Patrik Engellau

Jag vet knappt något om Polen, men det här senaste bråket mellan Polen och EU verkar alltför intressant för att inte ägnas åtminstone några timmars studium.

Bakgrunden är att ett nytt parti – Lag och Rättvisa (PiS) – tog över regeringsmakten efter val i oktober 2015. Det förekommer trovärdiga påståenden om att PiS ska ha likheter med Viktor Orbans Fidesz-parti; åtminstone ska partiledarna från respektive land nyligen ha haft ett längre möte för att stämma av sina planer.

Den polske partiledarens – Jarosław Kaczyński – uppfattning verkar vara ungefär att Polen inte blev av med tillräckligt många kommunister bara för att landet blev av med kommunismen och att det därför blir nödvändigt att tillfälligt vidta några skarpa åtgärder för att lösa problemet med den kvarvarande vänstervridningen. Det är särskilt två åtgärder som har väckt ont blod.

Den första åtgärden är att regeringen med olika metoder har syftat att ta kommandet över Polens författningsdomstol. Detta har retat EU något alldeles särskilt och EU-kommissionen har därför inrättat ett unikt rättsligt förfarande mot Polen som i slutändan skulle kunna medföra att Polen förlorade sin rösträtt i EU. Kommissions förste vice ordförande Frans Timmermans förklarar detta med att det finns exempel på att den polska författningsdomstolens domar numera inte respekteras av olika myndigheter. Han kunde ha lagt till att PiS ändrat regelverket så att regeringen ska kunna tillsätta lydiga domare i författningsdomstolen.

EU och Timmermans oroar sig för Polen därför inte längre ska kunna betraktas som en rättsstat. Vid det laget undrar jag om jag har hört fel. Lyssnar igen. Nej han säger att detta är ”a serious matter in any rule-of-law dominated state”.

Jag vill inte väcka några björnar, men jag betvivlar att Frans läser den här bloggen, så jag vågar tala om att om han (Frans) och den övriga EU-kommissionen ser saken på det viset så ligger Sverige riktigt illa till. Vi har ju inte ens en författningsdomstol som regeringen kan missbruka. Vi har ett lagråd som regeringen struntar i när det passar. Den svenska principen är nämligen att vi inte ska ha någon maktbalans, utan att regeringen ska kunna göra som den tycker. Löfven kanske modigt skulle ställa sig på Kaczyńskis sida och tala om för EU hur vi nordeuropéer vill ha det?

Polackernas andra åtgärd som retat upp världen – till exempel cheferna för Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion – är att PiS bestämt sig för att regeringen ska tillsätta cheferna i de statliga mediekanalerna. Jag medger att det verkar lite Putin över den ordningen, men samtidigt vet jag inte hur det går till hos oss. Att det finns någon sorts ordning som på ytan verkar förtroendeingivande vet jag, men hur det egentligen går till i verkligheten vet jag inte. Det måste finnas någon förklaring till att 64 procent av dem som gått på journalistutbildning sympatiserar med miljö- och vänsterpartierna. Det kanske är på motsvarande sätt i Polen. Man kan i så fall fatta att PiS tyckte det var uppförsbacke med mediarelationerna och ville göra något åt saken.

PiS verkar ha gjort även en del andra ingrepp som förståsigpåare anser tangera rättsstatens gränser. Den kände engelske krönikören Timothy Garton Ash skriver upprört att ”det tillsätts personer på höga poster inom statsförvaltningen genom politiska nomineringar”. Jesus Kristus, tänker jag häpet, välkommen till Sverige, Timothy, här finns det väl inte en generaldirektör som inte utses genom politiska beslut.