Att barn med föräldrar som valt att flytta hit från länder utanför Europa har mycket sämre tandhälsa än svenska barn har varit ett välkänt faktum under minst 15 års tid. Trots alla insatser med förbyggande och utbildande arbete under denna tid visar sig nu skillnaderna mellan grupperna ha ökat ytterligare.
Under de senaste decennierna har somalierna etablerat sig som en av de rikaste och mäktigaste folkgrupperna i Kenya.
Det kanske förvånar många svenskar att höra att somalier i Kenya är kända som driftiga entreprenörer, småföretagare och affärsmän.
Chalmers tekniska högskola har beslutat att förbjuda politiska manifestationer, efter att en grupp elever krävt att högskolan ska ta avstånd från judiska universitet. Nu hyllas Chalmers i sociala medier, för att de tar ställning mot antisemitism och våld.
En bekant framförde följande fundering:
Kommer du ihåg barnmorskan som för sitt samvetes skull inte ville göra aborter? Hon blev utbuad av pk-ideologerna. Vi kan jämföra med journalisten som för sitt samvetes skull smugglade in en afghansk migrant i Sverige (och blev dömd för det). Han blev hyllad av pk-etablissemanget.
I Rapport får palestinska Nasma Lubbad en ordentlig chans att klaga på Sverige. Hennes 78-årige far befinner sig i Gaza och tillhör en av dem som skulle fått passera gränsen till Egypten igår. Bådas besvikelse på Sverige är enorm:
Om man googlar på frågan vilken generation det var som startade välfärdsstaten då kommer – åtminstone om man googlar på engelska, ty den moderna besattheten att tillskriva olika generationer olika egenskaper och värderingar är där särskilt stark; har du inte märkt hur amerikanerna tjatar om Baby Boomers, min generation född efter andra världskriget; Generation X, nästa femtonårskohort; Millennials, ytterligare 20 årskullar och sedan Generation X (numera omdöpt till Generation Tesla), alla alltså med egna namn som om de hade varit höststormar? – så kommer man fram till att det största ansvaret faller på oss Baby Boomers.
Om några veckor skulle Mattias Karlsson ha rest till Oslo för att närvara vid utdelningen av Nobels fredspris, som i år tillfaller Narges Mohammadi för hennes kamp för kvinnors rättigheter i den islamistiska diktaturen Iran. Nu har den norska Nobelkommitténs ordförande, socialdemokraten Berit Reiss-Andersen stoppat Karlsson från att närvara.
År 2006 sa vår statsminister Fredrik Reinfeldt så här: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Filippinerna är en ö-nation bestående av ca 7 000 öar och hela 110 miljoner invånare, varav nästan alla är katoliker. Bara i Stor-Manilla bor det 30 miljoner. Det man associerar landet mest kanske är Imelda Marcos 3 000 skor, hon och maken Marcos korrupta regim, och landets nuvarande konflikt med Kina över havet i Sydkinesiska sjön.
Förr i tiden försökte jag lära mig filosofi och tänkande av en sådan som Mao Zedong – Honi soit qui mal y pense, ty det var inte bara Strumpebandsordens ledamöter som behövde lära sig att inte förakta självklarheter utan även jag. I en alldeles för tjock bok som hette ”Om motsättningar” påpekade ordförande Mao att motsättningar finns över allt och att man kan indela dem i ”icke-kontroversiella motsättningar” och i ”kontroversiella motsättningar”. Jag kan inte minnas om ordföranden hade någon sorts tumregel som kunde hjälpa till att avgöra till vilken motsättningsgrupp en nyupptäckt och tills vidare oklassificerad motsättning hörde men bara den saken besvarats visste man precis vad man skulle ta sig till: var motsättningen icke-kontroversiell så kunde man kompromissa sig fram till en lösning men om den var kontroversiell gick det inte att hoppas på att fredspipa skulle kunna rökas utan det var bara att ta fram vapnen och slåss tills det var färdigt.
Jag gråter sällan på bio numera, men var snubblande nära efter att ha sett dokumentären ”The Green Prince”. Filmen gjordes 2014 av israelen Nadar Schivman och har fått förnyad aktualitet efter krigsutbrottet mellan Israel och Hamas. Det är inte bara en häpnadsväckande spionhistoria utan också en psykologisk thriller, sparsamt berättad i dokumentärens form.
Svenska Dagbladet hade den elfte november ett sjusidigt reportage om Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer. Underligt nog kan jag inte hitta någon länk till artikeln. Men det är inte det enda underliga. En annan underlig sak – och nu ska jag plocka fram en gammal käpphäst som jag hur många gånger som helst utan medvind erbjudit hugade intressenter på den här sidan och nu fortsätter i hopp om att tjat ska vara en bättre metod att övertyga läsekretsen än milda förklaringar – är följande episod som inleder artikeln.
I Sverige älskar vi hundar. Inte bara i Sverige, förresten, utan i hela västvärlden. Det är klart att det finns äckel som plågar djur även här, men generellt ser vi djuren som värda respekt och kärlek. Och hunden har vi tagit till våra hjärtan på ett alldeles särskilt sätt. Människans bästa vän, brukar vi säga – men i den muslimska världen anses den som oren. Så oren att islamisterna nu belåtet och självrättfärdigt sprider sina egna sjuka videoklipp på sociala medier, som visar hur de torterar hundar till döds för sitt eget höga nöjes skull.
Vad hjälper det att vi inom socialtjänsten håller emot allt vi kan inför alla krav som sköljer över oss från människor som valt att flytta hit från Mellanöstern och Afrika?
Brottsförebyggande rådet har just publicerat rapporten Politikernas trygghetsundersökning av vilken det framgår att 28,2 procent av de folkvalda under 2022 ”känt oro” för att de själva eller någon anhörig skulle utsättas för brott eller ”liknande obehagliga händelser”. Kvinnliga förtroendevalda är några procentenheter mer oroliga än manliga.
– Godafton, mitt namn är Stina Sidensvans och jag ska i kvällens Agenda intervjua Miljöpartiets två toppkandidater till partiledarskapet att väljas vid nästa kongress. Temat den här kvällen, och följande veckor är ’Sanningens minut’. Vi kommer att få höra vad våra kära politiker egentligen tycker. Ärligt rätt upp och ner. Till hjälp har vi alla tre, alltså även jag, tagit en god dos sanningsserum för tjugo minuter sedan.
Katarina Gunnarsson tar i ett reportage i Studio Ett den 8:e november upp skolnämndens beslut i Sandviken om förflyttning av samtliga barn i mellanstadiet från en välfungerande byskola, Västanbyns skola, till den problemtyngda Murgårdsskolan i det tungt belastade utanförskapsområdet Bruket.
Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.
Redan tidigare i år, när SVT började göra reklam för sin storsatsning ”Historien om Sverige” blev jag en smula misstänksam. Varför gör regim-tv en sådan satsning just nu? De senaste decennierna har de ju satsat enorma resurser på att försöka fostra folket in i en grå historielöshet, där det svenska är intet och det osvenska allt. Men efter första avsnittet står det relativt klart att den nya serien är en del i samma strävan. Svenskarna ska helt enkelt lära sig att det egentligen inte finns, och aldrig funnits, något som kan kallas svenskt.
Varför läser man böcker, ser på film, går på teatern och lyssnar på musik? Oftast kanske bara för att fördriva tiden eller för att inte känna sig alltför ensam.
Men så finns det konst som man uppsöker eller återvänder till därför att man vill ha något annat än bara hjälp att fördriva tiden. Med tiden skaffar man sig ett antal säkra leverantörer. Det för med sig ett problem: man nöter ut sin bekantskap.
Singapore är visserligen en egen stat, men det vore bättre att benämna den som en ”Citystate”, ungefär som Venedig under sin storhetstid eller Påvestaten under medeltiden. Singapore är även en ö-stat, 725 km2, vilket gör Gotland med 3 500 km2 nästan 5 gånger större medan Bornholm, med knappt 500 km2, bara är något mindre. På denna ö-stat bor det knappt 6 miljoner invånare – cirka 74 % kineser, 13 % malaysier, 10 % indier och 3 % vita – och landet ligger nästan mitt på ekvatorn.
Min morfar, som ändå var en lärd karl med doktorsexamen, brukade säga att ”konst, det är allt bra fult, det”. Jag tyckte det var ett chockerande uttalande tills jag förstod vad han menade. Han menade att den konst som utbjöds till försäljning under hans ungdom kring första världskriget var god, människovärdig konst, vilket troligtvis berodde, sa han, på att det på den tiden inte fanns så många offentliga stipendier och andra statliga försörjningsmöjligheter för tavelmålare.
Somar Al Naher är frilansskribent, har tidigare varit på Aftonbladets ledarsida och skriver idag på Expressen Kultur. Det finns inte mycket på nätet om hennes bakgrund men det jag hittat ger en något splittrad bild.
Det finns endast en kultur, mig veterligen, åtminstone i vårt tidevarv, som betraktar lemlästning av barn och kvinnor och mördandet av helt oskyldiga idrottssupportrar som heroiska bedrifter: nämligen den som råder i majoriteten av islamistiska kretsar. Terrorn i sig står främst vissa salafister för, men hyllningarna kommer även från människor utanför kotterierna i fråga. Denna kultur är avskyvärt barbari dubblerad med monumental feghet.
I flera decennier har jag som konsult eller allmän samhällsbrukare tyckt mig ha haft anledning att bekymra mig över hur taffligt Sverige styrs – och då har jag inte ens haft en aning om det numera omtalade trådbyteståget (bilden) som specialbyggdes år 1990 av svenska staten för att snabba på bytena av kontaktledningar men nu inte kan användas eftersom olika statliga tågmyndigheter inte kan komma överens om vad upphandlingsreglerna stipulerar. ”Var man än sticker ned ett finger i den offentliga förvaltningen så luktar det skit när man tar upp det” har jag, på intuitiva grunder och utan mycket till bevis, sagt åt alla som orkat lyssna. Låt mig ge några exempel ur den rika skatt av självbelåten inkompetens som jag menar utmärker våra politiska härskare och deras vasaller i byråkratin.
Sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober i år har diskussioner i svenska och internationella medier förts avseende Hamas aktion kontra Israels reaktion.
Vid sällsynta tillfällen, när politiska beslut fattas som går på tvärs mot Agendaredaktionens egen politiska vänsterideologi, kan de på redaktionen tänka någorlunda logiskt och klart med tanke på beslutens konsekvenser.
Den femte november skrev statsminister Kristersson en upprörd debattartikel i Dagens Nyheter som en känsligare person än jag möjligen skulle anse höll en islamofob ton. Det är inte så att jag blir upprörd om statsministern hänger sig åt islamofobi men det är viktigt att se vad som pågår inför ens ögon. Det handlar om att den självgoda humanitära stormakten Sverige håller på att näpsas för misstänkta brott mot de mänskliga rättigheterna av vad vi diskret brukar betrakta som vildsint muslimskt slödder på gatorna i Baghdad och Teheran. Så här inleds statsministerns artikel:
Statsminister Ulf Kristersson tar i en debattartikel i DN 4 november upp LVU-kampanjen som bedrivs av militanta islamister runt om i världen mot den svenska socialtjänsten. Kristersson är bekymrad och ser den i förlängningen som ett hot mot rikets säkerhet. Från texten:
Sedan Hamas terrorattentat den 7 oktober har det blivit allt farligare att vara jude. Trots att tänkande människor rimligtvis borde ha vänt sig mot Hamas, och dess många sympatisörer i Gaza, har judarna blivit fritt villebråd. Nu om någonsin är det adekvat att tala om stöveltramp, men det är knäpptyst från såna som Henrik Arnstad och hans likar – de verkar ha gömt sig i en håla någonstans. Istället ylas det gällt om judarnas skuld för terrordådet – och det dyker även upp bland så kallade dissidenter.
DET GODA SAMHÄLLET 