Det är mycket tal numera om pojkars och mäns svårigheter att finna sig tillrätta i tillvaron. Kvinnorna tar över på allt fler områden. De har bättre skolbetyg och utbildar sig till mer kvalificerade jobb (jobb i offentliga sektorn som kräver akademisk examen). Pojkarna halkar efter i skolan och får svårt att skaffa sig ordentliga jobb. (Allt detta är generaliseringar och handlar om genomsnitt).

Förtroendet för Magdalena Andersson sjunker. Det har jag länge förutsett.

Hon hade (och har ännu en tid) stort förtroende, därför att hon i sin ombytlighet varit alldeles genomskinlig. Hon själv syntes inte. Hon var en så snabbt snurrande svängdörr att ingen hann uppfatta vad som var ut- eller insida. Åskådaren – den traditionella sossen – kunde tro att hon motsvarade deras föreställningar om hur en socialdemokratisk partiledare skall vara. Här en uppräkning av en del av hennes lögner. Och här mina artiklar om henne.

De flesta i min generation har nog, i likhet med mig, inte arbetat enbart för att få ihop till pensionen. Vi har först och främst arbetat för att vi var så illa tvungna. För att göra det så trevligt som möjligt har många av oss utbildat oss, vilket lett till yrken som varit stimulerande, utvecklande och utmanande, men jag menar att samtliga yrken ger en identitet och yrkesstolthet.

Det är bara de verklighetsfrånvända PK-isterna, likt Åsa Romson, som kan hävda att alla de möter exempelvis på tunnelbanan i Stockholm minsann är svenskar. På motsatta sidan hittar vi en och annan som hamrar in att man är svensk om och endast om det flyter vikingablod i ens ådror. Lyckligtvis är dessa två antipodiska grupper i minoritet, och båda två är lika oförnuftiga. Ändå leder oss dessa två påståenden till följande berättigade fråga:

Jag återkommer till Jamal El-Haj och hans helt öppna islamism inom ramen för socialdemokraternas politik i riksdagen.

Han skyddas och försvaras med näbbar, klor och illa spelad gråt, vrede och upprördhet av sin socialdemokratiska partiledare Magdalena Andersson. Det enda jag kan säga om hennes patetiska framträdande i partiledardebatten mot Ulf Kristersson är att det knappast var någon Oscarsvinnare.

En god vän som är mer noggrann än jag med litteratur, särskilt nyutkommen, ledde mig fram till det vanliga skrivbordet med nyanlagda boktorn. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna tillgodogöra mig så mycket litterärt förnuft som förevisades – det fick räcka med att jag erkände att det kanske handlade just om litterärt förnuft vilket var nog så mycket erkänsla för att komma från mig som inte tål stora doser skriftkonst.

Sveriges Radio ska skära ner. 180 tjänster ska bort och 100 personer varslas, enligt Göteborgsposten. Flera program ska också läggas ner, som exempelvis Radio Swedens program på kurdiska, tigrinja och ryska. Och det är förstås bekymmersamt, om du frågar Lorin Ibrahim, producent på Radio Sweden kurdiska:

”För vår publik tror jag att det kommer att komma som en chock”

Kriget gör många, ockå kvinnor, till offer. Som framgår av texterna från Ukraina och från Berlin 1945 löper de stor risk att bli våldtagna. I jämförelse med männen har de ändå mycket större chans att överleva. Berättelsen från Berlin visar att kvinnorna också är medvetna om detta. Utifrån denna vetskap väljer många av dem, som dagboksskriverskan från Berlin, att låta sig våldtas för att denna pragmatism skall rädda dem från grymmare våld. Denna taktik har använts gång på gång under historien.

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

1938 upptäcktes enorma oljetillgångar under den saudiska ökensanden, och något årtionde senare hade ett fattigt beduinfolk förvandlats till stormrika oljemagnater. Shablonbilden av en oljeshejk på 60-talet var en fet herre i nattskjorta, som bytt kamelerna mot Rolls Royce-bilar, levde i lyxiga harem och byggde spektakulära palats i öknen. Povel Ramel sammanfattar tidsandan så här.

Mitt Alma Mater i bemärkelsen livets mest betydande lärosäte har nog varit byråkratin, i någon mån den privata som visar sig fungera ungefär likadant, men framför allt den offentliga. Det var inga planer utan endast omständigheter som förde mig ihop med Alma. Till exempel formulerade jag inga långsiktiga idéer om hur jag bäst skulle förvalta de insikter som jag rönte under mitt liv som ämbetsman. Observationerna bara kom i lättförvanskad form ungefär som Platons skuggor i grottan och min uppgift var bara att betrakta och försöka förstå mina kollegor, det vill säga de andra grottborgarna.

Jag lyssnade nyligen på en P3-dokumentär om förbudet mot barnaga, som trädde i kraft i 1979. Det som kanske är mest intressant är att det i programmet framstår som om alla svenskar slog sina barn ända fram till dess. Vi får bland annat höra att ett av argumenten mot förbudet var att barnaga var en ”fin gammal svensk sed”.

Det är mycket möjligt att någon, vid något tillfälle, använde just det argumentet. Men redan på 1930-talet pågick en debatt om barns rättigheter, och med den kom en ökande förståelse för barns mående.

Samma svenska vänstermänniskor som varnade för katoliker 1992 är numera bästa vänner med islamister.

Zeitgeist, som Hegel benämnde det, kallar vi på svenska för tidsandan. Hegel plockade upp ett begrepp som redan användes i Tyskland runt år 1800 och definierade det åt eftervärlden. Hur som helst har denna benämning av något som är tämligen svårdefinierat funnit både plats och skapat sig utrymme under tiden som följt.