Den första mellandagen hade jag ett betydelsefullt ärende, som inte borde ha behövts, till Nybrogatan. Jag skulle till en bank för att få nya mobilkoder eftersom jag slarvat bort eller glömt de gamla. Mötet var bokat sedan tio dagar. Det hade snöat hela natten och på morgonen låg hela gatan vit och till synes orörd. Jag såg en stor snöhög som jag bara på kul beslöt att bränna igenom så att det sprutade. Jag har fyrhjulsdrift så det fanns ingen risk att fastna.

Vänsterpartiets Ali Esbati lämnar Sverige. Märkligt nog inte till vare sig Kina eller Kuba utan till vårt västra grannland. Men även om Norge inte är en övervintrad kommuniststat så är det i alla fall bättre än Sverige, menar han. Frågan är vad det är han tycker är bättre. Den mer restriktiva invandringspolitiken, kanske? Har Ali Esbati svårt att stå ut med det samhälle han och hans partivänner aktivt varit med om att skapa?

Eftersom jag var ett intelligent barn gick jag aldrig på det där med tomten. Kände på mig att det var grannflickans moster som spökat ut sig med fasttejpad bomull i ansiktet (bilden). Men jag vet andra som var mer lättlurade, och på 1960-talet ansågs det ganska OK att lura barn. Vuxna drog gärna en rövarhistoria om de tyckte verkligheten var för komplicerad, för tråkig eller tog för lång tid att förklara. Vi hade heller inga mobiltelefoner där vi kunde Googla och kolla det rätta svaret. I stort som i smått var vi utelämnade åt vuxnas manipulationer.

Det finns några nyckelmeningar i DN:s intervju 22 december med en före detta gängkriminell som de kallar ”den unge mannen”. Av de suddiga bilderna att döma har han afrikanskt ursprung så man får vara tacksam att de inte gett honom ett alias som Erik, Ulv eller Anund. På eget bevåg ger jag honom namnet Ahmed, för att slippa upprepa ”den unge mannen” hela tiden i min text.

Under julen är det muslimerna som bär upp vården så att svenskar kan fira högtiden i lugn och ro. Det skriver före detta s-politikern Nalin Baksi, f d Pekgul, i ett inlägg på X. Vi icke-muslimer tackar och bockar för att hon och hennes muslimska systrar och bröder räddat julen åt oss, för det vet ju alla att det absolut inte finns, och aldrig har funnits, några svenskar som arbetar på julen.

Ett hjälplöst och kvidande rop på hjälp som sannolikt inkommer att koras till vinnare närmas de flesta av er som bara väntar på döden kommer och kommer att betrakta just honom som segrare i er privata vendetta. Kanske fem miljoner av er stackars ukrainare ligger och väntar på den där smällen som ska höja er ett snäpp i den mänskliga lidandehierarkien så att ni törs börja räkna dagarna till en befrielse blir alltmer sannolikt. Han i sängen intill stängde just ögonen och slutade tala. Vi sänggrannar läste i skyn och stönade över de smärtor som i vågor stötte upp från bukar med tunga, illaluktande rapningar.

I Svenska kyrkan får man ofta höra att ”Jesus föddes som ett flyktingbarn”. Stämmer det?

Nej, liksom så mycket annat som Svenska kyrkans präster påstår, så är det fel.

Ett tag var Jesus dock flykting. I Matteusevangeliet finns berättelsen om den heliga familjen, Josef, Maria och Jesusbarnets, flykt till Egypten för att rädda barnet från Herodes. Kungen hade ju befallt att alla gossebarn skulle mördas.

Idag skriver vi 24 december och tänder dessutom det fjärde adventsljuset. Jag tycker det är särskilt trevligt när julafton sammanfaller med fjärde advent, det blir lite ”extra allt”. Igår kunde vi berätta om att Malmö stad undviker att önska god jul men det gör inte jag. Traditionerna och kulturarvet är något av det viktigaste vi har – utan dem blir vi rotlösa och lättstyrda. Det gäller att vara vaksam på maktmänniskor som försöker beröva oss vår kultur.

När människor gör saker tillsammans skapar de trygghet genom gemenskap. Svenska bondbyar före storskiftet 1749 och efterföljande skiften hade stora gemensamma allmänningar dit alla kunde skicka sina djur på bete. Individuella odlingstegar fanns men de var så smala och låg så nära varandra att all odlingsverksamhet måste ske unisont. Kravet på trygghet skapade en tendens till kollektivism.

Det senaste året eller kanske tre-, fyraårsperioden, har jag varit utsatt för tilltagande förvirring. Det kan vara mitt fel, växande senilitet är alltid en möjlighet, men jag tror motvilligt på det minst sannolika alternativet av alla, nämligen att starka krafter försöker driva med mig. Vilka dessa starka krafter är vet jag inte men man känner igen dem på att de försöker omdefiniera tillvaron och på det sättet göra mig obehagligt osäker.


Nu är Magdalena Andersson igång med sina lögner igen och denna gång påstår hon att Socialdemokraterna har stått för ”en ordnad migration”. Att deras migrationspolitik likväl var kaotisk och ansvarslös skyller hon på ”samhällsklimatet var ju så”. Ungefär som om hon själv och hennes partikoloss inte alls var med och skapade just det samhällsklimat som förändrade Sverige på ett så katastrofalt sätt.