‘

Ulf Larsson

Ett ord innefattar tre aspekter, nämligen form, innehåll och referens. Till exempel innehåller ordet skjorta sju bokstäver i sin skrivna form medan den talade formen innehåller de fyra fonemen skj o rt a (här återgivna med vanliga bokstäver istället för fonetisk skrift).

Men skjorta har också en innehållssida – när man stöter på ordet väcks en mental bild av en skjorta till liv hos en. Denna skjortbild kallar vi innehåll eller begrepp. Begreppets utseende varierar något mellan olika språkbrukare, men variationen är inte oändlig. Inga eller åtminstone ytterst få personer skulle få upp en bild av en plisserad kjol i huvudet som en reaktion på ett möte med ordet skjorta. Den tredje ordaspekten utgörs av referens, det vill säga det eller de faktiska utomspråkliga exemplar som ordet i en viss situation syftar på. Ett skjortexempel kan vara Hon köpte en blå skjorta på H&M igår.

Men ord har dessutom stilistiska egenskaper som ålderdomligt, ovårdat, nedsättande, vardagligt osv. Och här kommer man in på det slags förskönande omskrivningar som kallas eufemism. En eufemism uppstår – eller i vissa fall anbefalls – när ett visst ord av någon anledning kommit att uppfattas som nedsättande, diskriminerande eller av någon annan anledning blivit opassande. Ett välkänt exempel är chokladboll, vilket som alla vet har ersatt det välkända N-ordet. Eller funktionsnedsättning istället för handikappad. Eufemismen erbjuder här ett förskönande alternativ, en möjlighet att förmedla samma information på ett icke-belastat, icke-diskriminerande etc vis.

Men är det alltid samma betydelse som förmedlas? Eufemismer tycks inte sällan bygga på semantisk inklusion på så vis att den kategori som ordet vanligen syftar på egentligen bara utgör en del av den kategori som ordet rent lexikalt beskriver. En än så länge oprövad hypotes är att detta i särskilt hög grad gäller sådana eufemismer som vi har våra politiker och massmedia att tacka för.

Här följer några reflektioner kring två av de nyspråkseufemismer som är mest populära just nu, nämligen EU-migrant och papperslös:

Den lexikala betydelsen av EU-migrant är rimligen något i stil med ’medborgare i ett EU-land som flyttat till ett annat EU-land för att bo och/eller arbeta där’. Med denna definition är en italiensk läkare eller controller som jobbar i Sverige en EU-migrant. Men man behöver inte ta del av så värst mycket nyhetsflöde för att märka att ordet vanligtvis snarare syftar på personer från ett fattigt EU-land (oftast Rumänien eller Bulgarien) som vistas i Sverige för att tigga (vanligen utan fast bostad). Diskrepansen mellan ordets lexikala betydelse och den prototypiska referensen är påfallande. För att relatera till inklusion så utgör de typiska EU-migranterna bara en del av den betydligt större kategorin EU-migranter, där alltså även den spanska professorn och den engelske servitören ingår.

Om just detta ord har Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan uttalat sig (i Radio Sweden P6 den 16 juli 2014) med anledning av en riksdagsmotion om åtgärder mot hemlöshet, där han är en av undertecknarna:

– Alla definitioner och termer kan ju naturligtvis laddas med olika uttryck och ges olika innebörd. När vi talar om EU-migranter så försöker vi definiera ett begrepp på ett sådant sätt som är deskriptivt. Om begreppet EU-migrant får en sån lyster att det uppfattas som negativt eller bara beskriver en del av de människor som väljer att komma till Sverige men exkluderar andra så är det möjligt att man måste använda ett annat begrepp.

Bortsett från att Kaplan blandar ihop ord med begrepp – det är ju ordet EU-migrant man använder, inte det mentala begreppet – och bortsett från att man inte kan ladda definitioner och termer med ”uttryck” – definitioner och termer är i sig själva uttryck, alltså ord – är hans funderingar lätta att hänga med i. Här fångas på ett utmärkt vis en del av kärnan hos den politiskt färgade eufemismen, nämligen att en misshaglig och negativ företeelse antas kunna förvandlas till något positivt genom att själva ordet för det negativa byts ut. Men här kan det alltså ha gått snett, menar Mehmet Kaplan helt korrekt, eftersom ordet i den sämsta av världar kan tänkas beskriva just det som det vanligen beskriver, medan andra EU-migranter exkluderas i ordbetydelsen. Samtidigt råder det väl ingen större tvekan om att ordet för de allra flesta idag har just ”en sån lyster att det uppfattas som negativt”. Slutsatsen man kan dra av detta är att det är hög tid för nästa eufemism från politikernas språkverkstad. Vad kan ersättningen för den vanligaste betydelsen av EU-migrant tänkas bli på orwellsk svenska? Min nyfikenhet är stor.

Angående papperslös, ett annat populärt nyord, så skulle en tentativ lexikal definition kunna vara ’som saknar papper (av något slag)’. En mening som Jag skulle skriva ut biljetten men upptäckte att skrivaren var papperslös är alltså inte på något vis konstig. Men precis som i fallet med EU-migrant så kan man rätt snabbt konstatera att den betydelse papperslös vanligen har är en helt annan. I en nyordsordbok skulle definitionen snarare vara ungefär ’person som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd men som trots det illegalt kvarstannar i ett land’. Anledningen till att detta ord har en så stor utbredning är rimligen att ”man” vill tona ner det olagliga i arrangemanget. För strikt taget saknar inte papperslösa papper – de har ju papper på att de inte får stanna i Sverige.

Det här eufemistiska nyspråket tycks befinna sig i en expansiv fas, vilket förstås hänger samman med det inrikespolitiska läget i Sverige. Men oavsett hur många förskönande omskrivningar politiker och journalister hittar på, är det svårt att i längden få den positiva fernissan att stanna kvar – om inte företeelsen ifråga uppfattas som positiv av en majoritet. För inte blev väl städjobbet vare sig roligare eller fick högre social status i och med termen lokalvårdare?