Mao Zedong var en mördartyrann, kanske den värste genom tiderna. Men man når inte så långt som han gjorde – han blev inte ens mördad som de flesta onda envåldshärskare utan fick dö av sig själv – utan att ha avsevärda intellektuella utförsgåvor. Han skrev till exempel ett stort antal rätt trista men för samtiden troligen relevanta böcker och framför allt det lilla häftet ”Maos lilla röda”, en kultbok med sentenser som jag länge, lite på skämt, hade som toalettbok. Jag minns särskilt den sedelärande berättelsen om den dåraktige gamle mannen som flyttade berg. (Hemligheten var att han skyfflade en bit om dagen och aldrig gav upp trots att omvärlden skrattade åt honom.)

Sedan 1200-talet har Sverige haft ett dussintal distinkta epoker enligt mer eller mindre vedertagen historieskrivning (även om alla historiker förstås inte erkänner precis samma indelningar). Epokerna heter Folkungatiden, Stormannatiden, Kalmarunionen, Vasatiden, Stormaktstiden och så vidare.

För ungefär trettiofem år sedan skrev jag en historiebok om Sverige. På Spaning efter Moder Sveas Själ heter den. Jag ville placera vår egen tid i den långa raden historiska tidevarv för att kunna gissa lite om vad som skulle hända i framtiden. Eftersom trettiofem år har gått så har framtiden i viss mån redan kommit. En del av facit föreligger således.

Jag har fördomar till förmån för ett antal olika företeelser. En är judar och den andra är vetenskapen. När vetenskapen kör fram sin härsmakt av laboratorier, vetenskapliga formler, datamodeller, noggranna experiment, allt under ledning av sällsynt välutbildade och enastående begåvade tänkare (varav en oproportionerligt stor andel är just judar) som styrs av en strikt vetenskaplig moral och professionella arbetsvanor och hävdar att härsmakten har uppdagat en sanning så känner jag mig rätt liten hur medfött skeptisk jag än är mot allt.

Olof Lagercrantz, 1911 – 2002, intresserar mig inte bara för att han var en bra författare vilket jag definierar som en skribent som inte bara håller reda på sina verb utan också sina tankar och som får en läsare att vilja fortsätta att vända blad. Han intresserar mig också för att han personifierar en epok och för att livet gav honom maktpositioner så det räckte för att han skulle kunna sätta sin stämpel på stämningsläget i nationen – och fortfarande gör det.

Mellan 1951 och 1975, som var PK-ismens eller – som några vill kalla det – kulturmarxismens eller nyvänsterns grundarperiod, var han kulturchef och under de sista femton åren chefredaktör tillika kulturansvarig i Dagens Nyheter.

Man hatar sina fiender och vill gärna med all den makt man kan mobilisera sätta dit dem för påhittade eller verkliga förseelser. President Donald Trump, som kanske förtjänar allt ont blod som han väcker, har i mer än två år undersökts av en amerikansk statlig utredning under ledning av förre FBI-chefen Robert Swan Mueller III.

Vi som växt upp i ett tryggt och välfungerande land, vilket Sverige en gång var, har den grundläggande föreställningen att problem kan lösas. Det är ett slags mental utgångspunkt inte minst när vi diskuterar samhällsfrågor. Vad det än handlar om – otillräckligt brandförsvar, brottslighet, stök i skolorna, bristande tillgänglighet inom sjukvården etc – så anser vi det självklart att det finns adekvata åtgärder för att lösa problemen. Kanske ytterligare 10 000 poliser, kanske högre lärarlöner, kanske kurser i självförsvar för sjuksköterskor på akuten, kanske något annat, man vet inte säkert vari rätt lösning ligger, man vet bara att den finns.

Det här är ytterligare ett försök att hitta något slags förklaring till det obegripliga faktum att sådana som Morgan Johansson, Jan Björklund, Annie Lööf och Isabella Lövin aldrig tar reson och börjar göra något åt vårt lands uppenbara problem, kanske särskilt de som har med brottslighet och invandring att göra.

En förklaring som på sätt och vis är bestickande men för grov för min förfinade och tillitsfulla själ är att de handlar som de gör med berått mod för att byta ut folket och förstöra Sverige. Jag har svårt att föreställa mig en sådan ondskans sammansvärjning till ingen nytta för någon, ej ens för de sammansvurna själva.

Efter en sömnlös natt där jag kastades från den ena konstiga idén till den andra landade jag, tillfälligt kanske, när solen gick upp och nattplågan var över, i en självklar observation som jag kanske aldrig hade tillåtit mig om det inte varit för den hämningslöshet för vilken sömnlösheten öppnade sinnet.

Alla samhällen som vi vet något om är de som varit framgångsrika nog att avge tillräckligt med lämningar i form av skrifter eller byggnader eller åtminstone sophögar för att senare tiders historiker ska kunna forska om deras världsbild och strävanden.

Det är en väletablerad och, enligt min uppfattning, rimligt plausibel sanning att ett välfärdssystem som det svenska i längden inte är förenligt med fri invandring (eller nästan fri invandring av den typ som Sverige har nu). Jag tror det var den store ekonomen Assar Lindbeck som formulerade tesen för vid pass ett årtionde sedan. ”Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld”, var närmare bestämt en av hans formuleringar.

Den realitet som ligger bakom svårigheten att förena välfärd och invandring är förstås att fattiga invandrare kan höja sin livskvalitet dramatiskt genom att övergå från låga löner i hemlandet till försörjning genom invandringslandets, till exempel Sveriges, välfärdssystem.

Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.

Det där med medelklass och mitt tjat om att den skulle besitta särskilda fördelar för nationen är en sten i skon för många. Så låt mig beskriva medelklassens två definierande kännetecken så som de uppträder i Aristoteles skrifter.

Häromdagen bevistade jag ett seminarium arrangerat av en förening med samhällsintresserade och nyfikna medlemmar. Flera talare var inbjudna varav jag var en. Det började med att en teologiprofessor sa att visserligen är svenska folket det mest sekulariserade av alla folk (utom möjligen nordkoreanerna), vilket visar sig i olika internationella undersökningar, men paradoxalt nog, hävdade professorn, samtidigt mycket religiösa. Han la fram ett antal bestickande belägg för sin tes. Jag har glömt allihop utom att svenskarna tydligen till 85 procent anser att det ”finns ett högre väsen” även om de förklarar sig inte tro på Gud.

I kretsar där jag ibland umgås är trevligheten den främsta dygden. Det kan låta som en behaglig grund för mänsklig samvaro. I många fall är det förstås just så. Liksom apor är människor sociala varelser och det trevliga umgänget fyller, skulle jag tro, samma gemensamhetsskapande funktion som när en grupp apor plockar loppor av varandra.

Men den socialt eftersträvade och rentav påbjudna trevligheten rymmer försåtliga fällor för människorna. Trevlighetens första bud är att man inte får vara otrevlig. Man får till exempel inte tala illa om individer som ingår i den sociala kretsen även om vederbörande inte är närvarande.

Det finns många kloka människor som hävdar att huvudmotsättningen i Sverige idag inte alls, som jag påstår, står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och, å den andra, den nettoskattebetalande medelklassen utan i stället mellan nationalister (eller patrioter) och globalister.

Med globalister menar de representanter för det multinationella kapitalet såsom George Soros, Bilderberggruppen, olika kvarlevande Rockefellerättlingar och ägare till betydelsefulla internationella media.

Jag tänkte att jag skulle kosta på mig en skräddarsydd kostym med dubbla byxor (ty så håller plagget dubbelt så länge och kostar därmed bara hälften så mycket). Min skräddare i Singapore, kinesen Steven Low, som jag känner sedan många år och som gör ett enastående vackert arbete och dessutom vet precis hur jag ser ut så att det blir rätt på första varför det inte behövs några provningar, ville ha 18 500 kronor inklusive frakt och tull.

Av nyfikenhet ville jag jämföra med ett svenskt alternativ så jag ringde till den välrenommerade skrädderifirman Bauers på Brunnsgatan i Stockholm.

När jag var framtidsforskare för fyrtio år sedan så gjorde jag en framtidsstudie om framtidens tre dominerande teknologier. Jag hade en teknologi rätt och en fel och den tredje har jag glömt.

Den som var rätt handlade om det vi numera kallar IT, informationsteknologi. Min förutsägelse var inte fullt så banal som du kanske tror, för IT hade inte ens ett namn vid det laget. Jag kallade företeelsen ”mikroniken” och förklarade att den skulle bli en av de teknologier som dominerade världen.

Jag värnar om välutbildade människor eftersom det i allmänhet är jag som i egenskap av skattebetalare har finansierat deras meritlista. Jag vill inte att min investering ska gå om intet till följd exempelvis av naturkatastrofer eller bara av ren oförsiktighet.

En av Sveriges mest välutvecklade kunskapsindustrier består av alla dem som forskar om klimatet. Här är Sverige, tror jag, närapå världsledande. I varje fall var det svenska forskare som lade branschens grunder.

Det finns en fundamental fråga avseende hela vårt sätt att organisera samhället och att betrakta människorna. Frågan är akut men ställs praktiskt taget aldrig och besvaras än mindre.

Bakgrunden är att Sveriges stolthet, det som åtminstone i våra egna ögon gör oss till en humanitär stormakt, nämligen välfärdsstatens omsorger, särskilt om de svaga och utsatta, i verkligheten inte fungerar. Jo, tekniskt fungerar välfärdsstaten i bemärkelsen att bidrag utbetalas på rätt dag i månaden och socialsekreterarna för det mesta har en god arbetsmiljö. Men när det gäller långsiktiga förbättringar av klienternas livssituation och förmåga att ta sig ur sitt liv som välfärdsklient ser det mindre ljust ut.

Det händer att jag lite motvilligt googlar på mig själv. Då kan jag till exempel få reda på att jag är ”demokratins dödgrävare” och ”nyliberal”. Jag har alltid, kanske framför allt på emotionella grunder, ogillat tillvitelsen ”nyliberal” eftersom nyliberalismen av den PK-istiska samtiden placerats på samma etiska nivå som rasismen och nazismen. Men när jag tar etiketteringen av mig själv under närmare betraktande så kan jag nog erkänna att den inte saknar fog.

Eftersom jag har varit en statsanställd siare och augur, i det här fallet fackansluten och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid en betydelsefull svensk myndighet (vilket är en nog så säker garanti för att dess förutsägelser är hållbara) kan jag avslöja standardmetoden för förutsägelser om framtiden.

Standardmetoden är att man drar ut trender. Om människornas längd ökar med en centimeter per decennium så kan man vetenskapligt räkna fram att nästan alla blir nära två meter om tvåhundra år. Om andelen psykiskt sjuka har fördubblats på ett kvartssekel så kommer alla svenskar att behöva plats på mentalsjukhus vid pass år 2069.

Man hör då och då berättelser, som kan vara skrönor, om människor som vunnit miljontals kronor på lotterier eller spel och sedan slarvat bort alla pengarna och gått ned sig i drogmissbruk så att rikedomsepisoden lämnat vinnaren i sämre skick än när han köpte lotten. Jag tror att det finns djup lärdom att hämta i sådana historier – även om de råkar vara påhittade – eftersom det är mycket mer komplicerat att leva i välstånd än vi normalt tänker på. Det gäller såväl individuellt som nationellt välstånd.

Baskunskaper om människans natur kan inhämtas vid första bästa dagis. Sedan du tillräckligt noggrant studerat de små krypen och insett att allihop strävar efter att göra något som skänker deras tillvaro mening så kan du dra slutsatsen att krypen indelar sig i tre typer.

Den första typen, som är den mest talrika, kan inte på egen hand hitta på något kul att göra. De måste sysselsättas av någon annan, exempelvis lekledare, terapeut, förman eller varför inte dagisfröken. Om de inte får sådan hjälp blir de tjuriga och börjar slåss med varandra eller hitta på annat ofog.

En allt starkare övertygelse hos mig, som jag också noterar hos andra där den i vissa fall närmar sig förtvivlan, är att saker och ting i Sverige på punkt efter punkt blir allt sämre utan att några övertygande motåtgärder inletts av, eller ens börjat diskuteras bland, våra politiska ledare.

Låt mig ge ett exempel, nämligen skjutningar. Våren 2018 presenterades en vetenskaplig studie i tidskriften European Journal on Criminal Policy and Research som baserades på statistik från tretton västeuropeiska länder för perioden 1996 till 2015 och handlade om skjutningar med dödlig eller icke-dödlig utgång bland personer mellan 15 och 29 år.

Igår, den åttonde mars, inföll den Internationella kvinnodagen. Högtiden instiftades, enligt Wikipedia, år ”1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”. Sedermera upphöjdes bemärkelsedagen till av FN särskilt erkänd högtid.

Sverige står och kliar sig i huvudet och undrar hur vi ska hantera det här med de hundratals IS-terrorister med svenskt medborgarskap som sitter i syriska fångläger. Jag kliar mig också i huvudet och undrar vad jag skulle göra om jag hade varit statsminister. Så här tror jag att jag skulle tänka (tills någon övertygar mig om att jag borde tänka på annat vis).

Gerhard Miksche har haft vänligheten att översätta gårdagens brev till Frankrikes president till franska. Vi publicerar direkt så får man se vad som händer.

Cher Président Macron,

J’ai lu votre lettre plusieurs fois. Je ne sais pas si vous parlez pour vous-même, pour la France ou pour l’Union européenne, mais si vos idées sont typiques de celles qui gouvernent l’Union européenne, je crains que cette lettre ne me fasse basculer dans le camp des sceptiques de l’Union européenne.

Ju större erfarenheter jag får av livet och världen, desto mer förvånad blir jag att människor faktiskt kan samarbeta och att samhället faktiskt, i lyckliga fall, kan fungera. De självklaraste ting blir vid närmare betraktande obegripligt motsägelsefulla.

Ta exemplet västerländska statsskick, Sveriges eller något annat västerlands. Det trodde man kanske var ett någorlunda sammanhållet och konsistent projekt, men så är det inte. Jag har länge retat mig på att vi systematiskt bortser från konceptets fundamentala inre motsägelser eller kanske, ännu värre, väljer att sopa dem under mattan för att människor inte ska fatta hur underligt och rentav magiskt allt är.

Liksom, verkar det, alla andra europeiska medborgare fick jag via en lokaltidning, i det här fallet Dagens Nyheter den femte mars, ett brev från Frankrikes president Emmanuel Macron. Presidenten förespråkar ”en förnyelse av Europa”. Förnyelsen innebär att EU ska bekämpa sina fiender och utveckla sin politik. Här kommer mitt svar till presidenten.

Om du sitter i ett flygplan tillsammans med en amerikan så be gärna att få studera hans pass. Jag gjorde det för ett tag sedan och eftersom amerikanen är en vänlig och fridsam typ, utom när han uttalar sig för eller emot sin president, så lät han det ske med ett vänligt leende.

Sedan mer än tio år tillbaka är amerikanska pass nämligen försedda med patriotiska fraser, en fras per uppslag, totalt 25 stycken. USA:s utrikesdepartement, den passutfärdande myndigheten, har kommit på att passen är gratis reklamplats för att påverka USA-bilden. Skulle kunna vara något för motsvarande svenska myndighet att ta efter.

Den här texten blir kanske lite emotionell. Jag är inte särskilt hjärtnupen. Men när svenska staten föreslår preventivt barnamord med amerikanska avrättningsmetoder på foster som befaras visa livstecken efter en abort kan till och med jag se att staten i sin totala hjärtlöshet och bristande respekt för livet har gått för långt.

Smert betyder död på ryska. Under andra världskriget inrättade Stalin en kontraspionageorganisation som han kallade Smersh vilket stod för Smert Shpionam, Död åt spionerna.