Patrik Engellau

Det finns någonting som kallas skällko. Det är en ko som av sin ägare, bonden, utsmyckas med ett ledarskapsemblem i form av en skälla, alltså en klocka, som fästs kring kossans hals. Så här förklarar Wikipedia:

Skällko kallas den ko, som bär skälla när flocken är på naturbete.

När kor förr släpptes på bete i skogen, behövde man veta var korna höll hus. Man tog då en koskälla och fäste den med en läderrem eller en tralj om halsen på flockledaren. Gårdarna hade olika klang i skällorna så att man kunde särskilja flockarna.

Kor har som andra flockdjur en rangordning i flocken. Den upprätthålls genom stångande vid en konfrontation. Beteendet är ägnat att minska strider inom gruppen. En van djurskötare kan lätt urskilja rangordningen i en flock.

Den vane djurskötaren, bonden, hängde förstås skällan på den mest högrankade kossan för att vara säker på att de andra korna fanns där alfahonan hördes.

Fundera ett ögonblick på hur det hade gått om bonden fäst ledarskällan kring halsen på en ovärdig, lågrankad dumskallekossa, en kossa som de andra krittren inte brydde sig om. Då hade bonden säkert hittat sin ledarkandidat efter ljudet, men hjorden hade han kanske förlorat.

Poängen med detta är att man inte skojar med flockdjurens egen rangordning. Hur mycket makt bonden än har så rår han inte på flockdjurens egna beslut.

Människor är flockdjur. Frågan är hur vi utser våra skällkor, alltså ledande politiker. Jag tror att vi på den här punkten har ett jätteproblem i Sverige av innebörd att bonden – vilket i det här fallet betyder det institutionella systemet med partier, partistöd och hela den officiella apparaten – nominerar andra skällkor än dem vi allmänkossor skulle ha valt.

Det finns åtskilliga människor i vårt land som är medfött kloka och har skaffat sig ytterligare förnuft av livets törnar, framgångar och andra erfarenheter och lätt skulle accepteras som skällkor om vi allmänkossor kunde utse dem till våra ledare.

Men vårt dumhuvud till bonde väljer inte dessa naturliga skällkor att sätta på valbar plats. Där hamnar i stället folk som tillhör en politisk adel, som Anders Isaksson påpekade, eller i övrigt kvalificerat sig genom lång och till stor del, för oss allmänkor, irrelevant inre tjänst hos det politiska systemet.

Skulle, mot förmodan, en äkta ledarkossa hamna i riksdagen så blir det inte glatt och långvarigt. Vilken äkta skällko skulle tåla att, som den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson formulerat det, ingå i ett knapptryckarkompani utan rätt att utöva sina av oss medkor efterfrågade ledarskapstalanger?

Jag vill se en debatt om hur detta ledarskapsproblem bör lösas. Jag vet vad jag själv tycker, nämligen att det borde inrättas ett personvalsparti, men det finns säkert andra och kanske bättre idéer.