Satir är svårt. Det fick jag erfara efter mitt senaste inlägg här på Det Goda Samhället, där jag lånade titel, form och formuleringar från litteraturhistoriens mest kända satiriska artikel, Jonathan Swifts ”Ett anspråkslöst förslag” från 1729, för att göra mig lustig över det pågående haveriet på asylområdet.

För tydlighetens skull illustrerades texten med bilder av såväl Swift som försättsbladet av artikelns originalutgåva, och avslutades med en länk till Bengt Anderbergs översättning, från vilken jag använde en del formuleringar i inläggets inledning och avslutning. Ändå lyckades vissa tolka texten som ett allvarligt menat förslag att placera flyktingar i Auschwitz-liknande arbetsläger.

En betydligt hårdare läxa fick gatukonstnären Dan Park att begrunda när han förra året dömdes till fängelse för sin satiriska gatukonst, som enligt rätten utgjorde ”hets mot folkgrupp”. Ännu värre gick det förstås för Charlie Hebdo-tecknarna Cabu, Charb, Tignous, Honoré och Wolinski, som sköts ihjäl av salafister på grund av sin antireligiösa satir.

Men att satiriker mördas eller döms till fängelse hör lyckligtvis ännu till ovanligheterna här i Europa, där de drabbade ofta nöjer sig med att kritisera satiren. Det har man naturligtvis all rätt att göra. Att skapa satir, konst eller litteratur ger inte ett automatiskt frikort från kritik, och kritiken i fråga utgör inte per automatik ett försök till censur. Särskilt inte som satiriska övertramp ofta utgör en effektiv marknadsföring. Dan Park och Lars Vilks hör exempelvis till vår tids mest kända konstnärer, och i och med att satirens syfte ofta är att provocera, blir kritiska kommentarer ett slags kvitto på framgång.

Det vore dock förminskande att bara avfärda kritiken som avsedd effekt. En hel del kritik mot satir förtjänar att tas på allvar. Vad menar man med kritiken? Mycket av kritiken mot Lars Vilks tycks till exempel mena att islam och dess profet inte bör utsättas för satir, i alla fall inte i ”väst”, då vi globalt sett utgör en ”överordnad” grupp och satir, enligt denna uppfattning, bör ”sparka nedåt”. Man kan säga att den här uppfattningen utgår från en idealiserad bild av satiren, som liknar den stalinistiska eller viktorianska konstuppfattningen på så sätt att satiren eller konsten ska tjäna ett högre syfte.

En variant av denna slags kritik har i dagarna aktualiserats i och med utgivningen av boken ”Rummet”. ”Rummet” var från början ”en plattform för samtal, diskussion och analys för feminister och antirasister som rasifierats”, eller en intersektionell blogg, för att uttrycka det mindre pretentiöst. Dylikt brukar i regel innebära identitetspolitiskt gnäll som med patetiskt allvar graderar olika former av underordning, förtryck och diskriminering.

”Rummet” skilde sig dock från mängden av haveristiska intersekt-bloggar genom sin ton och attityd, som var punkigt rå och uppkäftig snarare än självömkande och akademisk. Receptet nådde snabbt framgång på parnassen, där behovet av kaxiga minoritetspersoner aldrig sinar, och de medverkande värvades snart att blogga åt Nöjesguiden, göra podcast åt Expressen och skriva långa artiklar på DN Kultur, allt medan de sammanställde boken i fråga, som av presentationen att döma har en klart humoristisk prägel.

Någon recension av boken har jag i skrivande stund inte sett, men boken har redan utsatts för häftig kritik på grund av två inslag som fotats och spridits i sociala medier: ett där SvD-krönikören Ivar Arpi klätts i naziuniform, till en bildtext om att han ”ser ut som en nazist”, och ett annat där författaren Qaisar Mahmood beskrivs som att han ”älskar sverige och svenskarna så hårt” att han borde ”köpa ett par knäskydd” för att skydda sina knän när han ”suger av dessa härliga Vasaättlingar”.

Det finns förstås anledning till viss kritik. Jag själv hade till exempel aldrig skrivit att någon borde köpa knäskydd för att denne brukar suga av folk. Jag hade nöjt mig med att rekommendera knäskydden, och låta läsaren tänka ut resten. Det kallas finess och kommer väl med åldern.

Kritiken har dock inte handlat om leverans, utan om att det är låga personangrepp som dessutom präglas av rasism, sexism och homofobi. En slags intersektionell judo där Rummets egen typ av kritik riktats mot dem själva, och där finns förstås enkla poänger att plocka i den intersektionella bingon: vad ger antirasister och feminister rätt att uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt, sparkar de verkligen fortfarande ”nedåt” med de positioner de skaffat sig i offentligheten och så vidare.

Men vad ligger det för implicita antaganden bakom denna typ av kritik? Vilken världsåskådning bidrar man till att sprida? Den intersektionella, naturligtvis, där världen betraktas ur ett prisma där allt kan bedömas efter över- och underordningens grader av förtryck och diskriminering. Lägg till fördömandet av personangrepp, och vi landar i en syn på satir, litteratur och konst som kan mäta sig med den mest förstockade viktorian vad gäller kraven på moralisk uppbygglighet.

Satiren har emellertid alltid varit grov, aldrig väjt för personangrepp och alltid sparkat åt alla möjliga håll. Se bara på Carl August Ehrensvärds klassiska teckning av hur Gustav III ”assisteras” vid samlag med sin drottning av en hovman. Detta var ingen kritik av Kungen som myndighetsperson utan ett rått personangrepp, bokstavligen ”under bältet”, som därtill var både sexistiskt (potens som manlighetens essens) och homofobt (Konungen är en fjolla).

Teckningen i fråga är inget undantag, utan snarare typisk för upplysningens vanvördnad, från förelöparen Rabelais, över Swift, Voltaire och De Sade fram till dagens South Park och Charlie Hebdo. Denna grova tradition hör helt enkelt intimt samman med upplysningens värderingar och kan inte förkastas hur som helst utan att vi börjar nagga själva upplysningstraditionen i kanten. En satir som försöker leva upp till olika anständighetskrav kommer helt enkelt i slutändan att utplåna sig själv. Kvar har vi ett samhälle som är ännu mer nervöst, där ännu mindre kan sägas, och där flosklerna regerar i ännu högre grad.

Så leve den grova satirens rasistiska och sexistiska personangrepp! Je suis Rummet!