 1845: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Marx hela teoribygge handlade om att tolka för att förändra. Begreppet ”motsättning”, enkannerligen ”huvudmotsättning”, har fundamental betydelse i Marx lära. Huvudmotsättningen står mellan de grupper eller klasser som representerar å ena sidan ett i vissa faser degenererat och skadligt etablissemang, å den andra framtidens välsignelsebringande vinnare (kapitalistklassen respektive arbetarklassen enligt Marx egen 1800-talstolkning).

Hans ekonomiska teorier må vara hur skruvade som helst – i grunden ligger den tendentiösa arbetsvärdeläran, alltså föreställningen att allt värde skapas av arbetarklassen medan kapitalistklassen lever genom utsugning allena – men hans beskrivning av huvudmotsättningen satt som en smäck på nittonhundratalet. Och vi lever fortfarande i en värld där den viktigaste politiska kampen av många, felaktigt enligt min mening, anses stå mellan vänster och höger, mellan arbetare och arbetsgivare, mellan LO och Svenskt Näringsliv/SAF, mellan socialister och borgerliga, mellan Norra Bantorget och Storgatan/Blasieholmen, mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

Jag gillar alltså Karl Marx attityd och metod, men herregud, karln föddes för snart tvåhundra år sedan. Det har hänt en del sedan dess. Den huvudmotsättning han sysslade med är, enligt min uppfattning, inte längre för handen. Den gamla antagonismen mellan socialism och borgerlighet är till stor del överspelad.

Det finns då två möjligheter. Antingen är även begreppet huvudmotsättning överspelat. Hos oss i vårt samhälle kanske alla människor har samma intressen. Det går att föreställa sig. Eller också går huvudmotsättningen någon annan stans än på Marx tid.

Jag tror på det senare. Jag menar att huvudmotsättningen står mellan å ena sidan vår tids makthavare i Sverige – alltså politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – och å den andra den ansvarskännande medelklassen som står på egna ben och upprätthåller värderingar som underlättar för den att klara sig själv (även om medelklassen för den sakens skull inte saknar empati och medkänsla).

Aristoteles ansåg att de bästa samhällena var de där medelklassen hade makten. Där de rika bestämmer hunsas och pungslås medelklassen och där de fattiga skaffar sig inflytande med hjälp av en ”tyrann” som härskar i kraft av deras stöd så härjas medelklassen ännu mer.

Ibland tänker jag att om jag av oförsiktighet startade ett politiskt parti skulle det heta ”Medelklass”.