Ulf Larsson

Jag tänker i några krönikor skildra några aspekter av den svenska högskolevärlden, sedd ur en universitetslektors perspektiv.

Texterna är en hybrid mellan litterär fiktion och sakliga krönikor, men allt som sägs grundar sig på faktiska händelser som jag själv eller kollegor till mig varit med om i våra arbeten inom den svenska högskolan.

Den här första artikeln handlar om en bekant till mig, som vi kan kalla Minton. Det är ett konstigt namn som han varje dag undrar varför han begåvats med. Men det är inte det enda märkliga i den här berättelsen.

Minton jobbar som lektor i svenska språket vid ett av våra universitet. Så länge han kan minnas har han varit intresserad, fascinerad och ställvis rentav passionerat förälskad i svenska språket. Därför valde han för rätt många år sedan att lägga samtliga studielånsterminer plus sju års heltidsstudier på att skaffa sig en forskarutbildning i svenska. På den tiden kunde han sitta uppe hela nätter och närgranska olika spännande texter, helst nyare svensk skönlitteratur där han särskilt intresserade sig för berättarperspektiv och tidsstrukturer.

Men det var då det.

Sedan dess hade mycket hänt inom den akademiska branschen.

En dag i början av augusti förra året satt Minton på sitt rum och läste protokollet från det senaste institutionsstyrelsemötet under stigande dysterhet. Det var främst två saker som gjorde honom nedstämd. Den första gällde minskat antal lektionstimmar på kurserna inom grundutbildningen. För hans del skulle det innebära bland annat att hans grammatikkurs fick sju lektionstillfällen istället för, som tidigare, nio. För bara några år sedan hade antalet lektioner varit tolv, vilket för två år sedan minskats till nio. Som nu alltså skulle dras ner till sju. Det betydde en minskning med nästan 40 % på fyra år.

Han undrade vad han skulle skära ned på den här gången. Ordklasslära? Semantik?

Den andra saken hade ett direkt samband med den första. Tiden som frigjordes genom lektionsneddragningarna skulle nämligen användas till arbete i något som kallades Språkstugan. Det var en halvpolitisk satsning som tog avstamp i universitetets Likabehandlingsplan och, om Minton begripit det rätt, riktade in sig på stödinsatser åt studenter med läs- och skrivsvårigheter. Det var allmänt känt inom akademin att antalet studenter som inte kunde skriva normkorrekt svenska ökade för varje år, och nu behövde något göras åt detta problem.

Hur det kunde komma sig att många studenter efter tolv års skolgång i grundskola och gymnasium inte behärskade sitt eget modersmål i form av korrekt skriftspråk hade Minton inte sett någon diskussion av.

Av den här anledningen hade han för några dagar sedan fått ett dokument på tjugo sidor via e-posten. Det var hans första klient på Språkstugan som skickat sin B-uppsats för språkgranskning. Efter en översiktlig besiktning kunde Minton konstatera att texten vimlade av alla slags språkfel: felstavningar (”faktist”), särskrivningar (”min B uppsats”), fel ordföljd (”Jag tror att det har inte forskats på förut”), fel ord (”Uppsatsen kan antas såsom ett pilot projekt”), usel textbindning (”I uppsatsen ska jag kolla på hur används genus i läroböcker. I uppsatsen ska jag…”)– och så vidare. Tjugo sidor späckade med olika förvirradheter. Och felaktigheter.

Var det verkligen meningen att han skulle rätta den här usla produkten åt studenten ifråga?

Han gick in på Språkstugans hemsida för att kolla hur det förhöll sig med den saken. Där stod visserligen några rader om att man inte kunde få hela alster korrekturlästa, men den infon hade tydligen åkt just denna students värdshus förbi.

Samma dags kväll satt Minton hemma vid sitt köksbord och funderade.

Är det verkligen universitetens uppgift och ansvar att se till att studenternas texter håller normkorrekt nivå? Och var ska i så fall resurserna tas ifrån?

Följdfrågan blev:

Hur kommer det sig att högskolestudenternas svenskakunskaper konstant försämras?

Men han kom inte fram till några bra svar.