Sverige har länge varit ett invandringsland med perioder av arbetskraftsinvandring. De senaste åren har invandringen haft en delvis annan karaktär: flyktingar med senare anhöriginvandring, från länder med främmande språk och kultur.

Reinfeldt öppnade för en diskussion om kostnaderna för invandringen i ett tal före valet men informationen om dessa blev ändå knapphändig. Han snarast stängde diskussionen om omfattningen – volymen som det hette. Inför valet saknades också en seriös debatt om invandringens effekter på olika politikområden. När jag efter valet framhöll detta i enskilda diskussioner blev responsen påtaglig men ledde inte till en publicering.

Min kritik syns alltjämt befogad. För den som vill lösa problemen bör en sådan diskussion kännas angelägen.

Invandringen medför givetvis en ökad befolkning. Om vi blir elva eller tolv miljoner människor i Sverige om några år är dock en fråga av mindre vikt. Invandringen kan också medföra ändringar i befolkningsstrukturen: åldersmässigt, utbildningsmässigt, regionalt etc. Att antalet inrikes födda 20-64 år minskat en del under senare år kan kortsiktigt ge argument för en ökad invandring – antalet utrikes födda personer i denna åldersgrupp har också ökat rätt kraftigt.

Tanken är då att invandrarna ökar tillgången på arbetskraft. Det gäller då främst en ren arbetskraftsinvandring men knappast en flyktinginvandring där humanitära skäl utgör huvudargumentet. Invandrarna har under lång tid haft klart lägre sysselsättningstal än inrikes födda – och klart högre arbetslöshetstal. Det är ju svårt, för både ungdomar och invandrare, att ta sig in på en ny arbetsmarknad men de får efterhand högre sysselsättningstal. Det krävs ingen rasism och diskriminering för att sådana mekanismer ska verka. Vad som krävs är åtgärder för att underlätta inträdet till arbetsmarknaden. Det kan gälla både arbetsmarknadslagstiftning och lönebildning.

Den stora internationella finanskrisen fick betydande återverkningar i Sverige. Den borgerliga regeringen fick credit för sin hantering av den ekonomiska krisen. Men lika anmärkningsvärd är utvecklingen på arbetsmarknaden. Efter en krisperiod från hösten 2008 har sysselsättningen i antal ökat så att den nu ligger ett par hundra tusen över konjunkturtoppen före krisen – och det är jobbskapandet som är den centrala aspekten på utvecklingen av arbetsmarknaden. Även andelen sysselsatta stiger sedan flera år. Antalet arbetslösa steg kraftigt under krisen och är fortfarande högre nu än före krisen men andelen arbetslösa sjunker nu om än långsamt.

Man jämför ofta dagens situation med hösten 2006 som om krisen inte spelade någon roll för arbetsmarknaden. I själva verket klarades denna kris väsentligt bättre än 90-talskrisen. Invandringen har till en betydande del dolt framgångarna på arbetsmarknaden. Med en ”normal” konjunktur och en ”normal” invandring – ungefär som läget 2006 – skulle utvecklingen på arbetsmarknaden ha varit betydligt bättre.

Skolan fick stor uppmärksamhet i valdebatten. De dåliga skolresultaten kan vara en följd av en dålig skolpolitik under många årtionden – i korthet en låg satsning på kunskaper och på det mått av ordning och disciplin som all verksamhet kräver. Utbyggnaden av förskolan måste ha varit en väsentlig fördel. Problemen börjar högre upp.

Den snabba försämringen av skolresultaten kan dock rimligen inte primärt förklaras av den aktuella skolpolitiken. En bidragande förklaring, som nyligen fått visst vetenskapligt stöd, torde vara det starkt ökade inslaget av utrikes födda i skolan. Deras uppväxt och kulturella bakgrund kan spela roll liksom ofta deras brist på skolgång i sitt hemland och på kunskaper i svenska.

En kraftig ökning av befolkningen ställer stora krav på bostadsmarknaden. Den måste svara mot behoven med flexibilitet och nyproduktion. Men man kan inte snabbt bygga bort alla bristsituationer. Den enkla förklaringen är att ett års byggande är så marginellt i förhållande till beståndet. Även priset måste användas för ökad flexibilitet – alltså ett argument för att avskaffa hyresregleringen. Invandringen har skapat ett starkt tryck på bostadsmarknaden. Behovet av kvantitativa restriktioner blir särskilt uppenbart om inte tillgången på bostäder ökar.

Vi vet, dessvärre, rätt litet om invandringens effekter på kriminaliteten i Sverige. Statistiken är av begränsad omfattning. Vi har såvitt jag förstår en trend mot lägre kriminalitet i hela västvärlden – en triumf för en upplyst civilisation. Men mångas föreställning är att kriminaliteten har ökat på vissa områden: grova våldsbrott, vissa typer av stölder etc. Det förefaller också som om en del av utrikes födda – denna högst heterogena skara – är överrepresenterade. Vi har fått områden dit allmänheten inte vågar gå, där polisen inte gärna ingriper och där tendenser börjar finnas att skapa ”egna” regler och lagar. Även detta kräver en upplyst diskussion.

Att många invandrare har andra kulturer medför särskilda integrations- och anpassningsproblem – för båda parter. Utgångspunkten för mötet mellan kulturer är yttrande- och trosfrihet med tolerans och öppenhet. Men den svenska lagstiftningen måste gälla för alla. Vi kan inte ha särskilda regler för vissa grupper.

Det måste vara möjligt att värdera kulturer olika och att stå upp för upplysning, demokrati, mänskliga rättigheter och rationell vetenskap. Man bör också skilja på hur man värderar kulturer och religioner och hur man ser på deras utövare. Kritik av trosföreställningar – den må avse islam eller evolutionsläran – kränker inte enskilda personer. Min syn på enskilda muslimer beror på hur de beter sig och om de accepterar demokratiska spelregler.

Vi tar emot flyktingar av humanitära skäl men vi vet att många flyktingar också kommer att ge viktiga bidrag till svensk ekonomi och kultur. Frågan är hur långt vårt ansvar går. Vi ger bistånd, alltså går vårt ansvar en bit utanför Sverige. Vi hjälper romer som kommer hit men inte romer som stannar kvar i Ungern. Vi tillåter anhöriginvandring men tar inte emot alla. Men ett rationellt socialsystem fångar upp alla – och där passar inte system med tiggeri så bra, ingen ska behöva tigga och ingen ska heller göra det. Det måste bli konsekvensen av en moral som säger att vi ska behandla alla lika utan begränsning. Saken är dock den att vi inte med ett bibehållet Välfärdssverige – och Sverige som en egen nation – kan utsträcka ansvaret till alla i världen. Om så borde barnbidraget utsträckas till världens alla barn.

Invandringen har betydande konsekvenser och dessa bör ingående utredas och diskuteras. Den fick en stor plats i valdebatten men en ringa sakbelysning. Vi fick inte ens en god redovisning av kostnader och intäkter av invandringen. Beskrivningen av invandringens omfattning och fördelning på olika grupper var knapphändig. Effekterna på arbetsmarknaden förtegs. Man framhöll inte, ens från regeringen, att invandringen förklarar mycket av de höga arbetslöshetssiffrorna och medförde lägre andel sysselsättning. Man hänvisade inte till det ökade antalet flyktingbarn i skolorna när de försämrade skolresultaten redovisades. Bostadsbristen sågs inte som en rimlig förklaring till krav på kvantitativa restriktioner.

Debatten om invandringen har svikit kraven på öppenhet och saklighet – många problemområden har undvikits. Olika kulturer som islam får inte granskas på samma sätt som t.ex. kristendomen. Vänstern sviker sin upplysningstradition när den allierar sig med alla motståndare till USA – med ljusets fiender, motståndare till demokrati och mänskliga rättigheter. Kyrkan sviker de kristna i världen när dessa förföljs. Feministerna sviker kvinnorna i många muslimska och andra länder – här kan jag instämma med Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet. Det är hög tid att öppna debatten.

Berndt Öhman är licentiat i ekonomisk historia och doktor i statskunskap på en avhandling om Solidarisk lönepolitik och löntagarfonder  (SOU 1982:47). Han var universitetslektor på dåvarande Socialhögskolan i Örebro, huvudsekreterare (på slutet ordförande) i Löntagarfondsutredningen och avdelningschef på SCB 1985-2005 (arbetsmarknadsstatistik, utbildningsstatistik, välfärdsstatistik).