Hur är det möjligt att politiker genomför så olämpliga saker som det svenska universitetssystemet där lärosätena får betalt efter hur många examina de delar ut? Hur lång tid kan det ta för en beslutsfattare att förstå att en sådan ordning måste leda till betygs- och examensinflation? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.

Det är inte bara genom att i egenskap av vit man ansvara för flera århundradens, kanske årtusendens, slaveri och andra slags tilltagande förtryck av alla andra människor, det vill säga av dem som inte är vita män, som jag har skuld. I dagarna har årets stora miljömöte COP28 inletts i Dubai, Förenade Arabemiraten. För att försätta de 70 000 delegaterna i ett lagom upphetsat stämningsläge och påminna dem vad det hela handlar om påpekade Indiens premiärminister Nahendra Modi att min skuld fortsatt att öka under det senaste seklet: ”Under de senaste hundra åren har en liten del av mänskligheten ägnat sig åt hejdlös exploatering av naturen”, sa han och fortsatte med ödesmättad stämma, ”och nu betalar mänskligheten för detta”.

Hanne Kjöller är en fristående kolumnist i Dagens Nyheter som jag sätter högt för hennes nästan alltid skarpsynta iakttagelser. Nu har hon kommit med nya skrämmande redogörelser för hur staten uppför sig. Hennes budskap i sammandrag, som jag fattat det, är att:

Ett svårt ord är ”man”. Ett annat är ”samhälle”.

Föreställ dig att du är bekymrad över tillståndet i skolan (eller järnvägen, polisväsendet, psykvården, media, klimatet, cyklister på trottarerna eller vad som helst; du väljer själv något som ligger dig särskilt varmt om hjärtat).

Åren 1974 och 1975 var en formativ period för ett gammalt Sverige som höll på att ta slut efter ett kvartssekels magiskt framgångsrika rekordår och ett nytt och annorlunda Sverige som nu skulle danas enligt politikens drömscenarier. 1974 kom en ny regeringsform där det nya politikerväldets huvuduppgifter fastställdes. Alla människors lika värde skulle vara politikernas ledande princip och deras huvuduppgift ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd… Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”.

Att människor eftersträvar andras beundran går att begripa. Att en del i detta syfte går till överdrift kan man också begripa; kampen om nästans uppmärksamhet och gillande är hård och det kan vara motiverat med en del fräcka chansningar i form av extrema utspel, låtsaslekar, solochvår och blå dunster.

För många år sedan var jag liberal nog att förespråka oinskränkt yttrandefrihet för alla, medborgare, PUT-folk och turister. Det kändes genomtänkt och motsägelsefritt. Det som gällde en person gällde lika för en annan.

Igår skrev jag en text om artificiell intelligens som gav mig dåligt samvete eftersom jag skrev den utan att veta vad jag pratade om. Min poäng var att ingen som pratar om artificiell intelligens, vilket många gör eftersom det nuförtiden existerar oändliga mängder arbetslöst riskkapital (som Farbror Joakims pengabingar fast fler) som letar efter något kul att göra, begriper sig på AI. Eftersom de oändligt rika kapitalisterna liksom du och jag inte vet något om själva tekniken – till exempel om den ska utplåna mänskligheten eller tvärtom göra tillvaron oändlig behaglig (om inte i Mali så åtminstone i södra Kalifornien) – så får de i stället lita till hjältar som de för tillfället tillmäter gudomliga krafter.

För några år sedan började världen oroa sig för lögnen och då menar jag inte den bedrägliga vardagslögnen som folk kunde åka i fängelse för utan den storslagna lögnen, ofta i industriell skala, som hedrades med beteckningar som fake news och ofta påstods tillverkas av ryska hackers på order av Putin och hade som syfte att åstadkomma regimskiften i USA och andra viktiga länder.