Frågan är egentligen ganska dum ty den växer ur ett förmätet tänkande enligt vilket det finns en tydlig skiljelinje mellan det religiösa och det sekulära där det religiösa består av myter och dogmer och det sekulära – sådant som liberalism, socialism och vetenskap – är rationellt, förnuftigt och underkastat kontrollerande observationer och logiskt tänkande.

Sanningskommissioner är bra när man inte kan straffa den skyldige utan måste straffa någon annan. Antag till exempel att du är upprörd över den transatlantiska slavhandeln som tog slut för hundrafemtio år sedan. Det är osannolikt att du hittar någon som medverkade men fortfarande har så mycket liv i sig att det går att straffa honom. Det gör dig frustrerad. Förbrytelser får väl inte gå obestraffade bara för den lilla försmädliga detaljen att det inte finns någon skyldig i livet! Det är i sådana lägen det är praktiskt med sanningskommissioner.

Sverige är inte det enda landet i världen som försöker bekämpa coronat – eller i varje fall dess verkningar – med sedelpressarna. Det beror på att politiker i alla länder gör som Cajsa Warg manade, alltså att de tager vad de hafwer, och sedeltryckerierna och lagstiftningsmakten är de unika verktyg som politiker hafwer.

I USA har fyra och ett halvt coronarelaterade stödpaket passerat kongressen. De första fyra var enorma och uppgick till nästan 400 miljarder dollar vilket motsvarar hela Sveriges bruttonationalprodukt eller närmare två procent av den amerikanska.

På förekommen anledning använder jag den för svenska förhållanden dubbelt stötande rubriken. För det första ska man inte tala om raser eftersom det troligen inte finns några, inte i Sverige i alla fall. För det andra är det särskilt känsligt att tala om vita människor eftersom den som nämner sådant kan vara anhängare till Vit Makt eller Ku Klux Klan.

Utan att ha fingret på den amerikanska kulturdebattens puls tror jag att ett nytt och skrämmande sound har börjat tränga in. Se till exempel det här avsnittet av The Ben Shapiro Show (tack Harry Morgan för tipset).

Nu vill jag lyfta en fråga. (Jag ogillar det där språkbruket att ”lyfta frågor” och använder det bara för att vara inställsamt modern.) Förr i tiden, vilket betyder för mer än fem år sedan, levde även jag i föreställningen att det svenska systemet – ekonomin, välfärden, välståndet, den höga sysselsättningen, den allmänna bekvämligheten och den trots allt överlägsna tryggheten – var för evigt säkrat. Man behöver bara knäppa på teveprogrammen Rapport och Aktuellt för att se att detta sinnestillstånd fortfarande dominerar i maktens Sverige.

Jag fick ett brev från en person som är en erfaren polisman i Stockholm. Han har skrivit förut och berättat om sitt jobb. Tyvärr bekräftar han bara sådant som man redan anade. Men han ger kött på benen genom sina detaljerade iakttagelser. Varsågod. Avnjut en förstahandsbeskrivning av livet för lagens väktare. 

Patrik,

Läser dina och de andras artiklar och undrar för mig själv varför det självklara lyser med sin frånvaro för så många. Du har satt ord på det många gånger men ändå har jag så svårt för att begripa varför det inte tränger in hos folk men det är ju mitt problem. Jag ska berätta för dig hur det är idag här på jobbet och vad som diskuteras.

För tjugo år sedan, när jag fortfarande var någon sorts liberal, skrev jag tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi en bok om invandringspolitiken. Den gick ut på att invandrare har svårt att integrera sig i Sverige eftersom vi har ett så förvirrat regelverk. Det är lätt för invandrare att flytta till Sverige men det är svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Därför, sa vi, har Sverige två gränser, en yttre, nationell gräns som är lätt att ta sig över och en inre och mycket högre gräns till jobb och annat slags integration. Den fiffiga och nydanande tanken var att invandrarna därför sitter fast i ett limbo mellan dessa två gränser. Vi förklarade också hur politiken borde förändras, till exempel genom förenklade regler för provanställning, konkurrerande arbetsförmedlingar, marknadshyror och en massa annat fint liberalt idégods.

Världen är numera galnare än den någonsin varit under min livstid. Om den varit ännu galnare tidigare i historien kan jag inte bedöma.

Jag tror att det är vad filosofen Nietzsche kallade ressentiment som ligger bakom. Ressentiment har nog alltid funnits men det har tidigare kunnat kontrolleras för att förhindra spridning annat än lokalt i begränsade grupper. Men nu verkar ressentimentet utbreda sig pandemiskt.

Troligen har jag presenterat följande resonemang åtskilliga gånger tidigare men det är liksom aldrig någon som säger emot eller instämmer eller ställer kompletterande frågor eller förfinar. Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig. Men jag tror att tankegången har viss betydelse, framför allt om den stämmer med verkligheten.

Tack, Gud, för elektriciteten. Den gör att jag hemma hos mig kan lysa upp natten som vore det dag. Tack även för fossila bränslen, jag gillar särskilt bensinen som i välkonstruerade tyska bilar – tack även för tyskarna! – ger oss människor njutningsfylld körglädje. Tack för din uppfinning vattentoaletten. Jag tänker med fasa på hur livet hade gestaltat sig om du inte gett oss vattentoaletten. Då hade några människor antagligen tvingats bära bort andras träck. Tack för att Du, Gud, gett oss ICA-butiken som fungerar som ett slags skafferi där vi kan hämta mat. Min tacksamhet gäller även kylskåpet. Utan kylskåp hade maten ruttnat och människan tvingats hitta sjövägen till Indien för att hämta hem peppar så att maten inte smakade så äckligt.