I sin artikel Innovationer är basen för vårt välstånd sammanfattade Charlotte Brogren vad som behöver göras för att Sverige skall fortsätta vara ett framstående innovationsland. Slutsatsen blir att innovationspolitiken behöver stärkas. Men enligt min mening bör politikerna i stället fråga sig om det över huvud taget är meningsfullt att bedriva innovationspolitik i dagens Sverige.

I Sverige har vi ett strukturproblem som har utvecklats under lång tid. I begynnelsen, när våra stora internationellt verksamma företag växte till och blev framgångsrika, hade de tillgång till egen ingenjörskompetens och kunde vidareförädla idéer och uppfinningar till verkliga innovationer.

Denna period följdes av en period när dessa företags egna resurser skalades bort och ersattes med köp av tjänster från konsultbolag. Konsultbolagen är exempel på det man kallar kunskapsinten­siva företag. Genom denna strukturförändring ändrades storföretagens ambitioner från att själva skapa något unikt till att bli ”word class”-företag med hjälp av konsulttjänster. Målet blev att driva verksam­heten nästan lika bra som de bästa konkurrenterna genom tekniköverföring från konsultbola­gen. Detta var ett klart steg bort från en innovativ miljö.

Den tredje perioden, som vi nu är på väg in i, kännetecknas av att konsultbolaget ersätts av bemanningsföretaget som hyr ut människor i stället för att leverera ny kunskap. De större företagen flyttar, långsamt men säkert, inte bara produktionen utan även den ingenjörsinten­siva verksamheten utomlands. Det finns då inte längre någon organisation kvar i Sverige som kan ta tillvara och vidareutveckla kunskap. Vid horisonten kan vi dessutom se hur beman­nings­­företagen i sin tur ersätts av konsultförmedlare som ger isolerade enmansföretagare uppdrag. Då har vi skapat ett samhälle som är oförmöget att utveckla och tillämpa ny kunskap.

Den beskrivna trenden yttrar sig, som Brogren noterar, i en statistik som visar ”omfattande neddragningar i forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige”. Flyttning av ingenjörs­arbete sker inte bara till Indien och Kina utan även till europeiska länder med lägre kostnader för ingenjörer, vilket inte är detsamma som lägre löner.

Brogren berör problemet med utbildningen i Sverige. Med början i lågstadiet har förfallet nu nått hela vägen upp till högskolorna. Trots alla pengar som satsas på forskningsresurser vid högskolorna faller enligt Brogren forskningens kvalitet. Dock är det naivt att tro att samarbete med industrin kan vända trenden. Det är ju bara de stora företagen som kan avsätta resurser för samverkan. Samtidigt töms dessa på egen kunskap enligt tankegången ovan. Att då sätta samverkanskvalitet som ett mått på bättre forskning blir helt meningslöst.

Staten måste skapa ett skolväsende som kan producera kunniga individer genom att bättre utnyttja tiden och inte låta förmågorna jogga genom skolan utan att anstränga sig. Mina barn­barn frågar mig varför inte lärarna kan fungera lika effektivt och fokuserat som ishockey­tränarna. Det borde ju vara tvärt om, att man fick kämpa mer i skolan så som kineser och japaner gör.

I Sverige har vi en situation där nästan alla nystartade företag förblir levebrödsföretag med mellan 1 och 2 anställda. De företag som har en utvecklingsbar affärsidé och som lyckas utveckla den blir sålda till utländska ägare, vilka förr eller senare flyttar verksamheten från Sverige. Det borde alltså vara viktigare för Sveriges politiker att försöka bevara de mindre och medelstora svenskägda företag, som kan vara innovativa på marknaden, än att hela tiden subventionera start av helt nya verksamheter med oerfaren ledning.

Det bästa riskkapitalet i ett mindre ägarlett företag är det egna kapitalet. Det kan ägaren, entreprenören, använda helt efter eget huvud och själv stå för riskbedömningarna. Problemet är inte att tillföra externt riskkapital i ”tidiga skeden” utan att hindra att företaget vid svackor i konjunkturen dräneras på kapital. Det är oerhört mycket lättare för ett etablerat mindre företag att komma igen och börja anställa efter en svacka än för ett helt nytt företag att starta och skapa motsvarande antal arbetstillfällen. Detta leder oss till det stora problemet på den svenska arbetsmarknaden, nämligen LAS-reglerna. Företagen måste vid nedskärningar förhandla med facket och betala stora ”lösensummor” för att komma i balans på en lägre nivå. Pengarna, som samlas i företaget under en framgångsrik utveckling, rinner snabbt ut igen vid en neddragning. Genom att det inte går att få till stånd en ackumulation av kapital ges inte entreprenören muskler att utveckla sina idéer utan hänvisas till långa förhandlingar med oförstående myndigheter och banker samt en oproportionerlig egen risk via borgensåta­gan­den. Därför blir det bättre att avstå från att testa nya idéer än att ta risken att behöva gå från hus och hem. Att ändra LAS så att undantaget ökas från två personer i företag upp till tio anställda till kanske sex personer i företag upp till 30 anställda skulle göra under, när det gäller att kapitalisera många småföretag.

En innovation är en ny produkt, process eller tjänst som påtagligt ökar nyttan för brukarna. Det finns ingen direkt koppling mellan FoU och innovationer. Politikerna måste sluta se innovation som sammankopplat med avancerad forskning och utveckling. Det är heller inte så att innovationer och nystart av företag måste höra ihop. Varför alltid satsa på tidiga skeden? Det finns faktiskt ett antal mindre och medelstora företag som har know-how om den komplexa personaladministrationen i Sverige och som kan expandera utan problem om de ges den möjligheten. Mindre, privatägda företag flyttar heller inte så gärna utomlands om inte politikerna driver iväg dem.

Staten måste inse att samarbete inte leder någon vart utan i stället se till att undervisnings­väsendet i sig fungerar bättre än idag och att kopplingen till näringslivet huvudsakligen sker med hjälp av nyutexaminerade som flyttar över till näringslivet i stället för att hänga sig kvar vid forskningsinstitutionerna. Samarbete kan inte skapa fler innovationer. Det kan bara människor med både goda kunskaper och kreativitet göra.

Staten måste ändra fokus från storföretag under utflyttning och nystartföretag till att skapa goda förutsättningar för egen kapitalackumulation i de medelstora privatägda företagen som kan göra affärer och som inte lägger ned och flyttar utomlands, det vill säga de företag som i Tysk­land kallas Mittelstand.

Amerikansk forskning har visat att entreprenörer som startade nya innovativa företag antingen kom från gruppen forskare eller från gruppen ”påhittiga praktiker” medan de som utbildades i att sköta företag, till exempel MBA-studenter, inte skapade något nytt alls. Det finns alltså två distinkta innovativa miljöer, forskare och påhittiga praktiker. Detta glöms alltid bort i den svenska debatten. Den ena miljön påverkas bäst genom att se till att vår utbildning blir förstklassig hela vägen från förskolan till forskningsinstitutionerna medan den andra påverkas bäst genom att skapa bra förutsättningar för de mindre privatägda företagen i Sverige.

Nils-Olov Johnson driver sedan 20 år tillbaka eget företag inom teknikkonsultbranschen. Tidigare innehade han chefsbefattningar inom fordons- och försvarsindustrin. Han har doktorerat vid Cornell University i Förenta staterna.