OPINION Jag har flera gånger försökt förklara att polisen numera inte längre beter som polis eftersom den hjärntvättats till att tänka som socialsekreterare. Så här skrev jag för lite mer än ett år sedan:

Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

OPINION Steven Jörsäter gjorde nyligen en viktig observation i en kommentar till en artikel av mig om det välfärdsindustriella komplexet. Min tes är alltså att Sveriges härskande klass är politikerväldet, som stödjer sig på ett välfärdsindustriellt komplex kring vilket graviterar ett antal för det mesta statsfinansierade intressen, i första hand välfärdsindustrins apparatchiks, i andra hand välfärdsindustrins klienter, i tredje hand politikerväldets lovsångare, härolder och ibland mästrande smakdomare, alltså de intellektuella, främst journalisterna, i fjärde hand alla oftast statsfinansierade aktivister av typ nätverket #vistårinteut och Stockholm Pride.

OPINION Först tänkte jag att det är under min värdighet – och ett slöseri med eventuella läsares tid – att kommentera en sådan här strunthändelse men sedan ändrade jag mig. Det handlar om statsmedia, alltså de radio- och tevekanaler som ägs av staten och som gärna uppträder under artistnamnet public service.

OPINION För ett tag sedan skrev jag om den statliga svenska värdegrunden enligt vilken alla människor har lika värde. Jag påpekade att denna utsaga utgör en unikt svensk felöversättning av en formulering i FNs allmänna deklaration av de mänskliga rättigheterna. I originalet står det inte värde utan värdighet.

Några läsare har frågat efter skillnaden mellan värde och värdighet eftersom jag inte förklarat det särskilt tydligt (vilket kanske berott på att jag själv inte begripit). Så jag gör ett nytt försök. Det här är inget för känsliga själar.

OPINION Ju mer jag misslyckas med att förstå ”det svenska tillståndet”, desto enklare och mer självklart framstår allt.

Själva grunden för det svenska tillståndet är det faktum att landets ledande politiker har kapat trossarna till sina respektive avdelningar av det civila samhället och nu är mer lika varandra än någon av dem liknar de grupper de en gång representerade. Till exempel känner en vanlig gråsosse inte igen sig i s-partiet. Ej heller ser en vanlig småborgerlig småföretagare m-partiet som sitt särskilda ombud.

KULTUR Kulturmänniskor brukar skilja på tendentiösa och seriösa konstverk. Tendentiösa konstverk är sådana som indelar allt i ett tydligt bra och ett tydligt dåligt. Seriösa betyder att man inte vet så säkert och där det kan finnas fog för både den ena och den andra bedömningen. Exempelvis är reklam och propaganda tendentiöst.

Så eftersom jag inte vill bli betraktad som tendentiös tänkte jag att jag skulle skriva en seriös tragedi om Sverige. En tragedi är en berättelse som visar hur just det goda som inspirerar en person eller ett folk eller vem som helst förvandlas – ofta av ödet – till ett ont som till slut tar kål på bäraren av detta goda.

OPINION Ofta tycker jag att samhällsdebatten bara handlar om träden, inte skogen. Samtiden har så skarpa ögon att den inte tycks kunna zooma ut. Ett typexempel är när jordklotets mest hyllade direktörer i de största kapitalistiska företagen sitter i Davos och gottar sig åt att bli utskällda av Greta Thunberg som vill upphäva kapitalismen för att få stopp på utsläppen av koldioxid.

KULTUR Det är plågsamt att behöva erkänna det eftersom det säkert får mig att framstå som en lågpannad ointellektuell typ men jag har upptäckt att jag inte gillar att gå på teatern, framför allt inte på teatrar som kulturintresserade medborgare sätter högt och skattebetalarna subventionerar med tusentals kronor per besökare, till exempel Dramaten i Stockholm. De senaste gångerna frugan och jag varit där har vi av ren leda avvikit i pausen. Hade jag fått bestämma hade vi smitit redan under första halvlek men frugan anser att deserteringar inte ska förvandlas till demonstrationer utan skötas snyggt och väluppfostrat så att inget märks.

OPINION De flesta tycker att bidragsfusk är av ondo. En del av oss skattebetalare tycker till och med att vissa bidrag är av ondo. Där skiljer vi oss från politikerväldet och det välfärdspolitiska komplexet som gillar alla bidrag men liksom skattebetalarna ogillar fusket. Men kan man vara säker på att de verkligen ogillar bidragsfusket?

OPINION I Sveriges kulturskatt ingår berättelserna om dårfinkarna i Södertälje, Tälje tokar kallade, som ett slags inrikes norgehistorier. Så här kunde det låta:

En vacker dag kom stadens invånare att undra varför de var så fattiga. Efter mycket funderande kom de till slutsatsen att det berodde på att de måste betala så dyrt för salt som de köpte av utlänningar.

”Varför skulle inte vi kunna så salt lika väl som de?” frågade någon. ”Då skulle pengarna stanna inom landet och vi skulle bli lika rika som vi nu är fattiga.”

Förslaget vann allmänt bifall. Man köpte en åker och några tunnor salt, som såddes ut. På hösten skördade man allt gräs som vuxit på åkern. Men hur de stackars täljeborna än slet och tröskade, kunde de inte få ett korn salt ur det.