Kronobergs läns landshövding, den före detta liberala politikern Maria Arnholm, har ”ertappats” med att åka taxi för 88 000 kr sedan hon tillträdde posten 2020. Hon har uppenbarligen valt att bo kvar på Lidingö och pendlat till jobbet i Växjö varje dag. Tåg från residenset till Stockholm central, troligtvis först klass, och sen taxi från centralen till Lidingö (kanske skulle det gå fortare med t-banan till Ropsten och sen buss).

Villkoren för de flesta statliga och kommunala ämbetsmän är att i normalfallet åka kommunalt, såvida tider och anslutningar inte fungerar. Det finns många fall med detta missbruk bland toppolitiker, flera riksdagsmän- och kvinnor i Stockholm har lyckats med konstycket att åka taxi för mer än 100 000 kr per år.

Men i fallet med Kronobergs landshövding finns det en elefant i rummet, nämligen huruvida en landshövding skall bo i residensstaden under tjänstgöringstiden, i detta fall i Växjö som ligger hela 42 mil från huvudstaden, dvs nästan lika långt som till Göteborg.

Landshövding (eller generaldirektör) blir man ofta som belöning efter lång och trogen politisk tjänst, eller i sämsta fall som avstjälpningsplats för mer eller mindre odugliga politiker. Men ett minimikrav borde vara att man bosätter sig i residensstaden, att man andas ”samma luft” som dess invånare och följer och känner för platsen och länet i fråga.

Att varje eftermiddag, troligtvis före 17.00, fly ”landsorten” för storstaden och Lidingö, och varje morgon ta tåget till kontoret, troligtvis inte med ankomst 08.00 är inte acceptabelt för att använda ett modernt uttryck.

Varför ingen ifrågasätter ofoget att säga ja till ett kanonerbjudande att bli landshövding ute i landet men att samtidigt bo kvar hemma är ett ofog (det är faktiskt inget tvång att bli landshövding). Det borde vara ett krav att man bosätter sig på orten under tjänstgöringstiden.