Under en provtagningsvecka som avslutades igår har jag räknat antalet kränkningar jag utsatts för och fördelat dem efter utövarens identitet. Som det visat sig är en av förövarna överlägsen vinnare.
Jag hade just ett intressant samtal med en god vän. Liksom jag är hon nettoskattebetalare och jobbar ständigt med att få allt att fungera. Hon har sällan råd att njuta några frukter av sitt arbete. För den som inte är ekonomiskt oberoende, eller omhuldas av bidragssamhället, äter de ökande utgifterna upp inkomsterna mer och mer och pensionen blir en mardröm för många. Det där med livet, som skulle bli så bra bara man utbildade sig och valde ett bra jobb, det hinns knappt med. Samtidigt lever i Sverige mängder med människor som inte behöver anstränga sig det minsta för att klara sig lika bra och till och med bättre. Då är det lätt att bli bitter.
Ekot berättar den 9 januari att det är mycket svårt för människor som flyr regimen i Vitryssland att få asyl i Sverige. Denna text handlar inte om förhållandena i Vitryssland utan om hur vansinnig och felaktig Sveriges och EU:s asylpolitik är utformad.
Den tyske dominikanermunken Johann Tetzel gjorde sig på femtonhundratalet känd som en framgångsrik försäljare av avlatsbrev. Påven behövde pengar för att bygga Peterskyrkan och uppfann detta finansiella instrument. Instrumentet emitterades av påven, såldes till vanligt folk av Tetzel och inlöstes på förfallodagen, det vill säga köparens dödsdag, mot strafflättnad i skärselden.
Efter ÖB:s tal om förberedelse inför ett eventuellt krig har Göran Greider debatterat friskt i bland annat public service och en krönika i DN. Han påstår bland annat att ÖB längtar efter krig, något han nu får skarp kritik för på sociala medier.
Så märkligt det är i Sverige. När statsministern påpekar vad ett medborgarskap innebär – att det inte bara omfattar en trave rättigheter utan även skyldigheter – vrider oppositionen ut och in på sig själva för att hitta tillräckligt starka uttryck för sin kritik. Inte ens George Orwell kunde ha siat om något så bisarrt.
I maj 2024 kommer ett pandemiavtal och ett stort antal förändringar i det Internationella HälsoReglementet (IHR) att beslutas av Världshälsoorganisationens (WHOs) medlemsstater. Förslagen är många, har stora konsekvenser och kommer – ifall de godtas – att under pandemier inverka kraftigt på svenskt självbestämmande och betydelsen av vår demokrati samt ett flertal mänskliga rättigheter. Detta sker genom att WHOs beslutade åtgärder under pandemier inte längre kommer att vara frivilliga för medlemsstaterna utan blir bindande. WHO kommer därigenom periodvis helt styra hälsoarbetet i jordens länder. Samtidigt kommer man att påverka många andra samhällsområden.
Ibland roar jag mig med att fundera över hur dumt folk tänkte förr i världen (och även nu för tiden fastän människan inte har så många fasta bevis för överlevande dumheter). Jag tänker till exempel på en av de världsberömdaste engelska ekonomerna och prästerna genom tiderna, nämligen Thomas Malthus. (Är det inte märkvärdigt hur många av de klassiska ekonomerna från Upplysningstiden som samtidigt var präster? Det finna säkert något självklart skäl även om inte jag skådar förklaringen särskilt tydligt. För Malthus själv var det två flugor i en smäll: genom att idka avhållsamhet gjorde människorna Gud glad och säkerställde att det inte föddes så många barn varigenom folk slapp dö den plågsamma svältdöden.)
Efter att ÖB och försvarsministern varnat för krig ställer sig folk frågan om de vet något som de inte delar med sig av. Massiv kritik riktas nu mot den samlade journalistkåren, som inte ställer frågorna medborgarna vill ha svar på.
Denna text tar upp ett av alla de katastrofala resultat som Europas högsta invandring per capita, främst från underutvecklade och kollapsade länder i Mellanöstern och Afrika, med individer med ofta lågt humankapital till ett välfärdsland som Sverige lett fram till.
De senaste dygnen har mediatexter om den amerikanska universitetsskandalen med epicentrum över Harvard sprutat ut över världen och jag har läst några av dem (och även skrivit en text – vilket jag nog inte borde ha gjort; jag tog hela woke-konceptet för det eländiga skämt som det faktiskt är och försökte skämta bort dumheterna vilket var lika framgångsrikt som att försöka skämta bort Stalin under andra världskriget).
Den 5 december förra året frågade den republikanska kongressledamoten Elise Stefanik upprepade gånger rektorerna för Harvard University, University of Pennsylvania, och MIT ”om uppmaning till folkmord av judar bryter mot lärosätenas regler”. Rektorerna svarar att det beror på sammanhanget, på omständigheterna, på kontexten. Stefanik var inte nöjd och menade att det enda rimliga svaret borde vara JA – uppmaning till folkmord bryter mot regler om vad som får sägas vid ett amerikanskt lärosäte. Sen dess har två av presidenterna avgått efter starka protester, den senast blev Harvards svarta kvinnliga woke president Claudine Gay. Hon kunde inte förmå sig med att ta avstånd från antisemitismen på elituniversitetet (hon har även påträffats med flera fall av plagiering).
”Allt tyder på att 2024 kan bli ett ödesår i svensk politik. Socialdemokraterna befinner sig mitt i en avgörande omprövningsprocess, som kan komma att förändra grundvalarna för det politiska spelet,”
Efter att Socialdemokraterna satsat stort på att skapa ett nytt narrativ om att de hela tiden varit för en restriktiv migrationspolitik (trots att Stefan Löfvens Europa inte ”byggde några murar”) får de nu hård kritik för sin historierevisionism.
Så här några år efter uppfinningens fullbordan borde den klara, genomlysta sanningen om västerlandets möjligen främsta andliga framsteg, PK-ismen, ha uppenbarat sig för envar.
Mellan 50 och 100 000 kenyaner jobbar i Qatar och omkring 200 000 i Saudiarabien. Många jobbar också i Kuwait, Bahrain, Förenade Arabemiraten och Oman. Fler kenyaner lever och jobbar i gulfländerna än i alla västländer tillsammans.
Jag har följt rapporteringen från snökaoset på E22 mellan Kristianstad och Hörby. Studio Ett ägnade en stor del av torsdagens sändning åt detta och de hade kontakt med ett antal svenska män som satt fast sedan många långa timmar.
En av de skadligaste sociala förändringarna som inträffat i Sverige på trettio år var troligen omvandlingen av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) till Svenskt Näringsliv vid seklets början. Före 2001, när omvandlingen skedde, rådde ännu en nästan marxistiskt antagonistisk relation mellan de två huvudmotståndarna inom svensk politik, nämligen Kapitalet, representerat av SAF och Arbetarklassen representerad av Landsorganisationen (LO).
Deckarförfattaren och krönikören David Lagercrantz ondgör sig i en krönika i Expressen över Alexander Bard och kallar honom ”tarvlig och elak”. Han jämför därefter Bard med en babian eller en gorilla.
Jag följer en sida på Facebook som riktar sig till människor, främst från Mellanöstern, som valt att flytta till Sverige. Jag kallar här den som driver och redigerar sidan för Ahmed. Syftet med sidan är att stärka dem som flyttat hit och lyfta de som lyckats i det nya landet.
Låt oss fantisera om att Trump vinner valet 2024 och säger ajöss och goodbye åt NATO. Alternativt att ett nytt amerikanskt inbördeskrig, i kombination med en våg av islamistiska attacker mot amerikanska militärbaser, får USA att lämna organisationen och ta Kanada med sig. Hur skulle Europa hantera en sån situation?
Efter att under decennier ha fört en invandringspolitik som missgynnat majoriteten av befolkningen vill de rödgröna nu gå ännu längre på den inslagna vägen. I Stockholms stad vill de tvångsintegrera svenskar genom att bygga ihop invandrartäta områden med närliggande, svenskdominerade villaområden.
Jag har ett bättre förslag: Tvångsförflytta dessa hycklare till de mångkulturella problemområden de själva skapat med sin medborgarfientliga politik.
Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.
Det blir jag i och för sig varje dag, vid ett antal tillfällen, till exempel när morgonkaffet är färdigt eller när någon av hundarna hoppar upp i mitt knä och lägger sig till ro. Men igår blev jag glad för att jag fick ett så trevligt telefonsamtal från en DGS-läsare.
Hur ser vägen ut som går från småskaligt inbördeskrig till Failed State?
Kanske börjar konturerna av en dyster framtid att skönjas här i gamla Sverige.
Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.
(Ett uttalande, som Axel Oxenstierna påstås ha fällt, riktat till sin son Johan. Denne skulle till Münster för att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden – och tvivlade på sin förmåga att klara uppdraget).
Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.
Min numera tyvärr avlidne vän Olle Wästberg brukade på sitt sardoniska sätt fråga mig hur jag skulle klara mig om jag inte fick börja mina krönikor med ordet ”jag”. Nu är det dags igen.
Efter att FN tog åtta veckor på sig att fördöma Hamas terrordåd den 7 oktober – och efter att UNWomen i Sverige, under ledning av Alexandra Pascalidou ännu inte fördömt dådet – har nu judiska kvinnor startat Metoo-unlessurajew. Om det berättar Helene Bergman på Kärringbloggen.
Den här julen har varit ovanligt mörk. Från min lägenhet ser jag ett hundratal köksfönster och i uppskattningsvis vart tionde lyste en adventsljusstake – i ännu färre den obligatoriska adventsstjärnan. Visserligen bor jag i en invandrarförort, men tidigare år har det funnits grannar som draperat sina balkonger med blinkande ljusslingor i regnbågens alla färger.
DET GODA SAMHÄLLET 