Min vän läkaren sa att han tyckte det var en massa panik kring det faktum att folk dör i coronaviruset. Det dör ju folk i alla fall, sa han sådär kallt konstaterande som läkare ibland gör. Jag undrar hur många fler som dör i corona jämfört med hur många som dör i alla fall, avslutade han.

Sådana där frågor blir det bara arbete av. Jag kollade dödstal här, befolkningsstorlek här och coronainformation här.

Min erfarenhet av livet och studiet av Sverige är att fel och misslyckanden, även rätt grava sådana, inte orsakas så mycket av uppenbar ovilja, ondska och förödande inkompetens utan i stället av att de som fattat olämpliga beslut åtnjutit allmänt förtroende och haft ädla strävanden samt från början varit invaggade i tryggheten av att veta att de personligen inte skulle behöva ställas till svars för eventuella negativa konsekvenser av sina handlingar.

I sitt installationstal som nyvald amerikansk president mitt under depressionen år 1933 sa Franklin Delano Roosevelt följande:

Först av allt vill jag framföra min fasta tro att det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv… en namnlös, orimlig, oberättigad skräck som förlamar alla behövliga försök att förvandla tillbakagången till framgång.

Torbjörn Tännsjö är en utilitaristisk filosofiprofessor som jag alltid varit misstänksam emot. Han framstår som en trosviss gymnasist som fått en princip klar för sig och därför tror att den principen ska styra allt, ungefär som Greta Thunberg. Fast när det blir för tokigt plockar han på oklara grunder fram en annan princip som i undantagsfall får gälla.

Nu har Tännsjö på DN Debatt den 26 mars tagit sig an en viktig och aktuell fråga, nämligen hur vården ska prioritera bland vårdbehövande människor om vården inte klarar alla.

För en sådan som jag som har ambitionen att skriva krönikor som man med tillfredsställelse ska kunna läsa om hundra år eller mer så känns det besvärligt att behöva kommentera coronaviruset där inte bara antalet smittade utan även opinionerna skiftar från dag till dag.

Det började med att alla av medkänsla med dem som riskerar att dö av viruset bestämde sig för att allt måste göras för att bygga ut vårdkapaciteten på landets sjukhus. Det blev regeringens och statsepidemiologens första prioritet.

Jag köpte en teflonstekpanna av märket Tefal. Stekpannan låg i en sladdrig genomskinlig plastpåse med följande varningstext på sju europeiska språk, dock ej svenska:

Håll denna påse borta från spädbarn och äldre barn för att undvika risken för kvävning. Använd inte påsen i spjälsängar, andra sängar, sittvagnar eller lekhagar. Denna påse är ingen leksak. Kassera påsen så snart produkten är uttagen. Återanvänd inte denna påse.

Det lär finnas onda saker som för något gott med sig. Coronat är en ond sak. Skulle viruset kunna föra något gott i sitt spår? Ja, i den bästa av alla världar så skulle epidemin faktiskt kunna leda till en återhämtning för Sverige.

Det är kanske inte så sannolikt, men låt mig ändå fantisera om goda saker som skulle kunna hända och inte är helt otänkbara. Det första jag önskar mig är att fjällen ska falla från ögonen på svenskarna. När de inser hur tafatt våra politiska ledare, särskilt regeringen, hanterat den begynnande epidemin så kommer de att börja fundera på vad det är för ett skojargäng som de valt att styra landet. Sydkorea har per capita totalt lika många smittade som Sverige men befinner sig vid slutet av sin epidemi medan Sverige befinner sig i inledningen. Taiwan är också färdigt med sin epidemi, verkar det, med totalt 169 smittade mot över 2 000 i Sverige (innan det riktigt börjat i Sverige).

När man iakttar vilka märkliga konstruktioner det mänskliga tänkandet kan åstadkomma i syfte att rättfärdiga det ena eller det andra kravet på att bli försörjd på någon annans bekostnad så faller man lätt till golvet, kanske av beundran, kanske av skratt.

En av samtidens största och mest framstående industrier är den som tillverkar teser om att västerlandet och särskilt dess vita män är orsaken till allt ont – historiskt och samtida – och därför ska tvingas betala.

Dagens Nyheter är en del av denna industri som varje dag i sin kulturbilaga presenterar nya varianter av detta budskap. Så här lät det i en artikel av Stefan Jonsson den 1 mars:

Det bekymrar mig att vi vet så lite om coronavirusets dödlighet. Vetenskapsmän vill inte säga något vilket går att begripa eftersom det finns så många osäkra faktorer att man riskerar att komma med svar som ligger hela storleksordningar fel. Sådant vill forskare inte nedlåta sig till. Men jag kan göra det eftersom jag inte har någon vetenskaplig prestige som kan ta skada.

En utgångspunkt kan vara kryssningsfartyget Diamond Princess med 3 711 personer ombord – besättning och passagerare – som fick ligga i karantän utanför Japans kust i några veckor vilket måste betyda att alla ombord utsattes för smitta. Bara 17 procent, 634 personer, fick viruset trots utsattheten. Dessa personer testade alltså positivt för viruset. Hälften av dem var asymtomatiska och hälften uppvisade symtom. Sju personer dog vilket betyder 1,1 procent av de 634 smittade. Till saken hör att kryssningsfartyg lockar till sig en oproportionerlig andel gamla människor vilket kan överdriva dödligheten. Några bedömare menar att siffran kan behöva sänkas till 0,6 eller 0,7 procent.

Jag blir nog inte populär för den här krönikan men för samvetets skull så vill jag ändå skriva den så att ingen i framtiden ska kunna säga att jag inte varnade.

Välfärdsstaten inrättades för att hela folket av solidaritet med dem som drabbats av särskilda olyckor, till exempel fattigdom, sjukdom och annat elände, skulle hjälpa dessa utsatta. Gradvis under 1930-talet och framåt upptäcktes nya lidanden vars avhjälpande bedömdes vara en offentlig angelägenhet och därför inrangerades bland välfärdsstatens tjänster.