Max Weber, en av sociologins klassiker (bilden), ville förklara kapitalismens genombrott med dygdemönstren hos kalvinisterna och andra sorters puritaner. I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda skriver han att ”den påstådda konflikten mellan å ena sidan världsfrånvändhet, asketism och kyrkofromhet, å den andra medveten kapitalistisk kapitalackumulation, i verkligheten visar sig handla om ett intimt samband.” Till exempel tog kalvinistkapitalisterna avstånd från allt penningslöseri: ”Den överlägsna spendersamheten hos herremännen och den brackiga pråligheten hos nouveau riche är lika förhatliga för den kommersielle asketen.”

Den artificiella intelligensen är den hetaste intelligensen som finns. Den är så het att risken för att den ska förgöra människan kan vara större än att den ska infria sin löften om att förvandla människans jordeliv till något paradisiskt. Bara för att du ska inse vilket kraftfullt instrument AI verkligen kan vara har jag haft ett samtal med en AI som heter Bing. Så här skriver Bing (eller kanske hans skötare):

Ett faktum som med tiden kommer att göra sig alltmer gällande är att Israels beslutsamhet att hänsynslöst kämpa tills den sista Hamas-krigaren är död blir svårare att upprätthålla ju mer Israels krigiskhet faller världen i ögonen medan minnet av den ursprungliga skändligheten – attacken den sjunde oktober – tonar bort. Ett annat faktum är att USA, trots att USA är Israels närmaste allierade, inte håller med Israel på en enda viktig punkt. Därför är de fredsförhandlingar i Qatar som diskuteras i media inte mycket att tro på.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Att det finns något som kallas mänskliga fri- och rättigheter som (på vissa ställen i alla fall) utvecklats under århundraden för att nu ha nått sin slutgiltiga och helt lyckade utformning i det västerländska samhället är något som jag har av slentrian har tagit för givet. Jag har helt enkelt blivit utbildad i den traditionen.

Ändrat allt, och i grunden. Jag har alltid haft en ospecifik ambition att skriva saker som på något vis ska publiceras för att andra människor ska läsa. Det kanske vittnar om någon sorts exhibitionism från min sida men nu är det här inte en psykologisk text utan en sociologisk. Vi kan vara ganska säkra på att mina erfarenheter drabbar även andra, och desto strängare ju mer specifika deras litterära ambitioner råkar vara. (Den skribent som koncentrerar sig på sonetter och inte kan tänka sig att avvika en tum från den ambitionen får mycket svårare att överleva i en post-akademisk litterär värld där den som kan ta ett tillfälligt gig som författare av recept för småkakor har trumf på hand och kan kanske snart komma tillbaka till den rimmande versens värld. Det kallas för flexibilitet och är ganska obehagligt för många.)

Birgitta Sparf spelar nästan alltid på samma fela och det blir aldrig tråkigt ty läsarna känner igen sig och ilsknar till över hur olika invandrare skamlöst ställer vilka krav som helst på helst den svenska hjälpapparaten och med pockande aggressivitet begära snabb och effektiv leverans av offentliga tjänster. Vid ungefär tre minuter redovisar palestinskättade men möjligen svenskfödda Nasma sitt hat över Sverige som förmenar henne hennes mänskliga rättigheter. Man blir upprörd över framfusigheten. Man blir förbannad över fräckheten.