Mohamed Omar

Våren är här! På väg till dagis med min lilla dotter går vi genom en skogsdunge. Hon sjunger visan om blåsippan som ute i backarna står, niger och säger nu är det vår”. För oss svenskar har blåsippan en alldeles särskild innebörd. Måndagen den 23 februari i år deltog lyssnade jag på en föreläsning på Uppsala författarsällskap med den svenskarabiske poeten Jasim Mohamed. Han talade om sin översättning av Bruno K. Öijer till arabiska.

En utmaning var att översätta namn på växter. Man kan välja att beskriva växten med flera ord på det andra språket, vilket kan bli otympligt, eller så kan man hitta en annan växt som är bekant bland araber med en ungefär motsvarande symbolik. Det kan bli konstigt. Vad gör den där växten i Sverige? Man kan också använda det universella latinska namnet, vilket var vad Jasim gjorde när han översatte ”blåsippa” till ”hepatica”.

Översättning är en svår konst. Det beror bland annat på att människors erfarenheter är olika. För en genomsnittsarab är blåsippa bara ett namn på en blomma i Norden medan ordet för genomsnittssvensken öppnar upp en hel värld av dofter, känslor, minnen.

Det är inte bara klimatet som är annorlunda i arabvärlden jämfört med i Sverige. Invånarna har också andra sätt att tänka och andra värderingar. Opinionsundersökningar visar att svensken, och västeuropén i allmänhet, är mycket, ja mycket annorlunda än den genomsnittslige araben.

Tänkesätt, trosuppfattningar och värderingar är självklart ständigt stadda i förändring. Jag talar här om hur det ser ut i vår tid. Det händer ibland att vi glömmer bort hur olika vi är araberna. Som under den så kallade ”arabiska våren”. Då drogs många journalister och andra med i en slags yra. Nu skulle diktaturerna falla och demokratin äntligen komma till arabvärlden! Så blev det inte.

Det blev alltså ingen vår. Varför? Därför att förutsättningarna för en demokrati i västerländsk mening inte finns. Hade man tittat på de opinionsundersökningar som har gjorts hade man vetat det. De som demonstrerade på Tahrir-torget i Kairo använde visserligen det arabiska ordet för frihet, hurriya, men menade de verkligen samma sak som oss? Ingår till exempel religionsfrihet i egyptiernas förståelse av ordet?

Svaret är nej. Egyptierna har inte samma uppfattning som svenskar och övriga västerlänningar om religionsfrihet. En majoritet av egyptierna anser att den som lämnar islam bör straffas med döden. Undersökningen publicerades efter ”våren”. Titta på The Pew Research Centers “The World’s Muslims: Religion, Politics and Society” (2013).

Och hur är det med yttrandefrihet? Den anser vi vara en av demokratins grundpelare. De allra flesta muslimer i arabvärlden vill enligt samma undersökning att gudomlig lag eller sharia också ska fungera som statens officiella lagar. Enligt mainstreamtolkningarna av sharia, inom både sunni- och shiaislam, är det förbjudet och straffbart att uttrycka sig ofördelaktigt om Gud, profeterna, Koranen och så vidare. Det vill säga ingen yttrandefrihet. En opinionsundersökning 2006 visade dessutom att 60 procent av egyptierna såg Danmark som sin värsta fiende näst efter Israel på grund av Jyllands-Postens Muhammedteckningar (Se BBC, ”Denmark ‘Egypt’s foe’, says poll”, 1/11 2006).

Själva idén med sharia, en gudomlig lag, går dessutom på tvären med demokrati, som de flesta av oss förstår som ”folkstyre”, det vill säga att människor styr med sina egna lagar, som vi skapat själva, och inte sitter och förvaltar och uttolkar Guds lagar. Men samtidigt uppger 55 procent av egyptierna att de vill ha demokrati. Vad menar de med det? Sannolikt demokrati med sharia, det vill säga en väldigt begränsad form av demokrati och inte alls vad vi menar med ordet.

 

Det räcker inte med att avsätta en eller annan diktator. Så länge långt fler än hälften av befolkningen vill avrätta den som byter religion kan man inte ha demokrati. Visst kan man hålla val. Som man gjorde i Egypten efter ”våren” när de islamistiska fascisterna i Muslimska brödraskapet tog hem segern. Men val är en ganska ytlig sak. Man kan helt enkelt inte införa demokrati i en kultur som är antidemokratisk. Tar man bort en diktator kommer en annan. Vill man ha verklig demokrati måste kulturen förändras i grunden: människors tankar och värderingar.

En av de värsta regimerna i Mellanöstern, det teokratiska tyranniet i Saudiarabien, fick inte ens en uppleva någon ”vår”. Huset Saud stod stadigt. Tack och lov för det höll jag på att säga, trots att jag avskyr regimen innerligt. Men vad ska man göra när den inhemska oppositionen till stor del består av anhängare till Al-Qaida och Islamiska staten som anser att regimen är för slapp i sin tillämpning av sharia och för snäll mot mot de ”kätterska” shiamuslimerna i landets östra delar?

Man kan tycka att araberna har slagit huvudet mot väggen länge nog nu. När ska de komma till insikt om att både arabismen och islamismen är återvändsgränder? Den mänskliga stoltheten är en tröghetsfaktor. Varje försök att grunda en ”islamisk stat” har hittills slutat i katastrof. Ändå försöker man igen och igen. Det är inte ideologin det är fel på, resonerar man. Det är våra fiender som saboterar för oss. Misslyckanden skylls på USA och Israel eller bara ”judarna”.

Jag är dock optimist och tror att den verkliga våren kommer till arabvärlden så småningom. Man kan inte stå och banka huvudet på väggen hur länge som helst. Det stora folkflertalet kommer att vilja gå vidare och det finns bara en väg framåt: att göra som väst. Det tog århundraden för Europa att inse att pluralism och tolerans och så småningom sekulär demokrati är det enda sättet att skapa hållbara och produktiva samhällen. Araberna kommer. Våren kommer.