Annika Borg

Den idémässiga grunden för hela välfärdssystemet håller på att raseras. Samhället bygger på tankar om ansvar, plikt och att alla bidrar. Dessa grundtankar, med flera rötter i reformationens människosyn, är förutsättningen för att upprätthålla skattemoralen hos medborgarna.

I allmänt tal är Luther förknippad med synd, skuld och livsförnekelse. Men som professorn i germanistik Birgit Stolt – och andra – visat är detta en felaktig bild av Luther. Hans teologi ”rättades” av den lutherortodoxi som växte fram på 1600-talet. Dessa tonade ned hans frispråkighet och livsbejakande hållning. Renläriga i alla läger håller ju för övrigt alltid på med sådant, både då och idag.

Luthers teologi syftade till att befria människan från ok och pålagor från mänskliga institutioner och påfund, som påven. Han vände sig bland annat mot att se Kyrkan som ett frälsningsinstrument. Människan kan och ska ha direktkontakt med Gud genom Kristus, som är vägen, sanningen och livet. Här börjar utvecklingen för att befria människan från kyrkliga auktoriteter och tolkningar, även om det skulle dröja några hundra år innan vi var där. Tanken på människans religiösa myndighet, som är bärande i reformationen, är en idémässig revolution. I tiden sammanföll reformationen med boktryckarkonsten, vilket innebar att utvecklingen genom dessa två komponenter långsamt började gå mot skapandet av skolsystem.

För Luther hade människan en kallelse. Varje människa har en uppgift i tillvaron, som hon ska sköta. Detta kan leda till att det inte finns incitament till maktförändringar i samhället. Men det är bara en aspekt. Själva grundtanken utgörs istället av en uppvärdering av arbete och vardagsliv. Luther menade att det dagliga värvet är ett slags gudstjänst. Uppgiften, ansvaret och plikten har varje människa, oavsett om hon är skomakare eller kejsare. När människan sköter det hon är satt att göra, ärar hon Gud.

Att se och svara på medmänniskans nöd, är också det en utgångspunkt i luthersk teologi. Men även den människa som är i nöd har ett ansvar, en plikt och en religiös myndighet. Ingen människa är undantagen från eller undanhållen detta.

Att ha ”Luther på axeln”, är ett uttryck som speglar synen på Luther som en dyster pliktivrare som ställs i kontrast mot det som idag anses vara gott för människan: att inte ha så många måsten. Men i själva verket är det just synen på människans ansvar och plikt som varit fundamentet i samhällsbygget under många århundraden. Man kan säga att hela välfärdssamhället vilar på att var och en tar sitt ansvar, sköter sina uppgifter och bidrar till det gemensamma systemet. I dag är det gemensamma systemet den skattefinansierade välfärden.

Hur ska vi då förhålla oss till medmänniskans nöd? Vi står idag vid ett vägskäl: Ska vi riva bort de tankar om plikt och ansvar som hela systemet är byggt på? Frågan ställs på sin spets i en tid med tiggande EU-medborgare, som inte bidrar ekonomiskt aktivt till systemet, och ökande strömmar av migranter. Grundförutsättningen för hela välfärden är att medborgarna betalar skatt och att skattemoralen kan upprätthållas. Många bedömare menar att de egna medborgarna snart inte kommer att räcka för att upprätthålla de nationella välfärdssystemen. Vem ska betala?

Ekvationen är enkel: vi kan inte ha kvar välfärdssystemet och utöka våra åtaganden om inte fler bidrar. Den rödgröna regeringens syn på att de som redan tar ansvar och bidrar ska betala mer och fler tillåtas slippa, är en mycket riskabel konstgjord andning.

Kommer en skattemoral överhuvudtaget att kunna existera om den idémässiga basen för hela välfärdsystemet urholkas ännu mer? Det vill säga, om vi fortsätter att, utan egentliga beslut, planer eller analyser, konstruera ett samhälle där vi undantar fler och fler från att ta ansvar och accepterar att de inte bidrar till systemet? Går det överhuvudtaget att ha ett fungerande samhälle med en sådan grund? Den kristna tanken om medmänniskans behov, ser också den som är mottagare och i behov av hjälp som en myndig människa med ansvar att också själv bidra. I en av Nya testamentets berättelser ger till och med den fattiga änkan av det lilla hon har.

Om vi ska överge det idéinnehåll som skapat välfärdssystemet bör vi alltså tänka efter före. Och det är sent redan nu.