De flesta använder idag sina sociala medier som huvudsaklig nyhetsförmedlare, vilket innebär att individens nyheter och opinionsbildande material förmedlas genom dennes vänner och bekanta. Detta skapar ett kraftig urvalsfel för den som försöker bilda sig en uppfattning om den allmänna opinionen, särskilt hos dem vars umgänge är åsiktsmässigt homogent.

Ett tydligt exempel på detta urvalsfel har varit de många inlägg och ledarartiklar som, med anledning av den pågående flyktingkrisen, tyckt sig se tecken på att ”vinden har vänt”, med vilket man menar den vind som gett Sverigedemokraterna vind i seglen. Runt omkring sig har man nämligen sett ett stort engagemang för de flyktingar som vandrar genom Europa på sin väg till Sverige. Detta engagemang har dessutom haft en positiv karaktär, till skillnad från det negativa engagemanget som riktar sig mot Sverigedemokraterna.

Att det finns en positiv korrelation mellan skriverier om Sverigedemokraterna och deras opinionssiffror tycks man alltså till sist ha förstått, men nu handlar det inte längre om Sverigedemokraterna, nu handlar det om desperata flyktingar som tar sig igenom taggtråd och vandrar på motorvägar på sin väg mot Sverige, i ett narrativ där Sverigedemokraterna äntligen befinner sig på defensiven.

Problemet med den här analysen är förstås att den utgår från ett populationsurval som redan innan flyktingkrisen stod väldigt långt från Sverigedemokraterna, och att den helt missförstår varför Sverigedemokraternas stöd ständigt ökar. Nu när opinionsundersökningar som mäter tiden för flyktingkrisen börjar trilla in, visar det sig mycket riktigt att vinden inte alls har vänt, och att Sverigedemokraterna bara fortsätter öka, trots det stora engagemanget. Varför?

Gåtans lösning döljer sig i SOM-institutets återkommande undersökningar om befolkningens attityder till flyktingmottagning. När dessa presenteras i pressen brukar Marie Demker gärna göra en poäng av att flyktingmotståndet sjunkit, från toppnoteringen på 65% 1992 till dagens jämförelsevis blygsamma siffror mellan 40 och 50%. Men 40-50% är fortfarande en rejäl väljargrupp, i synnerhet som flyktingförespråkarna i samma undersökning pendlar mellan 18 och 30%, beroende på hur frågan ställs.

Så varför har inte Sverigedemokraterna 40-50% redan nu? Två saker spelar framförallt in: partiets image och väljarnas prioriteringar. Fram till för inte så länge sedan betraktades Sverigedemokraterna som ett parti för rasistiska kepsbönder och anonyma nättroll, medan väljarna prioriterade jobbskatteavdrag och välfärdsfrågor.

Sverigedemokraterna hade i det läget två delvis motstridiga uppgifter: att städa upp partiets image samt att ändra väljarnas prioriteringar. Uppgifterna är motstridiga då ständigt tjat om invandring är vad som framförallt utmärker ett anonymt nättroll. Men när partiet väl lyckades växa till den grad att det nosade på dörren till riksdagen visade det sig att deras främsta marknadsförare var deras hårdaste motståndare, som inför hotet ifrån Sverigedemokraterna kände ett pockande behov av att prata om och protestera mot den växande rasismen. Och ju mer SD växte, desto mer behövde det pratas, och protesteras.

Sedan 2010 har rasism och invandring varit de absolut mest diskuterade frågorna i landet, varför frågan prioriteras av allt fler väljare. Av dessa stödjer alltså nästan hälften en minskad flyktingmottagning, medan inte ens en tredjedel vill se en ökad flyktingmottagning. I invandringsfrågan har dock samtliga partier utom SD, i varje fall retoriskt, försvurit sig åt ökad flyktingmottagning, motiverat av såväl ekonomiska som humanitära skäl.

Särskilt anmärkningsvärt är detta förstås i fråga om Socialdemokraterna och Moderaterna, partier där flyktingsmotståndet internt varit stort, och som fram till Sverigedemokraternas inträde i riksdagen garanterade en restriktiv linje i flyktingfrågan. 1989 tog till exempel den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson det s.k ”luciabeslutet”, som innebar att enbart flyktingar enligt FN:s konvention beviljades asyl, och år 2005 röstades kravet på allmän flyktingamnesti ned av Moderaterna och Socialdemokraterna, som på den tiden utgjorde en majoritet i riksdagen.

Idag söker dock alla partier utom Sverigedemokraterna stöd i invandringsfrågan hos mindre än en tredjedel av befolkningen. För den som blickar utanför sin sociala bubbla är det alltså inte underligt att det enda parti som förespråkar en restriktiv linje får ökat stöd ju mer frågan om invandring prioriteras.

För den har ju sannerligen prioriterats under de veckor som gått. Snart sagt varje tv-sändning och löp har tillägnats flyktingkrisen. De stora tidningarna har gett ut specialnummer. Virala klipp och artiklar har löpt genom sociala medier. Det intryck medborgarna fått är att det pågår en kris av enorma proportioner, av samma nyhetsvärde som månlandningen eller attentaten den elfte september.

Inför kriser reagerar människor på olika sätt. De som välkomnar flyktingar strömmar till Malmö och Stockholms centralstationer för att hjälpa till. De som vill se en mindre flyktingmottagning strömmar däremot till Sverigedemokraterna.

Johannes Nilsson är författare och frilansskribent. Han debuterade 2002 med romanen Recension. Nilsson skriver regelbundet för Galago och Det Grymma Svärdet. Bloggar på https://schipperke97.wordpress.com/. Hör till den hemlösa vänstern.