Ulf Larsson

Drygt 800 mil från de svenska universiteten/högskolorna och de besynnerligheter som pågår där ligger Kyoto. Och i Kyoto ligger Kyoto National Museum, en storslagen och tankeväckande institution som jag och min fru hade förmånen att få besöka för någon vecka sedan.

Bland mycket annat finns här en utsökt samling av bodhisattvastatyer. En bodhisattva är en blivande buddha, det vill säga en varelse som är på väg att uppnå buddhaskap. Trots att avståndet i tid och rum är enormt – jag utgår då från att jag föddes i Sverige på 1960-talet och att statyerna tillkom i Japan för ungefär 1000 år sedan – blir både jag och min fru djupt tagna av den visdom och skönhet de utstrålar. Och trots detta temporala och spatiala avstånd känner vi oss… ja, på något vis inkluderade i något tidlöst och allmänmänskligt när vi står inför dem.

Men detta slags gränsöverskridande inklusion är inget man sysslar med på Stockholms universitet, åtminstone inte på juridiska institutionen. Det fick jag veta lite senare på dagen, när denna både kyotoanska, bodhisattviska och kosmiska evighetsinjektion hade falnat en smula. Då kom det nämligen ett mail från min universitetslektorskollega Minton borta i Sverige, som hjälper till att hålla mig underrättad om diverse märkligheter som utspelar sig på de svenska universiteten och högskolorna. Minton berättade nu om en forskarkompis som i sin tur hade berättat en aningen märklig historia om att man på nämnda institution plockat ner ett antal porträtt av tidigare professorer. Detta med anledning av att målningarna enligt dekanus ”föreställer äldre vita manliga professorer”. Han hade fått informationen bekräftad av en text från Stockholms universitet, som även jag nu har tagit del av.

Dekanus Jonas Ebbesson menar att tavlorna ”beskriver inte fakulteten och dess historia på ett relevant sätt”. Texten berättar vidare att:

Förvisso var alla professorer vid fakulteten fram till 1970-talet män och flera av dem har haft stor betydelse för den rättsvetenskapliga forskningen. Men det är viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i våra mötesrum och lärosalar än att visa porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor, tycker Jonas Ebbesson.

Några funderingar inställer sig:

Vad menas med ”relevant”? Relevant för vem? Historiskt måste ju porträtten rimligen ha hög relevans eftersom de speglar historien så som den faktiskt sett ut. Om det nu är så att det funnits en könsmässig obalans – varför inte låta tavlorna fungera som en påminnelse om det, liksom att vi idag har kommit tillrätta med en hel del av denna obalans? Och som ett incitament att fortsätta detta arbete? Hur skulle det bli om samma resonemang och åtgärder tillämpades på exempelvis läroböcker i historia, där det vimlar av manliga, vita krigarkungar, presidenter och politiker?

När det gäller Ebbessons delaktighets- och inklusionsfunderingar så väcks frågan huruvida identifikation måste grundas på kön, ålder och hudfärg – en idé som idag närmast tycks vara statsreligion i Sverige. Skulle det alltså vara omöjligt att vetenskapsdiskursen utgjorde en grund till delaktighet och inklusion? Kan jag som man bara känna mig delaktig och inkluderad tillsammans med andra män i samma ålder och med liknande geografiska ursprung? Är det omöjligt för mig att uppleva ämnesmässig delaktighet och känslor av att vara inkluderad tillsammans med yngre kvinnliga kollegor? Med äldre kvinnliga kollegor från Iran, Chile eller Somalia? Som jag diskuterade i min förra krönika den 4 augusti anser jag att denna förmenta mångfald och inklusionshysteri i förlängningen tvärtom leder till köns-, åldersmässig och etnisk gruppifiering och segregering.

För att återvända till bodhisattvorna i Kyoto så är det bara att känna sig tacksam över att det svenska inklusionsresonemanget inte tillämpas på Kyoto National Museum. En förkrossande majoritet av bodhisattvastatyerna föreställer nämligen medelålders, asiatiska män.

Fast det hindrade varken mig eller min fru att känna att känna oss inkluderade i en tankevärld med ursprung i en för oss främmande världsdel tusentals år tillbaka i tiden.