Vid FN:s klimatmöte COP15 som avhölls år 2009 i Köpenhamn beslöts att de rika länderna varje år skulle överföra hundra miljarder dollar till de fattiga länderna för att dessa skulle kunna ställa om sina ekonomier och bli mindre beroende av fossila bränslen. Den överföringen har inte skett enligt plan. Förra året ska ungefär åttio procent att den utlovade summan levererats. (Ett problem är att de rika länderna inte kommit överens om hur räkningen ska fördelas mellan dem. Tänk dig ett gäng på restaurang som kivas om hur notan ska delas upp.)

Om man inte kommer på något att skriva om kan man alltid förutsäga framtiden. När framtiden kommer är det i alla fall ingen som kommer ihåg ens spådomar. Men här kommer en prognos som jag gärna satsar en tusenlapp på även till dåliga odds. Den handlar om vad Magdalena Andersson tänker göra om hon får sitta några år som statsminister. Hon har nämligen visat sina kort sedan lång tid tillbaka.

En god vän hade hamnat i ett sällskap med konstnärer. De var trevliga och vänliga människor allihop, sa han, men de var benhårt politiskt korrekta. Till exempel tyckte de mycket om invandrare, särskilt muslimer, verkade det. Vännen undrade vad det kunde bero på. Och kom nu inte för tusende gången med dina teorier om det välfärdsindustriella komplexet! sa han och såg strängt på mig.

Ibland sätter man blinkers på hästar för att de inte ska se så mycket av vad som pågår runt omkring dem och därför bli lugnare och lättare att hantera. När det gäller människor får man använda andra metoder. Man döljer inte världen för dem med ögonbindlar utan med idéer.

En idé som särskilt framgångsrikt har förblindat det svenska folket är den statliga värdegrunden som förklarar att alla människor och därför alla samhällen och alla kulturer har samma värde och existensberättigande.

En av de många epokgörande böcker som jag inte kommer att skriva handlar om det påstådda kvinnoförtrycket. Att jag inte kommer att skriva detta angelägna verk beror inte på att jag misstänker att mina hypoteser inte skulle hålla inför en prövning mot verklighetens vittnesbörd utan på att det är ett himla jobb att skriva böcker där det står något meningsfullt (vilket är förklaringen till att de flesta författare nöjer sig med att skriva onödiga och meningslösa böcker; även jag har gjort mig skyldig till sådant).