Mohamed Omar

Fyra kulturskribenter från den antirasistiska sajten “Rummet” har gett ut en bok. Den är ämnad att vara satirisk. I gruppens idé om satir ingår att visa ett montage där SvD:s ledarskribent Ivar Arpis huvud sitter ovanpå en kropp i naziuniform. Mest uppmärksamhet har dock påhoppet på författaren Qaisar Mahmood fått.

De fyra kulturskribenterna, Camila Astorga Díaz, Mireya Echeverría Quezada, Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros, anklagas för att själva sprida rasism. I boken förekommer nämligen ett slags test under rubriken ”Varför är det så skönt att knulla med vita partners”. De som får 5-6 poäng häcklas genom att jämföras med Qaisar Mahmood.

”Grattis: du är som Qaisar Mahmood! Det kommer att ta dig långt här i Norden. Du älskar Sverige och svenskarna så hårt att du borde köpa ett par knäskydd så du inte får ont i knäna när du suger av dessa härliga Vasaättlingar!”

“Rasism är rasism, oavsett avsändarens pigmenthalt”, svarar Mahmood i en debattartikel på Svenska Dagbladet. ”Okej”, fortsätter han. ”Jag anses tydligen ha tagit mig fram i tillvaron genom att suga k*k och vara en onkel Tom – medan författarna till skämtet, Camila Astorga Díaz, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström och Mireya Echeverría Quezada, figurerar på kultursidor, i morgonsoffor, på rättviselistor, i paneler som experter och har etablerat sig som författare, redaktörer och poddare eftersom de är allmänt briljanta, intellektuella och kompetenta. Noterat.”

Mahmood har förstås helt rätt. En sak som jag reagerar på är att Rummetskribenterna talar om ”svenskarna” som några andra än Mahmood. Vad menar de med det? Dessutom talar de om dessa svenskar, dessa Andra, som ”Vasaättlingar”.

Antalet svenskar som är ättlingar till Vasarna är förmodligen färre till antalet än de som är ättlingar till latinamerikaner. Här döljer sig en föreställning om de ”riktiga svenskarna” som har ärvt sin svenskhet i flera led och de ”inte riktigt svenska” eller ”icke-svenska” svenskarna. Mahmood tycks inte betraktas som en riktig svensk av Rummets skribenter. Han reduceras till en slags ”aspirerande svensk” som inte förmår komma över tröskeln hur mycket han än anstränger sig.

Det är ingen bra grund för skapa en känsla av gemenskap. Jag tror vi behöver en mer inkluderande syn på svenskhet som säger att man kan bli svensk utan att vara vikinga- eller karolinerättling. En syn som innebär att Sveriges historia är alla svenskars historia. Att det är möjligt att bli svensk för den som vill och försöker. Steg i den riktningen bör uppmuntras, inte häcklas. Alternativet är kanske den känsla av utanförskap som poeten Daniel Boyacioglu beskrev i en artikel på SVT Opinion på midsommarafton tidigare i år: ”Vart ligger det här landet?”

”Vikingarna är inte mina”, skriver Boyacioglu, ”min mors historia avlägsen och svårgripbar.” Han känner inte att Sveriges historia är helt och hållet hans, och moderns hemlands historia är avlägsen och vag. Varför upplever han inte vikingatiden som en del av sin egen historia? Det kanske beror på en sådan föreställning om svenskhet som Rummetskribenterna uttrycker: han är inte vikingaättling.

Jag läser för närvarande en kurs vid Uppsala universitet om ”interkulturellt samspel”. I en av kursböckerna läser vi att etniska grupper förutsätter ett medvetande. ”Typiskt är att ett sådant medvetande eller en sådan självdefinition”, fortsätter kursbokens författare, ”orienterar sig mot det förflutna. Etnicitet avser därför en grupp människors föreställningar om ett gemensamt ursprung. Mindre viktigt är om det gemensamma ursprunget är verkligt eller inte, utan det är en den kollektiva föreställningen som ligger till grund för en kollektiv identitet.”

Rummetskribenterna ger uttryck för en föreställning om svenskhet som mer eller mindre förbehållen de som har genetiskt, gemensamt ursprung, och som därför kan leda till känslor av utanförskap för nya svenskar och försvåra integrationen. Man borde, utan att bli misstänkliggjord eller häcklad, kunna säga ”vi svenskar” om sig själv och sina landsmän fast man inte har ärvt sin svenskhet från ”Vasarna” eller ”vikingarna”. Annars har jag svårt att se hur Sverige ska kunna hålla ihop.