När min far var en liten knatte någon gång i början av 1930-talet hände det sig en dag att den enkla lantbrukarfamiljen Larsson fick finbesök av en av landets morgontidningar. Barnen fick lov att kamma sig och tvätta öronen och ta på sig finaste stassen inför besöket, och när farfar och farmor hade svarat på reporterns frågor var det dags för barnen och deras föräldrar att ställa upp sig för fotografen.

Helt lätt lär det inte ha varit att få med alla femton barnen på en och samma bild, men till sist gick det. Och rubriken i tidningen löd som följer: ”En familj i Alva Myrdals smak”, varpå följde en text som entusiastiskt hyllade den stora familjen och de femton ”lintottarna”. (Det sistnämnda var lite fejk news faktiskt. Lintottarna var i själva verket snarast rödlätta. Men bilden var svartvit, så vem kunde veta?)

Anledningen till tidningsreportaget och rubriken kan vara svår att förstå idag, många decennier senare, men då var det glasklart för alla och envar som var en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Svenskarne skulle nämligen föröka sig, var tanken, och när någon nitisk reporter lyckades luska ut att det på en liten gård i Värmlands bergslag fanns en familj på sjutton personer var steget inte långt till ett reportage om dessa förebilder för det framväxande folkhemmet.

Postnord har ansökt om att få dela ut posten varannan dag. Att döma av postutdelningen i det område där jag bor började de praktisera denna nya policy långt innan de gick ut öppet med sin ansökan, för här har vi inte fått post på daglig basis på ett par år nu. Två eller högst tre gånger i veckan syns brevbäraren till, och han brukar numera dyka upp vid femtiden på eftermiddagen. Om man får den post man väntar på blir man glatt överraskad, allra helst om förpackning och innehåll är oskadat. Numera är det långtifrån säkert att posten faktiskt kommer fram till adressaten.

Det här är naturligtvis inte brevbärarens fel. En brevbärare gör så gott hen kan, och inte ens en brevbärare kan göra underverk under de förutsättningar som uppenbarligen råder på Postnord idag. Men såsom varande en bra bit över femtio minns jag med viss saknad den tid då man kunde ställa klockan efter postgången – sex dagar i veckan – och då postgången var så pålitlig att det blev rubriker i morgontidningarna om så mycket som ett litet gratulationskort försvann någonstans på vägen.

Den tiden är längesen förbi. Dagens Sverige är så modernt och kostnadseffektivt att sådana petitesser som samhällsservice inte längre prioriteras särskilt högt. Det finns så många andra viktiga områden att lägga pengarna på, som exempelvis långdragna och dyrbara statliga utredningar om hur man kan få flickor att vägra leka med dockor, eller hur man bäst hjälper IS-terrorister till jobb och lägenhet när de kommit hem till trygga Sverige när det inte längre är roligt att mörda för kalifatet.

Den 11 februari läste jag i tidningen Expressen att Migrationsverket vill stoppa utvisningen av dömda terrorister – av humanitära skäl. Om de misstänkta skickas tillbaka riskerar de nämligen att utstå tortyr och förföljelse.

Jag är fullt medveten om att Sverige numera är – eller i alla fall från myndighetshåll ser sig som – en humanitär stormakt. Men ingår det verkligen i en humanitär stormakts uppgifter att värna terroristers väl och ve? Vi vet alla vad som skedde när myndigheterna underlät att utvisa Rakhmat Akilov. Det var säkert angenämt för honom att kunna gå under jord i Sverige, och till och med dra in pengar på att svartjobba hos en viss underhållare och dennes svåger, men för oss andra? Not so much. Särskilt inte för hans offer och deras anhöriga, när han genomförde sitt terrordåd på Drottninggatan för snart två år sedan.

När Migrationsverket nu motsätter sig utvisning av dömda terrorister hånar de oss alla. De hånar de gamla, som en gång byggde upp vårt lands välfärd genom hårt arbete och skötsamhet. De hånar de unga, som snart ska gå ut i livet och som förtjänar att få göra det utan hot om våld och terror. De hånar alla som betalar skatt och drar sitt strå till stacken. Och de hånar alla de människor som drabbats av den terror som redan skakat Sverige.

Den som vill hitta intressanta ämnen att skriva om i Sverige idag har inga problem. Igår den 15 februari läste jag att Ulla Gustavsson fått sparken från sitt jobb som ordförande för Svenska Simförbundet för att hon kritiserat religiös klädsel på barn.

’Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket’, sa hon till tidningen Aftonbladet.

Kommentaren fällde hon efter att ha Riksidrottsförbundet lagt upp en bild på en flicka i slöja på sin hemsida. Inte för att Ulla Gustavsson på något sätt misstyckte att Riksidrottsförbundet lade upp en bild på en idrottande flicka med invandrarbakgrund, naturligtvis – utan för att hon, i likhet med majoriteten av svenska folket, anser att det hade gett betydligt bättre signaler med en bild på en flicka utan det förtryckande klädesplagget.

Ulla Gustavsson har naturligtvis fullkomligt rätt. En hijab är verkligen inget vanligt, alldagligt plagg för unga flickor, utan ett plagg som i grunden bygger på att flickors och kvinnors frihet ska begränsas. Ändå är det dessa negativt särbehandlade flickor som lyfts fram av Riksidrottsförbundet. Bara det är ren skandal. Att det sedan leder till avsked att kritisera normaliseringen av detta frihetsbegränsande plagg är att sätta både demokrati och yttrandefrihet ur spel.

Ända sedan jag var barn i slutet av 1960-talet har jag fått lära mig att långa fängelsestraff inte hjälper mot brottslighet. ”Titta på USA, med alla grova brott och alla skjutvapen, titta på USA med dessa hårda straff, ser det ut som om brottsligheten minskar eller?”

Det gjorde det förvisso inte, och det gör det inte nu heller. Men minskar då brottsligheten av lägre straff? Har brottsligheten i Sverige minskat genom åren, till exempel?

Om du frågar rikskriminologen Jerzy Sarnecki så kan han säkert få fram någon typ av statistik som visar att snatterier mot videobutiker minskar i högre grad än skjutningar ökar och därigenom dra slutsatsen att brottsligheten på det hela taget går ner. Det är ju ungefär så det låtit de senaste åren. Men vill man veta sanningen ska man nog inte fråga just honom. Hellre ska man kanske se sig om i samhället, och dra sina egna slutsatser. Hade vi hundratals skjutningar om året för fem år sen? För tio? På 1960-talet? Har polisen alltid uppmanat unga flickor att inte promenera ensamma till skolan dagtid?

Nix. En gång i tiden var Sverige ett relativt tryggt land. De få gånger det sköts blev det stora rubriker, extrasändningar på TV-nyheterna och politisk debatt både lokalt och centralt. Och vi är många kvar, födda före 1985, som faktiskt minns detta och dessutom talar om det – sannolikt till Sarneckis och många andras förtret.

Sverige är i sanning ett märkligt land. Å ena sidan är vi så moderna att det blivit kutym att förneka alla tecken på en svensk kultur – å andra sidan närmar vi oss ofta andra kulturyttringar på ett pinsamt ödmjukt sätt, och ju mindre moderna kulturyttringar desto större ödmjukhet.

Ett färskt exempel på detta är den svenska domstol som sänkte straffet för en afghansk mor som misshandlat sina barn, eftersom hon inte kände till svensk lag. Tydligen är det en förmildrande omständighet att inte sätta sig in i svenska lagar och regler, när det i själva verket borde vara försvårande.

Ett annat exempel är Nacka kommun och deras kritiserade inköp av bostadsrätter till en utlandsfödd bigamist och dennes fruar. Signalen blir åter densamma; det är helt i sin ordning att inte ta till sig lagar och regler i Sverige, och de som bryter mot dem blir belönade istället för bestraffade.

Den senaste i raden av kulturrelativister, som ger uttryck för en högst olustig ödmjukhet inför en kulturyttring som dels är olaglig i Sverige, dels borde väcka raseri hos hela den civiliserade världen, är professor Birgitta Essén. I en artikel på SVT förklarar hon att folk minsann borde sluta att överdriva konsekvenserna av könsstympning eftersom de faktiskt inte är så farliga. Kvinnor som blivit könsstympade har minsann värre problem än själva stympningen, menar hon.

Sverige har just slagit ett nytt rekord. Och det är inte vilket rekord som helst – det är ett rekord i skjutningar. Under 2018 sköts 45 personer ihjäl och 135 skadades, enligt polisens slutgiltiga statistik.

Siffrorna är ett talande bevis på den växande otrygghet som så många vittnat om så länge – och som de blivit hånade för av både politiker, journalister och kändiseliten. Ett bevis på att den Sverigebild som politikerna så gärna vill avfärda som ”fake news” faktiskt är en realitet som påverkar människor i deras vardag.

Mord med skjutvapen förekommer mest i miljöer med organiserad brottslighet och utsatta områden, och oftast handlar det om uppgörelser mellan kriminella gäng. Och av någon outgrundlig orsak tycks det som om det har hindrat polisen från att göra sitt jobb. Polisen har länge hävdat att oskyldiga löper ”mycket liten risk” att drabbas. Men är det en rättmätig orsak för att inte på allvar ta tag i problemen? Det tycker inte jag. Ingen ska behöva leva i ett område där kriminella har tagit makten, och ingen ska behöva uppleva att polisen överlämnar våldsmonopolet i händerna på gangsters.

Nyligen ingrep två ordningsvakter när en kvinna vägrade visa upp giltigt färdbevis på Stockholms tunnelbana. De skrev en tilläggsavgift, som brukligt är, och enligt SL hade kvinnan då gjort kraftigt motstånd och gjort klart för vakterna att hon inte hade för avsikt att betala. Vakterna förde då handgripligen ut kvinnan ur vagnen och tumult uppstod. Kvinnan, som var gravid, föll och fick uppsöka sjukhus.

Det är naturligtvis fruktansvärt för en gravid kvinna att utsättas för en sådan här sak och eftersom vakterna nu stängts av i väntan på vad utredningen kommer fram till verkar de flesta vara överens om att något gick väldigt fel. Ingen ska behöva uppsöka sjukhus efter ett ingripande av det här slaget, allra minst en gravid kvinna.

Samtidigt är det faktiskt så att man måste betala för sig när man åker kollektivt. Om man inte gör det – om man plankar, som denna kvinna gjort – så innebär det att man trängt sig in bakom en betalande resenär och åkt snålskjuts på denne. Det är ett oanständigt oskick som naturligtvis måste beivras.

Jag läser i tidningen att 87 så kallade influencers nu uppmanar vår statsminister att ”köra över” medborgarna så att vi snabbt kan rädda jordens klimat. I en gemensam debattartikel i Expressen skriver de:

”Tyvärr är vi svenskar som en nation av tonåringar utan konsekvensanalys. Släpp taget om väljarstödet, Löfven. Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.”

Det är visserligen lovvärt att en grupp influencers plötsligt känner att de behöver ta ett större ansvar för jordklotet. Men det är ganska beklämmande att de är så bortklemade att de inte klarar av att göra det på egen hand, en och en, utan mer eller mindre behöver en diktatur för att klara av ens de enklaste saker.

Så vad är då en influencer, och varför tycks just influencers vara så ofattbart infantila att de inte förmår fatta egna beslut?

Till att börja med handlar det förstås om själva essensen i det nya eftertraktade yrket ”influenceri”. Det handlar om att vara stor och känd i sociala medier, ha många följare och därigenom förmåga att påverka människor på olika sätt. En av pionjärerna var Isabella Löwengrip, som bloggade under namnet Blondin-Bella, och som sedan dess blivit en symbol för kvinnligt företagande. Men det kan också vara matkreatörer, bloggare eller idrottsmän. Huvudsaken är att man syns, lägger upp selfies av olika slag – smink, kläder, mat, eller vad man nu har för usp.

En av den nya rödgrönljusblågröna regeringens första åtgärder är att öppna upp Sverige för en mer generös asylpolitik. Reglerna ska ändras på diverse vis, så att fler kan återförenas med sina familjer men också så att det ska bli möjligt att söka och få asyl i Sverige på grund av klimatet och andra särskilt ömmande omständigheter. Det intervjuades migrationsminister Morgan Johansson om i SVT:s Agenda häromdagen.

Reaktionerna har varit många och välformulerade och i Expressen skräder Ann-Charlotte Marteus inte orden när hon beskriver att Johanssons ohederlighet och brist på ansvarstänkande.

Hon har naturligtvis alldeles rätt. S gick till val på en restriktiv invandringspolitik – något som har stöd hos en majoritet av medborgarna – och gör precis tvärtom. Det är så ohederligt att det borde medföra avsked på grått papper. Men det gör det inte, eftersom hut inte går hem i Sverige längre.

Efter fyra månader fick vi till sist en regering. En rödgrön sådan – med stöd från Liberalerna och Centern. Inte helt otippat eftersom Sverigedemokraternas uppdykande på den politiska scenen har fått alla andra partier att glömma sin särprägel och sina respektive ideologier och istället enas i motstånd mot främlingsfientlighet och rasism.

Det som uppmärksammats mest sedan den här märkliga nya alliansen ingicks är den nya kulturministern. Dels frisyren, förstås. Dreads hör inte hemma i en regering, tycks vara den allmänna meningen. Men hon har också fått kritik för sina uttalanden om islamisten Mehmet Kaplan, som hon betraktar som en ”pionjär” och ”hjälte”.

Vad det är för hjältemodigt med att frottera sig med den turkiska fascist- och nationalistorganisationen Grå vargarna kan man fundera länge över, men Miljöpartiet har aldrig gett uttryck för någon särskilt stark värdegrund, så kanske är det bara att rycka på axlarna åt sådana huvudlösa yttranden.