En del bedömare har redan mindre än tre månader efter septembervalet börjat räkna med att den nya regeringen ska misslyckas. En del av dessa bedömare, exempelvis Dagens Nyheters ledarsida, ser fram emot ett sådant misslyckande eftersom ”Regeringen vill göra Sverige till ett sämre land”. Andra bedömare, jag till exempel, tror att regeringen vill göra Sverige till ett bättre land. Problemet, fruktar jag, är att regeringen underlåtit att tillräckligt noggrant förbereda sig för den utdragna batalj som det planerade paradigmskiftet kommer att kräva. I sista hand beror denna uraktlåtenhet på att regeringen (och praktiskt taget alla andra som håller sig med uppfattningar om samhället) inte begripit vilka som är skiftets fiender.

Det händer mer i vårt land än till och med vad en så i sina egna inbilska ögon välinformerad person som jag ens anar. Det hände sig nyligen att en grupp för länge sedan universitetsutbildade personer av båda könen, varav åtskilliga docenter och några med ännu mer imponerande titlar, vid ett samkväm gled in på den alltid lika angelägna frågan varför nutidens ungdom är så hopplöst okunniga i det språkliga: stavning och meningsbyggnad är under all kritik och handstilen går knappt att läsa.

Ibland kan man inte ens lita på herr Google, så långt har det gått med fejk njus. Jag trodde att politikerföraktet var en av de vanligaste och starkaste lidelserna i vårt land. Men när jag frågar Google hur många gånger begreppet förekommit på internet det senaste året svarar han 721. Det får mig att ifrågasätta hans omdöme. I varje fall kommer det inte att förhindra mig från att ge politikerna, särskilt statsministern, välvilliga tips, som jag hämtat i Amerika, om vad de kan göra för att rycka upp sitt anseende.

Nu, alla barn, så blir det barnprogram. Jag börjar med en riktigt svår fråga. Är naturen god eller ond? Va? Ingen sträcker upp handen! Men känn efter då. Vad tycker du, Marcus? Är naturen god eller ond? Kom ihåg att ni måste tänka själva och inte lyssna på gamla stofiler som jag. Det är ju ni som står för framtiden.

Det är mycket jag aldrig slutar förundra mig över men när det gäller skolan, i varje fall den svenska, finns det ett missförhållande som jag alldeles särskilt aldrig slutar förundra mig över – framför allt som jag (och andra, det ska erkännas) under en tredjedels sekel oavbrutet utpekat felet för ansvariga skolpolitiker och tjänstemän – nämligen att skolor och högre lärosäten sätter sina egna betyg. Sådant leder nästan oundvikligen till betygsinflation, ett akut svenskt problem som våra härskare årtionde efter årtionde underlåter att lösa.

Den litterärt och socialt överbegåvade Oscar Wilde gjorde skandal i det viktorianska England genom att inte smyga och skämmas för sina homofila böjelser utan tvärtom stoltsera med dem. Han dömdes till straffarbete och dog så småningom utfattig i ett trist hotellrum i Paris. Men dessförinnan skrev han bland annat romanen Dorian Grays porträtt.

Det finns en massa skiljelinjer och motsättningar i samhället, till exempel mellan män och kvinnor, invandrare och svenskar, stockholmare och landsortsbor, Dödspatrullen och Shottaz (om dessa vid det här laget inte hunnit skjuta ihjäl varandra), aik:are mot djurgårdare, hattar mot mössor, rensamer mot bofasta norrlänningar och så vidare. Alla fattar att dessa och andra motsättningar har olika dignitet. En del tonar bort i historiens mörker medan andra tillhör en framtid i vardande. Vilka har någon sorts betydelse för vad som just nu sker i samhället?

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.

Det är förstås alldeles för tidigt att skriva Tidöavtalets historia men så mycket har ändå hänt att man kan ana vartåt det lutar. Det handlar om småsaker men småsaker har en tendens att förändra sig ungefär som barn, det vill säga enligt principen ”små barn, små bekymmer; stora barn, stora bekymmer”.

Om man någon dag inte har något särskilt att skriva om så finns alltid en praktisk utväg och det är att söka upp FN och rota bland organisationens beslut, deklarationer, mål, resolutioner, överenskommelser och andra salvelsefulla dokument för främjande av fred, välstånd och mänsklig lycka. Nästan allt framstår som blåögt fjortistrams. Jag ska ge ett exempel och ta mig an den svåra frågan huruvida världens ledare, som unisont ställt sig bakom allt detta, verkligen är så korkade som det verkar eller om det är något annat som ligger bakom.

Som du rimligtvis noterat aktar jag inte för rov att uttala mig om saker för vilka jag saknar såväl den erforderliga utbildningen som den nödvändiga erfarenheten. Ändå prickar jag enligt egen uppfattning ofta rätt vilket beror på att jag har en metod. Metoden är att utgå från att allt är ungefär så enkelt och alldagligt som det ser ut på ytan och att människor oftast drivs av småaktiga men för det mesta tyglade egenintressen.

Många människor osäkrar sin revolver när de hör uttrycket identitetspolitik utan att riktigt ha förstått detta politiskt korrekta koncept. Jag ska därför förklara saken och är övertygad om att revolvrarna kommer att osäkras ännu mer när polletten trillar ned.