Jag har just sett klart den svenska miniserien Mörkt hjärta som streamar på Discovery+. Serien handlar om det så kallade Förlösamordet som ägde rum 2012. Den välbärgade skogsbrukaren Göran Lundblad mördades av sin dotter och dotterns pojkvän för ekonomisk vinning och möjligen även som en hämnd för att han såg högst ogillande på deras relation. De grävde ner hans kropp i skogen och det tog två år innan den hittades.
Det är inte alls så kul att vara en sådan som fått för sig att han ska snoka i samhällets skrymslen och i bästa fall få klorna i något upprörande. Det kallas att ha Argus-ögon efter den grekiske jätten med samma namn. Argus hade hundra ögon varav bara hälften sov åt gången och därför slapp inga skandaler undan hans uppmärksamhet.
Det blev ett problem för Zeus som sin vana trogen hade blivit kär i en vacker kvinna, en grekisk prästinna, alltså en människa, som han förvandlat till en ko för att han skulle kunna nå passionens högsta fröjder. Men om Argus, som upptäckte allt, kom på äktenskapsbrottet skulle han informera Zeus svartsjuka maka Hera. Den risken ville inte Zeus utsätta sig för så han bad Hermes – han som också hette Mercurius och hade vingar på sandalerna – att spela för Argus tills jätten somnade med alla ögonen. Då högg Hermes huvudet av Argus och Zeus kunde riskfritt genomföra den lidelsefulla akten med kossan.
Den fristående dissidenten Pär Ströms krönika denna vecka visar på en bristande verklighetsförankring och besynnerliga prioriteringar inom regering och försvarsmakt.
Den vanligaste typen av analys rörande kriget i Ukraina är förhållandevis enkel: Kriget beror helt och hållet på Vladimir Putins galenskap, storhetsvansinne och eventuella ondska, och det är naivt att tro att det går att lösa på annat sätt än att krossa honom personligen.
Skolan debatteras ständigt. Antagligen sker det därför att så många är missnöjda. Det är litet svårare att göra klart missnöjets orsaker. Debatten är så yvig och osaklig.
Friskolereformen genomfördes för exakt 30 år sedan. Målet var att ”öka variationen av skolor, skapa konkurrens mellan skolorna och skapa incitament för kostnadseffektivitet genom att ge elever och föräldrar möjlighet att välja skola och samtidigt ge de fristående skolorna samma resurser per elev som i de kommunala skolorna. Det var även ämnat att öka antalet skolor med särskild pedagogik eller med konfessionell inriktning. Nedläggningshotade glesbygdsskolor var menade att få en andra chans med ett nytt privat huvudmannaskap. Marknadskrafterna skulle också tvinga skolorna att ta större hänsyn till elevers och föräldrars behov.” (Wikipedia).
Om två jämna fotbollslag spelar mot varandra och det ena vill vinna men inte det andra så vinner det som vill vinna. Med det vill jag poängtera att psykologiska förhållanden är viktiga, ofta avgörande när grupper av människor står mot varandra.
Inte minst gäller detta förstås i krig. Jag kan ha blivit förvirrad av propaganda och falska nyheter men jag har fått uppfattningen att det psykologiska har särskild betydelse i det pågående rysk-ukrainska kriget. Den bild jag har är att de ryska soldaterna helst vill åka hem medan ukrainarna är upptända av en lidelsefull stridslust som till och med verkar på avstånd så att utrikesukrainare reser hem för att kunna vara med och slåss (vilket förstås inte betyder att ukrainarna kommer att vinna).
Rysslands oprovocerade anfall på en annan stat borde i Sverige leda till en omedelbar översyn av hur svenskarna genom sina valda politiker förbereder sig för att försvara sin självständighet.
Det visar sig att varken medierna eller de i medierna citerade experterna hade förutsett det som verkligen har inträffat. Medborgarna har därför anledning till viss misstro mot medier och mot experter, ofta universitetsbaserade. Vad är det som medier, universitet och politiker inriktat sig på i Sverige och övriga västvärlden, medan Putin och Xi har rustat upp och ökat sitt inflytande? Exempelvis genusintegration, kränkthet och ”vithetsstudier”. Medier och ”experter” i väst har inte har fullgjort sin uppgift och inte varnat för vad som nu har hänt utan visar samma yrvakna brist på insikt som vid murens fall 1989, vid Brexit och vid valet av Trump.
I torsdags morse var det dags igen. Statsminister Andersson, med bihang herrar Hultqvist och Damberg, höll pressträff och det var ord och inga visor. Sverige ska stärka sitt försvar – uttalat med så ödesmättat allvar att statsministern knep ihop munnen mer än vanligt – och alla måste ta ansvar. Och om du trodde att försvaret var något som ingick i de samhällsfunktioner som du redan nu betalar skatt för, så kan du glömma det. Efter decenniers utarmning av försvarsmakten kostar det nu så mycket att återskapa ett försvar värt namnet att det måste till extra skatt på skatten. Eller, som finansminister Mikael Damberg myndigt uttrycker det:
”Man kan se det som en beredskapsskatt.”
Du kanske undrar varför jag skriver till Dig när jag kanske inte tror att Du finns. Men jag har läst boken om Dig. Du verkar vilja människorna väl. I varje fall straffar Du oss ganska ordentligt när Du ser oss vandra villovägar. Jag tänker till exempel på den där gången när Du så blev rasande över vår ondska att du skickade en enorm översvämning som tog död på praktiskt taget alla människor och djur utom den där Gubben Noak som Bellman sedermera förevigade i en sång.
Från EKOT:
”Friskolornas riksförbund har uppmanat regeringen att återinföra möjligheten för friskolor att ta emot nyanlända elever, även om det innebär att de skulle gå före i skolornas egna köer.
Från 2016 till och med 2021 kunde friskolor inrätta en särskild kvot för nyanlända elever.”
PODCAST I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Eddie (Mohamed Omar) med tecknaren Martin Jacobsson som driver Facebooksidan I Fablernas land.
Vladimir Putin kom, som premiärminister, till den högsta makten efter en välplanerad kampanj. Först lät han hemliga polisen, den organisation han länge tjänat, spränga två hyreshus i Moskva. Det ledde till hundratals döda. Dådet skyllde han sedan på tjetjenska separatister – trots att dessa tidigare tvingat Jeltsin och Ryssland till en för dem fördelaktig fred. Han fick på så sätt opinionen att svänga från motstånd mot krig till att bejaka och förorda ett nytt krig mot Tjetjenien. Det kunde inte den ryska armén vinna, men däremot en inhemsk helt skrupellös klan, som fick ta över kriget på entreprenad.
För trettiofem år sedan publicerade jag en svensk historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Jag hade nämligen upptäckt ett mönster, en sorts periodicitet, i den svenska historien och tyckte att jag skulle lyckliggöra även andra människor med den upptäckten. Jag visste förstås redan då att framtiden är genuint oförutsägbar och inte låter sig inordnas i ens de mest intrikata teoretiska modeller – se bara på osäkerheten i alla beräkningar om klimatets framtid – men lik förbannat är det lätt att bli förhäxad i sina tankekonstruktioner när allt verkar stämma. Det gäller både IPCC och mig. IPCC har räknat ut att jorden blir varmare av koldioxidutsläpp och jag har räknat ut att politikerväldet sjunger på sista versen.
Kommun efter kommun säger upp eller överväger att säga upp sitt vänortsavtal med ryska orter. Det påminner mig om en händelse 1961.
Jag skulle med min Renault 4 – liten fyrkantig bil med en växel som en krycka – och tre passagerare åka från Stockholm till Uppsala. Vid krönet på första backen ut från Norrtull stod en likadan bil på vägrenen. Runt om stod tre personer och såg grubblande ut. Jag anade vilket – mycket vanligt – fel det kunde vara. Bensinpumpen brukade skaka loss så mycket att den slutade fungera.
I Voltairs roman Candide (jag har läst den i svensk översättning av Olof Nordberg) driver han med den tidens naiva och optimistiska filosofi. ”Vi lever i den bästa av världar”, upprepar Candide – namnet betyder ”troskyldig” – samtidigt som han upplever fasor och galenskaper av alla slag.
Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.
I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.
Jag, som inte ens vet vad ett svenskt landsting (region) egentligen pysslar med eller hur de är organiserade, röstade nej till EU eftersom jag intuitivt kände på mig att det inte var något bra.
Jag vet inte så mycket mer om vad EU gör i dag, mer än att de eftersträvar mer och mer makt som går ut över medlemsländernas suveränitet, till enorma kostnader. Framför allt drabbar detta Sverige som alltid står först i ledet, villiga att alltid vara den största finansiären samt gå med på samtliga galenskaper som de hittar på i Bryssel.
Jag har just nyligen sett miniserien Inventing Anna på Netflix. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur en ung kvinna med oklar bakgrund lyckades svindla halva New Yorks societet. Det är också en mycket intressant skildring av hur människor med mycket pengar alltid dras till människor som (de tror) har ännu mera pengar.
Föreställningen att strutsen stoppar huvudet i sanden för att gömma sig är enligt herr Google felaktig. Det kan jag tro. Strutsar kan nog inte vara så dumma. Det kan bara människor. Men människorna stoppar inte huvudet i sanden för att gömma sig utan för att slippa utsätta sina sinnen för intryck av verkligheten.
I media kan vi nu följa hur de två NATO-länderna USA och Storbritannien gör sitt bästa för att påverka opinionen i Sverige och Finland beträffande NATO-medlemskap. USA lät sin FN-ambassadör häromdagen gå ut med att Putin hotar att invadera Sverige och Finland.
Jag visste inte vem Evin Ahmad är, så jag fick Googla. Om jag ska tala med Jan Guillou så är hon ”tydligen nån sorts skådespelerska och författare”.
Genom hennes tweet fick vi svenska skattebetalare, infödda såväl som invandrade, ett kvitto på att vi tidigare har tagit emot helt fel människor. ”Alltid mer, aldrig nog!” är deras paroll.
Medan svenska kommuner såväl som privatpersoner nu vill hjälpa ukrainska flyktingar riktas kritik mot omsorgen om Ukraina. Och den kommer, hör och häpna, från människor som själva flytt till Sverige och fått hjälp av det svenska samhället. Självklart får de hjälp av Sverige Television att förvanska svenskarnas omtanke om Ukraina till något rasistiskt och exkluderande:
Det grasserar för mycket önsketänkande för min smak, både i allmänhet och kanske i synnerhet i krigstider. Till exempel drömmer en uppburen DN-journalist, vars namn jag inte ska nämna eftersom han bara är en i mängden, om ett lämpligt straff för diktatorn Putin eftersom Putin är så ond, ond. Måtte det gå honom som andra tyranner, till exempel så här:
Jag vill direkt slå fast att jag anser det vara rätt att EU och därmed också Sverige tar emot flyktingar från Ukraina. Kvinnor och barn som flyr från ett anfallskrig i vår relativa närhet behöver vår hjälp.
Men hur löser man deras försörjning nu när EU:s direktiv om massflykt inom Europa börjat gälla?
I onsdags ringde Rysslands president Putin upp Macron, sin franska motsvarighet för att under en och en halv timme hålla en monoton föreläsning och upprepa sina påståenden om avnazifiering och annat, med vilka han försöker påverka sin inhemska opinion. Han vet ju att man utanför Rysslands gränser skrattar åt hans befängdheter. (Nej, man skrattar inte. Man skakar bekymrat på huvudet).
Tysklands Angela Merkel har ofta hyllats för att hon varit aktiv i att fasa ut kärnkraften i Tyskland, inte minst av svenska Miljöpartiet. Men i skenet av Rysslands attack mot Ukraina uppmärksammar allt fler debattörer nu att Merkel istället gjort Tyskland beroende av rysk gas.
Så kom våren, i alla fall till huvudstaden, och livet känns plötsligt lite lättare att leva. Jag vet inte om det beror på åldern, men för varje år får jag svårare och svårare för de mörka vinterkvällarna. Aldrig känner jag mig så lätt om hjärtat som när kvällarna blir längre och ljusare och luften andas vår.
Den westfaliska freden som ingicks år 1648 gjorde slut på det trettioåriga kriget och introducerade en ny doktrin i relationerna mellan länder nämligen föreställningen att länder har en okränkbar rätt till suveränitet. Suveränitet betyder att länderna oberoende av alla mätbara kvaliteter, till exempel storlek, folkmängd, naturresurser och så vidare, har en sorts existensrätt som är lika stor för alla länder. Westfaliska freden stipulerade således ett slags värdegrund för nationer som påminner om vår tids svenska statliga värdegrund för människor som säger att alla människor är lika. Tanken var att de länder som skrev på fredstraktatet, som tog fem år att utforma och består av 128 paragrafer, för all framtid skulle respektera andra länders suveränitet och därför inte kriga mer.
Det finns en grupp här på FB som granskar SR och SVT. Ungefär hälften av medlemmarna i gruppen tycks ha som sin främsta livsuppgift att framhålla att de aldrig någonsin ser på SVT eller lyssnar på SR. Ändå vill de vara med och granska. Eftersom de betalar skatt. Så för dem är det en självklar rättighet, även om de inte har en susning om vad de granskar.
DET GODA SAMHÄLLET 