Ulf Larsson

Det är allmänt känt att de så kallade ensamkommande gatubarnen som driver runt i framför allt Stockholm och Göteborg är ett stort problem för både polis och brottsoffer. SVT berättade den 25 januari bland annat att:

Polisen klarar inte längre av att göra sitt jobb. En starkt bidragande orsak: De kriminella unga männen vid och runt Stockholms Central som upptar stora resurser från en redan ansträngd kår.

SVT Nyheter har varit i kontakt med en polis som vill vara anonym men som bland annat har arbetat med de grupper av killar som rör sig i och kring Stockholms city.

– De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på Centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här, säger han.

På en rak fråga om hur arbetssituationen ser ut för poliser i Stockholm dröjer inte svaret länge – den är katastrofal. 

SVT serverar som synes en inte alltför smickrande bild av ”killarna” ifråga, och den situation de skapar omkring sig. Tyvärr är läget precis likadant i Göteborg, vilket kan studeras i ett annat SVT-reportage.

Men allt har två sidor, minst. Några dagar tidigare hade nämligen Göteborgs-Posten publicerat ett långt reportage om gatubarnen, skrivet av Evalis Björk. Denna text aspirerar säkert på att vara en mer reflekterande och problematiserande produkt än SVT-texten, och mycket riktigt framträder strax avgrundsdjupa skillnader mellan dem. 

Där SVT talar om problemen på en ganska opersonlig makronivå, väljer GP i huvudsak ett annat perspektiv, nämligen det av journalister så omhuldade mikroperspektivet, som ofta etableras med hjälp av vad man kunde kalla inzoomning eller individskapande. Rent konkret utgörs detta grepp ofta av mer eller mindre detaljerade beskrivningar av fokuspersonens utseende, klädstil, mimik, gestik och aktiviteter, alltså yttranden av typen ”Här tänder han en cigarrett och blickar sorgset ut över torget”.

Men först några stämningsskapande citat ur reportagets första del, vilka förläner texten ett något ödesmättat anslag som närmast för tankarna till en mix av Uppdrag Gransknings vinjettmusik och Nationalteatern:

NK:s parkeringshus måndagskvällen den 18 januari.På parkeringsdäcket står sex unga killar uppradade. Runt omkring dem finns ett tiotal poliser. Polisen känner väl igen ungdomarna. De brukar hålla tillNordstan [sic!] och är så kallade gatubarn. Barn som vuxit upp utan att någon vuxen tagit ansvar för dem. /—/ På parkeringsdäcket är det rått och ogästvänligt. /—/ Snön faller tungt. Det är kallt i Göteborg.

Interfolierat med dessa karga göteborgska vinterexteriörer serveras läsaren flera ymniga inzoomningar:

En i gänget är en lång, lite gänglig kille, klädd i munkjacka, smala träningsbyxor och med korta ankelstrumpor i gympadojorna. Han har ett ytligt rivsår i ansiktet och ser nyfiken ut.

En annan av ”killarna” beskrivs såhär:

Bredvid honom står en allvarlig, tystlåten kille. Han ser blek ut bakom sin stora tofsmössa. Han berättar att han är 15 år, föräldralös, från Marocko. Ögonen är blanka som av feber.

Den brottslighet som de här ungdomarna i andra texter beskrivs ägna sig åt, till exempel ”ordningsstörningar, stölder, grova stölder, personrån och en hel del stora gängslagsmål” – och som var själva anledningen till reportagen i SVT – får ingen framträdande plats i GP:s reportage, utan bäddas vanligen in i lite förmildrande ordsjok:

De är i 15-årsåldern och misstänks nu för att ha stulit en plånbok. Blickarna är dimmiga, men enligt polisen har de inget på sig som tyder på att de är drogade.

– Nej vi har inte hittat något på dem, säger polisbefälet Jonas. Men de är undernärda och lider av sömnbrist.

Berättelsen fortsätter i samma Bron-realistiska stil:

Ett ödehus i Mölndal i början av december förra året.Efter ett tips upptäcker polisen att ett 15-tal ensamkommande hemlösa pojkar bor i huset. Den yngste pojken är bara nio år. /—/Pojkarna kommer från Nordafrika. Några av dem smiter iväg när polisen kommer. De andra tas om hand av socialtjänsten. 

En polis berättar om sina intryck från ödehuset:

– Det var sådan misär att det är svårt beskriva för någon som inte varit där, säger han. Ute var det stabila minusgrader och det fanns ingen värme i huset. Ingen toalett. Killarna sov på madrasser på golvet tätt ihopkurade, flera under samma täcke för att hålla värmen.

– Trots att de erbjuds värme och mat på boendena vill de inte vara kvar där. De är inte vana vid att någon är snäll mot dem. 

– Tänk om det varit du. Eller om dina barn fått klara sig på egen hand sedan de var små.

Utan att ta ställning i frågan huruvida det är Sveriges ansvar att sörja för kriminella utländska ungdomar som ofta befinner sig olagligt i landet, kan man konstatera att GP-reportaget alltmer formar sig till en veritabel snyftis. Det hade kanske inte varit så iögonenfallande om texten inte stått i så bjärt kontrast till den bild av gatubarnen som man fått via andra texter de senaste månaderna. Texten antyder att ansvaret verkligen är Sveriges, trots att det inte verkar klart att ungdomarna ens har rätt att vistas där. En enhetschef på ett boende menar att barnen inte får

…sina rättigheter tillgodosedda när de inte är registrerade någonstans. /—/ Och de här barnen kräver ett särskilt omhändertagande.

För när man levt på gatan sedan man var liten har man inte med sig ett självklart sätt att förhålla sig till regler och normer som samhälle och vuxna sätter upp. Det måste man få en chans att lära sig, menar Matilda Brinck-Larsen.

– Barnen behöver tvingas bort från gatan, där de ofta är indragna i system som sätter en stor press på dem. De behöver få tid för att få bygga upp en ny identitet.

Denna nya identitet ska då rimligen byggas upp i Sverige, är min tolkning av Brinck-Larsens yttrande. Göteborgspolisen Peter Larsson fångar denna identitetsproblematik på ett lite annat vis:

– Sedan är det åldrarna; jag kan stå med en 30-åring framför mig och på pappret står det 14 år. Det blir som att de är straffimmuna. De står och garvar åt oss när vi griper dem, de skiter totalt i oss eftersom de vet att ingenting händer.

Men kulturpedagogen Homeira Tari är inne på liknande tankegångar som Matilda Brinck-Larsen:

Hon tycker att vi lämnar de ensamkommande i sticket. Det räcker inte med att skicka polisen på dem, säger hon.

– Jag tycker det är jätteviktigt att de bemöts med kärlek och att det ställs krav på de boendena som fungerar mindre bra. Men även på de ensamkommande barnen som behöver mer stöd. De måste få rätt verktyg för att de ska kunna klara sig.

– Och vi måste fråga oss varför de rymmer från boendena. Många säger att de inte har något att göra och blir helt passiva. Det finns de som sover hela dagarna och är vakna på natten. De behöver ha något att göra och någon som ställer krav på dem så att de kan utvecklas.

Här framträder två ytterst olikartade textbilder av fenomenet gatubarn i Sverige. Den ena är faktabaserad och objektivt syftande, som exempelvis det citerade SVT-reportaget, medan den andra snarast har formen av något slags dokumentärprosa med tydliga emotionella och påverkande inslag. Det primära syftet med SVT-texten är att förmedla fakta. Men vilket syfte har Göteborgs-Postens text?

Ett svar på den frågan skulle enligt vissa vara att huvudsyftet är identiskt med SVT-textens, nämligen faktaförmedling. Men vad är då fakta? Till sist handlar det ändå om vad man väljer att presentera på en begränsad textyta. Är det mest relevant att ta upp de knivskärningar och våldtäkter som vissa i gruppen gjort sig skyldiga till? Eller ska man istället fokusera på tofsmössor, ögonglans och strumpmodeller? Allt faktaurval, liksom vilka perspektiv man etablerar och vilka röster som får komma till tals beror givetvis ytterst på textsyftet. Och här verkar det uppenbart att de här två texterna skiljer sig åt.

I en resultatorienterad förlängning skulle texter i SVT:s stil kunna resultera i en strängare lagstiftning och att gatubarnen ålderstestades, skickades tillbaka till sina hemländer eller något annat i inskränkande anda. GP-texten leder snarare tankarna till ökade resurser i form av fler specialboenden, ökad personaltäthet på dessa, utbyggd socialtjänst, fler tolkar, bättre skolgång och så vidare för gatubarnen – detta förutsatt att inte reportaget skulle få en bumerangeffekt.

Och här kan man ju ha olika åsikter om hur skattebetalarnas pengar bör användas.