Människor älskar att planera. Planeringar skapar tydlighet och frigör energi. Man vet vad man ska göra. Alla vet vad de ska göra. Håll er till planen så slipper vi diskussioner! Men är det alltid så bra att styra en verksamhet med hjälp av en planering? Ingår det inte i mer komplexa projekt att man inte kan förutse exakt vad som kan hända? Ingår det inte också att oanade möjligheter ofta dyker upp under resans gång? Ibland är det kanske bättre att lära sig att hantera oordning än att till varje pris försöka skapa ordning.

Den som läser och förstår följande tre meningar av debattören Mats Skogkär i Bulletin får antingen en aha-upplevelse eller sina värsta fördomar om svensk politik bekräftade:

En fortsatt rödgrön regering ledd av Stefan Löfven och uppbackad av Vänsterpartiet och Centern är inte vad Sverige behöver. Det är inte den bästa lösningen, eftersom en sådan regering inte skulle föra den politik Sverige behöver. Men det är en lösning.

Den gärningsperson som misstänks för mordet på polisen i Biskopsgården är 17 år och redan grovt kriminell belastad. Skötsamma och normala 17-åringar betraktas nästan som vuxna – de får inte längre barnbidrag och de förväntas veta vad som är rätt och fel. Missköter de sig blir de konsekvenser, i skolan, hemma, på sommarjobbet. Är man däremot 17 år och kriminell betraktas man med ens som ett barn.

Polska arbetare är enligt min erfarenhet starka, vänliga och mycket flitiga och skiljer sig fördelaktigt från svenska arbetare särskilt när det gäller flit. Det känns som om polackerna skyndar sig mellan arbetsuppgifterna. Knappt har de slutat rensa ogräs förrän de ger sig på gräsklipparen och trimmern. Svenskarna hittar i allmänhet något annat viktigt att göra som oftast involverar deras mobil.

Efter det senaste polismordet blev jag nyfiken på hur det sett ut statistiskt med mord på poliser i Sverige. Statistiken visar tydligt att det var värre förr. Mellan år 1900 och 1910 mördades sju poliser i Sverige, decenniet därefter mördades sex. Även under 1960- och 70-talen mördades fler poliser per decennium än under de senaste tre decennierna. Ändå hävdar många – inklusive jag själv – att det är värre idag. Varför?

Det som kanske förfärar mig mest, trots att det väl inte borde göra det, är hur politiker, media och myndighetschefer kan gå iland med att förneka att de sagt det som de tidigare sagt, ibland till och med blåljuga, för att sedan bara, när deras lögner blir alltför uppenbara, dra sig undan som om ingenting har hänt. Som ett barn som står kladdigt runt munnen, men som absolut inte har varit ens i närheten av syltburken. Men så går det när journalisterna är maktens härolder och ingen kritisk granskning ges. Nästan aldrig numera en relevant följdfråga från media, inte ens när det är som mest uppenbart att det skulle behövas. I Sverige ställs inte någon i den styrande PK-nomenklaturan på allvar till svars för någonting. 

INTERVJU För sju år sedan fattade galleristen Henrik Rönnquist ett beslut som kom att förändra hela hans liv. Han bestämde sig för att ställa ut konstnärerna Dan Park och Lars Vilks. Det blev början på en mardrömslik tid av så mycket smutskastning och trakasserier att han till sist tvingades överge hela den värld han levt i. Men idag är han på väg tillbaka.

Jag är en fysiskt feg människa så om jag efterlyser mer våld så är det inte för att jag personligen har lust att slå någon på käften. Men Sverige behöver en statlig våldsmakt som skrämmer folk till underkastelse och lydnad. Det räcker inte med att våldsmakten visar upp sina våldsinstrument för att bli tagen på allvar. Den måste också bruka dem för att sätta sig i respekt.

Alla har sett den gråtande ”integrationspolisen” som sett för mycket av ”integrationen”. (Se inslaget från 27/6 här) Eller för lite. SVT Nyheter, som i 30 års tid helhjärtat stöttat den fullkomligt vansinniga och ansvarslösa invandringspolitiken, berättar plötsligt om vad samma politik lett fram till. Först med en känslosam intervju och sedan ett efterföljande sakligt och pedagogiskt inslag av typen ”Utpressning – Så funkar det!”.

Rasmus Dahlstedt skriver om en resa på Roslagsbanan där en enkel tillsägelse till några medresenärer om att sänka samtalsvolymen blir till en sammanstötning mellan civilisationer. De andra resenärernas passivitet vittnar om hur frysresponsen hos de underkuvade fungerar på våra allmänna färdmedel: tar du konflikten får du vara beredd att slåss. Bättre då, verkar många tycka, att sitta stilla och låtsas som ingenting. Bland de välmående förorterna i nordöstra Stockholm fortsätter livet som vanligt – åtminstone på ytan. På det instängda tåget blir samhällsförändringarna omöjliga att undslippa.

I en tidigare artikel här på Det Goda Samhället, ”Karatesparken uppfanns av vita män” (23/12 2020), berättade jag om hypotesen att karatens sparkar kom från den franska kampkonsten savate eller ”fransk boxning” (boxe française). Jag har inte gjort någon egen forskning, förutom att googla. För att kunna forska på området bör man nog kunna båda franska och japanska – och jag kan inte något av språken.

Ska vi läsa Stagnelius eller Tegnér? (För poesi ska vi naturligtvis läsa i sommar.) Ska vi läsa dikter om vårt trasiga själsliv, om vår personliga längtan och trängtan? Eller ska vi inspireras av litteratur som lyfter blicken från det privata och ser till vårt gemensamma bästa? I Stagnelius anda fokuserar vårt samtida svenska kulturliv på våra intima livsproblem: vi har ångest över vår personliga otillräcklighet. Nu behövs en kvalitativ litteratur som höjer blicken från det privata och manar vårt samhälle till skärpning. Tegnérs “Svea” visar vägen.

Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.

Idag används i Sverige bara vacciner av mRNA-typ (Pfizers eller Modernas) för dem som är yngre än 65. Det är en fantastisk ny teknik att snabbt ta fram vacciner och de har också visat sig vara effektiva och ge få kortsiktiga biverkningar. USA och ett antal andra länder har nu godkänt dessa även för att ges till barn. Det europeiska läkemedelsverket (EMA) har godkänt dem, i Danmark och Tyskland är de också på gång att börja ges till barn. Godkännandet gäller för barn från 12 års ålder, men Pfizer driver redan på för att få det godkänt från 2 års ålder. 

Inför midsommar passade Kyrkans Tidning på att skicka en midsommarhälsning till sina läsare – illustrerad med en bild på kvinna klädd i heltäckande religiös klädsel av den typ som kommit att förknippas med våldsam islamism. Lagom till den mest svenska av alla helger ser svenska kyrkan alltså till att inte bara lyfta en annan religion än den man själv företräder, utan dessutom normalisera en kvinnoförtryckande klädsel som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt land.

När jag bevistade min första katolska mässa som ”fullvärdig katolik” (det vill säga att jag blivit upptagen i kyrkan och därmed fick ta emot kommunionen) i Church of Our Saviour på Park Avenue i New York upptäckte jag till min förvåning att en av de psalmer som spelades var vår egen svenska lovsång O store Gud. Men jag insåg ganska snabbt att det inte var särskilt märkligt. O store Gud är en av världens mest älskade lovsång, och den som lär ha spelats in flest gånger. Och att få stämma in i den till ackompanjemang av pampig kyrkorgel gav förstås en extra dimension åt påskdagen.

Den 24 juni presenterade Svenska Dagbladet en stor intervju med Adrian Wooldridge (bilden), den journalist på det engelska veckomagasinet The Economist som innehar uppdraget att skriva prestigekolumnen Bagehot. Han säger inget nytt men han säger det igen och det kan sägas hur många gånger som helst ty bigotta och egennyttiga makthavare strävar alltid efter att borttränga det. Det handlar om meritokratin.