Min första ledarskapsutbildning fick jag vid fjälljägarskolan i Arvidsjaur. Det är många år sedan, men den sitter i. En chef skall vara ett föredöme och inte kräva mer av truppen än han själv kan utföra. Truppen skall vårdas, inte utnyttjas för chefens egna syftens skull. Jag tänker ofta på dessa lärdomar, när dagens politiska beslutsfattare visar brist på ledarskap.

Nu är jag truppen och över mig i den politiska hierarkin tronar politiska chefer, som i många fall verkar ha tappat fotfästet i verkligheten. Eller i alla fall med truppen, d v s mig och andra väljare. Det är människor som sneglar på en karriär i Bryssel eller i FN-skrapan i New York. Människor som är rädda att avvika från ”mainstream” och att göra bort sig. Människor som ängsligt granskar medias reaktioner för att veta hur de skall förhålla sig.

Och i ett eller annat fall går de så långt att de sätter sina styrkor i en omöjlig politisk situation och sedan överger de dem när nederlaget under valnatten är ett faktum. Utan att försöka bilda regering. Litet som när Lewenhaupt kapitulerade efter nederlaget vid Poltava. Utan att se om han kunde reda upp situationen.

Under året som gick talade jag och en kollega med ett stort antal människor om politik. Det blev så småningom boken ”Elefanten i det politiska rummet”, som till största delen bygger på dessa samtal och ett antal intervjuer med politiskt aktiva från de tre största riksdagspartierna – socialdemokraterna, moderaterna och sverigedemokraterna. Några uppfattningar var genomgående och återfinns hos flera av dem vi talat med: Brist på långsiktigt politiskt ledarskap i svensk politik, ängslan för media och för litet kontakt med väljaren.

Det verkar inte ha blivit bättre. Var finns de politiker som vågar leda utan att snegla på media eller möjligheten att bli omvald? En regeringschef som tar befälet och leder i den vanskliga och utsatta situation vårt land faktiskt på många sätt befinner sig i? Det kan man göra trots att man är utsett på demokratisk väg. Det bör man göra när landet har problem.

Jag saknade ledarskapet i veckan när huliganerna gjorde rent hus med de politiska budskapen i tunnelbanan. Jodå, man kan ha många åsikter om dessa budskap. Och det får man ha i ett land där det råder yttrandefrihet. Men jag saknade den politiske chef som röt: ”I Sverige har vi rätt att uttrycka politiska åsikter i det offentliga rummet, så länge de håller sig inom lagens ramar”.

Men jag har inget hört. Någon modig ledarredaktör på Expressen och ett par andra media har tagit avstånd från huliganernas framfart. Stressade politiker verkar mest fundera på hur man skall ändra lagen så att det blir förbjudet att uttrycka vissa uppfattningar, men inte andra. Vissa politiker på vänsterkanten uppmanar t o m till vandaliseringen. Och hos SL vill man nu förbjuda reklam på ställen där huliganerna kan skada sig och andra när reklamen rivs ned…

För några månader sedan skrev vi ’je suis Charlie’ och manifesterade till förmån för de mördade franska satirikerna. Folk var chockade och yttrandefriheten hotad. Politiker manifesterade och var ledare. Man skall inte bli mördad för att man uttrycker sig. Jag har inte sett någon skriva ‘jag är sverigedemokrat’ efter huliganernas framfart mot yttrandefriheten häromdagen. Ingen har mördats, men osökt kommer jag att tänka på vad den tysk-judiske diktaren Heinrich Heine profetiskt skrev, hundra år före nazisternas bokbål: ‘Där man bränner böcker, bränner man snart människor’.

Sverige flyter omkring. Det behövs ett politiskt ledarskap som talar om att ’här är vi, hit skall vi. Detta får vi göra, det där är inte tillåtet’. Ett ledarskap som står på sig, trots att media har en annan uppfattning och trots att det känns politiskt inkorrekt att ryta till i vissa situationer. Det behöver vi. Det skulle göra människor mindre ilskna, få truppen att åter lita på sin chef.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han är reservofficer, van vid det militära ledarskapet men saknar det politiska ledarskapet!