En representant för en fredsorganisation som heter det Abrahamska Forumet uttalade sig för några veckor sedan i israelisk radio och sa att fred inte är en politisk fråga utan en fråga om medvetenhet. Hans organisation strävar efter att plantera fredsfrön i medvetandet på företrädare för Mellanösterns olika religioner. Jag håller fullkomligt med honom, fred är något man har i huvudet. Precis som våld. Våld börjar inte med en handling, våld börjar med en tanke.

Vad behövs för att genomföra en terrorattack mot civila i Jerusalem? Vapen? Sprängämnen? En skarp kniv? En terrororganisation som ger logistiskt stöd? Nej, inget av detta. Det som behövs är en verklighet där palestinska barn indoktrineras med hat och våldsdyrkan från en svindlande tidig ålder, där lekskolors väggar pyntas med hjälteporträtt av döda terrorister, där terrorister och deras familjer regelbundet utbetalas lön av den palestinska myndigheten, där sanning relativiseras, där stora delar av världssamfundet ger sitt odelade stöd till den ena parten i en komplicerad konflikt.

Jag sitter i mitt hem i västra Jerusalem, på oomtvistad mark, och lyssnar på de tjutande sirenerna från dussintals ambulanser som kör i riktning mot stadsdelen Östra Talpiot där 16 personer just skadats i en terrorattack mot en buss, knappt två kilometer från mig. Medan jag kollar min telefon och skickar meddelanden till mina vänner som bor i området så lyssnar jag på radio och försöker läsa mellan raderna hur många av de svårt skadade som i själva verket är döda.

Förutom attacken i mitt område rapporteras just nu ytterligare en attack i Jerusalem där en palestinier kört på, och dödat, civila, i en stadsdel som huvudsakligen bebos av ultra-ortodoxa judar, samt två knivattacker i Raanana utanför Tel Aviv.

Under de senaste veckorna har civila israeler anfallits av palestinier, ofta mycket unga kvinnor och män, en del så unga som 13 år, som använt allt från eldvapen till stenblock, skruvmejslar och potatisskalare. I många fall riktas våldet mot ortodoxa judar medelst hugg mot halspulsådern. I en attack som skakade Israel för en månad sedan sköts två unga föräldrar kallblodigt inför ögonen på sina fyra barn som satt i bilens baksäten. Detta skedde på Västbanken, men de flesta attackerna har hänt inne i Israel och har inget med ockupationen att göra.

Igår anföll två palestinska kusiner, 13 och 15 år gamla, en judisk 13-åring utanför en godisaffär i norra Jerusalem och skar bokstavligen halsen av honom innan de knivskar affärens ägare och skadade honom svårt. Den 13-årige terroristen dödades och hans kusin skadades när de avväpnades av tillskyndande polis.

Den palestinska myndigheten, den officiella organisationen så väl som enskilda representanter, vägrar i nuläget att fördöma våldet. Tvärtom. Den officiella linjen är att det palestinska folket har rätt att motsätta sig ockupationen och de så kallade kränkningarna mot Tempelberget. Till yttermera visso ägnar sig både officiella palestinska organisationer och palestinsk media åt en form av absurd spegeltaktik där de bland annat publicerar fotot av den döde 13-årige självmordsterrorist efter gårdagens attack, där de hävdar att han avrättas summariskt av bosättare och/eller soldater.

30-åriga Asra Zidan Abd sköts i benen av israeliska soldater för två veckor sedan efter att ha försökt knivskära en soldat på Afulas centrala busstation. Trots att hennes anfall mot soldaten fångades på film och är lätt att hitta på de sociala nätverken utmålas hon i palestinsk media som ytterligare ett offer för israelisk brutalitet.

Det är i det medvetandet våldets snarare än fredens frön gror. En 13-åring, nästan ett barn, matas med våldfrosseri, hämnd, belöning i himlen, ISIS blods-porr, chauvinism, konspirationsteorier och förvrängningar av sanningen så att skulden alltid är någon annans och man själv är oförvitlig. Bristen på respekt för fakta, som att det judiska folket faktiskt har en historisk förankring till Tempelberget i Jerusalem, bristen på kritiskt tänkande och den förlamande lojaliteten mot den egna gruppen har lett till en intellektuell utarmning där framtidsvisionen målas i enformigt, infantilt blodrött.

Europeiska politiker, med Sverige i spetsen, belönar det föga självkritiska palestinska poserandet och de europeiska offerturisterna spenderar sina semesterpengar på hårt regisserade resor till Västbanken där de tar foton vid skiljemuren och ojar sig över köerna vid gränsövergångarna till Israel, utan att ifrågasätta ett ord eller för ett ögonblick fråga sig vad som ligger bakom att Israel investerare sådana enorma resurser på att skydda sig från den palestinska befolkningen.

Den nu döde trettonårige terroristen var inte tillräckligt sofistikerad i sin tankevärld för att fundera över vilka konsekvenser hans gärning kommer att få för andra palestinier. Om man tills nu skickat misstänksamma blickar mot unga palestinska män kommer från och med idag även trettonåringar bemötas med fruktan och hat.

Den palestinska befolkningen på Västbanken vill inte leva under israeliskt styre. Det är en sak. Frågan om en eller två stater, självstyre och självständighet måste, och kan, lösas i förhandlingar mellan representanter för Israel och den palestinska befolkningen.

Youtube är fullt av instruktionsvideor på arabiska hur man bäst knivskär judar. Det är en annan och helt skild sak. Unga palestinier som under intryck av Facebook anfaller civila, kvinnor, gamla och barn med allehanda tillhyggen, har mer att göra med den kultur som när ISIS blodsromantik än med ockupationen. En armé av 13-åringar som medan de knivskär andra barn upplever sig som den förfördelade parten är inte en vision som leder till en lösning av konflikten.

Nu kommer det att vara lugnt, åtminstone i några timmar, kanske i några dagar, medan en del palestinier firar dagen hjältedåd på gator och torg och delar ut sötsaker och sjunger hyllningar till de döda. Det är dock en otillfredsställande form av glädje och imorgon kommer andra unga palestinier gå upp på morgonen och märka att gårdagens blodbad inte på något sätt förändrat situationen. Som resultat kommer mer blod att spillas, till absolut ingen nytta för någon av parterna.

Noomi Berlinger-Stahl bor i Jerusalem sedan 1980. Hon är född och uppvuxen i Stockholm. Hon har studerat historia och Political Science på universitetet i Jerusalem. Noomi är mor till fyra svenskspråkiga barn, jobbar frivilligt med flera fredsinitiativ, är aktiv i en ortodox judisk församling, jobbar deltid för ett bokförlag och bloggar på https://idiotsakert.wordpress.com.