Efter att regeringen sent omsider – inte i elfte timmen utan snarare i trettonde – lagt fram ett förslag om att det ska bli straffbart att delta i en terrororganisation kommer nästa slag i ansiktet på de svenska medborgarna. Lagrådet underkänner nämligen regeringens förslag då de gör bedömningen att det strider mot den grundlagstadgade föreningsfriheten.
Nu var förstås regeringen så sent ute med förslaget att det ändå knappast skulle ha gjort någon skillnad i nuläget eftersom man aldrig hade för avsikt att tillämpa lagen retroaktivt.
Lider du av klimatångest? Känner du skam över att du tar flyget på semestern någon gång om året – eller vartannat – efter att ha sparat och gnetat i månader?
Gör inte det. Du har ingenting att skämmas för. Du jobbar, betalar skatt, försöker sköta dig och vara ärlig, betala dina räkningar i tid och spara undan en liten slant trots att det är tufft. Klart du är värd en flygresa till ditt drömmål!
Sedan IS och det islamistiska kalifatet trängts tillbaka har medierna rapporterat flitigt om de IS-terrorister som rest från Sverige för att delta i terrorverksamheten och som nu sitter i fång- och flyktingläger i Syrien. Trots att det är en omständlig process att ta sig till regionen för att träffa de tillfångatagna terroristerna har många medier reportrar på plats, eftersom nyhetsvärdet anses stort.
Sökningar på Google visar att svenska medier ofta använder begrepp som ”IS-soldater”, ”IS-krigare” och ”IS-resenärer”, ”IS-anhängare” och ”IS-återvändare” när de skriver om de personer som anslutit sig till terrorgruppen.
Utan att veta särskilt mycket om Nya Zeeland börjar jag, efter det fruktansvärda terrordådet i Christchurch, ana att landet påminner en hel del om Sverige – eller i alla fall att landets premiärminister Jacinda Ardern påminner om våra svenska kvinnliga politiker. För att uttrycka sin empati för offren för terrorattacken knöt premiärminister Ardern nämligen på sig en hijab.
Amerikanska CNN hyllar Ardern och skriver: ”Till och med innan hon sagt ett ord visade Arderns enkla handling att täcka sitt hår familjerna att hon respekterade dem och ville lindra deras smärta”. Men att ta på sig en hijab är ingen enkel handling. En populistisk och lättvindig handling förvisso, men absolut inte enkel.
När jag var ung hade jag en god vän som tog sitt liv. Hon begick självmord strax innan hon skulle fylla arton, och passade på när resten av familjen var på semester så att hon säkert skulle vara död innan någon kom hem och hittade henne.
Det var en fruktansvärd och djupt traumatisk händelse både för hennes familj och för alla oss som stod henne nära. Men helt oväntat var det tyvärr inte. Hon hade försökt tidigare, redan som tolvåring. I oljekrisens tid, under det tidiga 1970-talet, hade hennes unga och sårbara sinne nämligen blivit så påverkat av mediernas alarmistiska krisrapporter om jordens nära förestående undergång att hon helt enkelt inte stod ut.
Att Katolska kyrkan vördar helgon torde inte vara någon hemlighet – det är ju dessutom en av de företeelser inom kyrkan som ofta missförstås av icke-katoliker. Katoliker ”dyrkar” och ”tillber” helgon, sägs det ofta, men så är alltså inte fallet. Det handlar om vördnad eftersom de som blivit helgon också genom sina handlingar uppnått en särskild helighet som varje god katolik borde sträva efter.
Nu ska jag vara lite ful i munnen. Egentligen gillar jag inte att vara det. Även om jag förvisso svär ibland – för ofta, enligt min familj – så undviker jag i mesta möjliga mån de grövre kraftuttrycken. Men eftersom detta är citat från en av landets mest uppburna kulturpersonligheter så får ni ha överseende.
”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”
De svenska politikerna Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) och de tre norska politikerna Freddy André Øvstegård, Mona Fagerås och Lars Haltbrekken från Socialistisk Venstreparti har nominerat Greta Thunberg till årets fredspris.
Det är både barnsligt och populistiskt. Barnsligt eftersom det tyder på total avsaknad av ett vuxet tänkande. Populistiskt eftersom de som nominerat uppenbarligen tror sig vinna politiska poäng genom nomineringen. Det är ju de själva som går ut med nomineringen – den norska Nobelkommittén går inte ut offentligt med vilka som nominerats.
Katrin arbetar inom hemtjänsten i en av Stockholms förorter. Egentligen heter hon något annat, men hon vågar inte framträda med sitt riktiga namn.
– Visserligen börjar det blir välkänt hur illa ställt det är inom hemtjänsten men många tittar ändå snett på en om man pratar om det. Det är illa nog på jobbet ändå utan att jag behöver de extra problem som det skulle innebära om mina chefer fick veta att jag pratar med pressen, säger hon.
På Södertörns högskola sitter lektor Andreas Pettersson och trollar på sociala medier, och skriver att vi borde utvisa konservativa svenskar och istället ta hem IS-terroristerna.
”Kan vi inte bara göra ett byte med Syrien? Vi tar hem IS-terroristerna, de tar Tobé, Kristersson, Åkesson, GP:s och SvD:s ledarredaktioner?” skrev han och syftade då på M-politikern Tobias Tobé, M-ledaren Ulf Kristersson, SD-ledaren Jimmie Åkesson samt ledarredaktionerna på Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet.
Socialdemokraten Nalin Pekgul – som en gång utmanövrerades av partiledningen på grund av att hon såg en fara i islamiseringen av våra förorter och som misstänkliggjordes av många mainstream-medier, men nu gärna anlitas för att ge sin synpunkt på IS-terroristernas eventuella återkomst – skriver i en artikel i Expressen att vi ”borde skämmas för vårt primitiva hat”.
Så händer det igen, och denna gång bara ett stenkast från där jag bor. Ett mord i Älvsjö, i pendelstationens biljetthall klockan 17 lördag eftermiddag, med mängder av människor närvarande.
Jag är så fruktansvärt trött på detta dödliga våld att jag knappt finner ord. Men jag är också fullkomligt rasande. Det skjuts och mördas var och varannan dag numera, samtidigt som politiker och medier i åratal försökt få medborgarna att tro att våldet inte alls ökar och att Sverige faktiskt är tryggare nu än någonsin förr. Det är ett hån mot oss alla.
Just nu är det stort fokus på så kallade ”IS-återvändare” i svenska medier. Men det finns också återvändare som kommit tillbaka till Sverige från andra platser än det islamistiska kalifatet. Det Goda Samhället har intervjuat en av dem.
Vi träffar Tina, som vi valt att kalla henne, en gråkall förmiddag i början av mars. För några år sedan återvände hon efter många år i USA och hon känner inte längre igen det land hon växte upp i.
Den uppmärksamme läsaren av Det Goda Samhället har säkert märkt att jag numera bidrar med krönikor och annat mer regelbundet än tidigare. Anledningen till det är (förutom att jag älskar att skriva förstås) att jag anser att Det Goda Samhället är en viktig röst i dagens medielandskap. Det behövs en tydlig konservativ röst i den postmodernistiska röran, helt enkelt, och jag är mycket glad att få vara en av nyanserna.
Den svenska religionsfriheten är ett ständigt aktuellt ämne, inte minst på senare år då religion, inte minst genom ökad invandring, fått en allt större betydelse för många människor. Men vad är då religionsfrihet? I religionsfrihetslagen står inte mycket mer än att man har rätt att som individ, eller i grupp, utöva sin religion. Så här ser formuleringarna ut:
Att den psykiska ohälsan ökar bland Sveriges unga är ingen nyhet. Sedan mitten av 1980-talet har antalet unga som uppger sig ha psykosomatiska problem fördubblats och enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten 2014 har nästan hälften av alla 15-åringar psykiska besvär.
Detta uppmärksammas också i medierna med jämna mellanrum, nu senast i en serie inslag i SVT nyheter om hur självmordsbenägna tonåringar tvingas vänta länge – ibland över ett år – på att få hjälp. Agenda följde upp med en intervju med hälsominister Lena Hallengren och ställde de förväntade frågorna. Vad tycker du om det här? Vad tänker regeringen göra åt problemet? Och så vidare.
Härom kvällen, när jag zappade bland TV-kanalerna, råkade jag hamna i filmen Lyftet, byggd på Kennet Ahls bok med samma namn. Den handlar om Kennet, som åker in och ut på fängelse och som har svårigheter att anpassa sig till samhället när han väl kommer ut och ska försöka bli hederlig. Få arbetsgivare vill anställa en missbrukare och kåkfarare, och när Kennet till sist lyckas få ett arbete klarar han inte trycket utan återfaller i kriminalitet.
I samband med att det islamiska kalifatet håller på att luckras upp ber IS-terrorister de svenska myndigheterna om hjälp att få komma tillbaka till landet de lämnade. Män och kvinnor, som lämnade Sverige för att strida för IS, sitter nu fängslade och oroar sig för sin framtid.
Flera av dem, och deras anhöriga i Sverige, har fått tala ut om sin oro och sin svåra situation i svenska medier. Många röster, bland annat representanter för Rädda barnen, påpekar också att Sverige har ett ansvar för terroristerna, framför allt för kvinnor och barn.
Den frågan har ställts i flera studier sedan mitten av 1990-talet, bland annat i en rapport framtagen av Malmö Stad 2003, en studie från Botkyrka 2003 och en studie från 2014, gjord av FoU, Centrum får vård, omsorg och socialt arbete, utförd i samarbete med bland andra Linköpings universitet.
Dessa studier, samt fler av samma slag, visar tydligt att det för äldre invandrare är viktigt med personal som talar deras språk och känner till deras kultur. För flera av
Kalifatet har fallit samman och nu förbereder sig de tidigare så entusiastiska mordturisterna för att återvända till de demokratiska samhällena igen. Inför utsikten att ställas till svars av myndigheterna i de länder de åsamkat förstörelse under flera år bleknar förstås hatet mot demokratin, och för de många svenskar som begått mord och andra våldshandlingar i islams namn är säkert lockelsen att återvända allra störst. Vem skulle inte vilja få terapi, ekonomiskt stöd och en gräddfil till arbete och bostad istället för ett kännbart straff efter avslutad mordorgie?
Snart inleds den kristna fastan. Den utgörs av de fyrtio dagar (söndagar undantagna) som symboliserar Jesu vandring i öknen. Av tradition är det den tid då kristna försöker fördjupa sin tro genom fasta och bön och genom att avstå från vissa bekvämligheter. Många skänker (extra) pengar till olika välgörande ändamål, andra kanske besöker sjuka släktingar eller ensamma gamla på äldreboenden och sjukhem. Det är också vanligt att man avstår från sådant som ger guldkant på tillvaron, som kaffet på morgonen eller det där glaset vin eller whisky man kanske vill unna sig på lördagskvällen. Allt för tron – för Kristus.
Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill, och den som inte bekänner sig till den kristna tron är fullkomligt fri att tycka att det är rena tramset. Vad som däremot är problematiskt är att de svenska kyrkorna nu tycks formulera om fastans innehåll till att passa in i den sekulära världen genom att uppmana till något de kallar ”klimatfasta”.
I en av Stockholms katolska församlingar arrangeras ett seminarium just på detta tema, passande nog på Askonsdagen då fastan inleds. ”Kyrkorna vill förmedla hopp när klimatkrisen hotar förlama”, skriver man i sin presentation men man slår också ett slag för att prata om den ”skuld och skam vår livsstil för med sig”.
I söndags handlade SVT:s Agenda bland annat om de svenska IS-terrorister som fängslats på plats i det sönderslagna kalifatet och som nu vill hem. Om sanningen ska fram tvekade jag i det längsta innan jag såg programmet, eftersom jag var orolig för att programmets vinkling skulle vara ohälsosam för den mentala hälsan, men när kommentarerna började dyka upp på sociala medier insåg jag att jag var tvungen att se det hela med egna ögon.
Jodå, det var synnerligen stort fokus på gråtande IS-kvinnor och IS-män med sorgsen blick. En bedrövad morfar fick också komma till tals, liksom en representant för Rädda barnen. Sverige har ett ansvar för terroristerna och deras barn, var budskapet från både morfar och Rädda barnen, och eftersom vi har ett ansvar för barnen har vi förstås också ett ansvar för deras föräldrar, fattas bara annat.
IS-terroristernas utsatta situation förstärktes av filmklipp på trasklädda barn i smutsiga miljöer, ackompanjerade av mollstämd musik. Och den bedrövade morfadern fick, föga förvånande, slutrepliken:
– Det finns en familj! Det finns en helt annan historia!
När jag gick i skolan hade vi en lärare som var så strikt när det gällde lektionstider att han låste dörren till klassrummet fem minuter efter att lektionen hade börjat. Den som inte behagat komma då fick vackert klara sig utan undervisning den dagen. Istället blev det kvarsittning en timme, något som vanligen skedde schemalagt på tisdagar.
Effekten av hans agerande blev att närvaron på hans lektioner var omkring 99,9 procent. För vem vill ha kvarsittning när alla andra äntligen får går hem? Inte många.
Den där läraren tillhörde vad man brukar kalla ”den gamla stammen”. Han var en klassisk magister, helt enkelt, som stod vid katedern och undervisade med skärpa och auktoritet. Och vi hade ytterligare några sådana lärare, både manliga och kvinnliga. Lärare som utbildat sig och skaffat sin yrkeserfarenhet under en tid då det ansågs helt naturligt att det var läraren som skulle styra undervisningen, medan eleverna satt tysta och uppmärksamma för att lära sig. Den som störde undervisningen åkte helt enkelt ut ur klassrummet, och att någon skulle få för sig att hota läraren var otänkbart.
När min far var en liten knatte någon gång i början av 1930-talet hände det sig en dag att den enkla lantbrukarfamiljen Larsson fick finbesök av en av landets morgontidningar. Barnen fick lov att kamma sig och tvätta öronen och ta på sig finaste stassen inför besöket, och när farfar och farmor hade svarat på reporterns frågor var det dags för barnen och deras föräldrar att ställa upp sig för fotografen.
Helt lätt lär det inte ha varit att få med alla femton barnen på en och samma bild, men till sist gick det. Och rubriken i tidningen löd som följer: ”En familj i Alva Myrdals smak”, varpå följde en text som entusiastiskt hyllade den stora familjen och de femton ”lintottarna”. (Det sistnämnda var lite fejk news faktiskt. Lintottarna var i själva verket snarast rödlätta. Men bilden var svartvit, så vem kunde veta?)
Anledningen till tidningsreportaget och rubriken kan vara svår att förstå idag, många decennier senare, men då var det glasklart för alla och envar som var en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Svenskarne skulle nämligen föröka sig, var tanken, och när någon nitisk reporter lyckades luska ut att det på en liten gård i Värmlands bergslag fanns en familj på sjutton personer var steget inte långt till ett reportage om dessa förebilder för det framväxande folkhemmet.
Postnord har ansökt om att få dela ut posten varannan dag. Att döma av postutdelningen i det område där jag bor började de praktisera denna nya policy långt innan de gick ut öppet med sin ansökan, för här har vi inte fått post på daglig basis på ett par år nu. Två eller högst tre gånger i veckan syns brevbäraren till, och han brukar numera dyka upp vid femtiden på eftermiddagen. Om man får den post man väntar på blir man glatt överraskad, allra helst om förpackning och innehåll är oskadat. Numera är det långtifrån säkert att posten faktiskt kommer fram till adressaten.
Det här är naturligtvis inte brevbärarens fel. En brevbärare gör så gott hen kan, och inte ens en brevbärare kan göra underverk under de förutsättningar som uppenbarligen råder på Postnord idag. Men såsom varande en bra bit över femtio minns jag med viss saknad den tid då man kunde ställa klockan efter postgången – sex dagar i veckan – och då postgången var så pålitlig att det blev rubriker i morgontidningarna om så mycket som ett litet gratulationskort försvann någonstans på vägen.
Den tiden är längesen förbi. Dagens Sverige är så modernt och kostnadseffektivt att sådana petitesser som samhällsservice inte längre prioriteras särskilt högt. Det finns så många andra viktiga områden att lägga pengarna på, som exempelvis långdragna och dyrbara statliga utredningar om hur man kan få flickor att vägra leka med dockor, eller hur man bäst hjälper IS-terrorister till jobb och lägenhet när de kommit hem till trygga Sverige när det inte längre är roligt att mörda för kalifatet.
Den 11 februari läste jag i tidningen Expressen att Migrationsverket vill stoppa utvisningen av dömda terrorister – av humanitära skäl. Om de misstänkta skickas tillbaka riskerar de nämligen att utstå tortyr och förföljelse.
Jag är fullt medveten om att Sverige numera är – eller i alla fall från myndighetshåll ser sig som – en humanitär stormakt. Men ingår det verkligen i en humanitär stormakts uppgifter att värna terroristers väl och ve? Vi vet alla vad som skedde när myndigheterna underlät att utvisa Rakhmat Akilov. Det var säkert angenämt för honom att kunna gå under jord i Sverige, och till och med dra in pengar på att svartjobba hos en viss underhållare och dennes svåger, men för oss andra? Not so much. Särskilt inte för hans offer och deras anhöriga, när han genomförde sitt terrordåd på Drottninggatan för snart två år sedan.
När Migrationsverket nu motsätter sig utvisning av dömda terrorister hånar de oss alla. De hånar de gamla, som en gång byggde upp vårt lands välfärd genom hårt arbete och skötsamhet. De hånar de unga, som snart ska gå ut i livet och som förtjänar att få göra det utan hot om våld och terror. De hånar alla som betalar skatt och drar sitt strå till stacken. Och de hånar alla de människor som drabbats av den terror som redan skakat Sverige.
Den som vill hitta intressanta ämnen att skriva om i Sverige idag har inga problem. Igår den 15 februari läste jag att Ulla Gustavsson fått sparken från sitt jobb som ordförande för Svenska Simförbundet för att hon kritiserat religiös klädsel på barn.
’Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket’, sa hon till tidningen Aftonbladet.
Kommentaren fällde hon efter att ha Riksidrottsförbundet lagt upp en bild på en flicka i slöja på sin hemsida. Inte för att Ulla Gustavsson på något sätt misstyckte att Riksidrottsförbundet lade upp en bild på en idrottande flicka med invandrarbakgrund, naturligtvis – utan för att hon, i likhet med majoriteten av svenska folket, anser att det hade gett betydligt bättre signaler med en bild på en flicka utan det förtryckande klädesplagget.
Ulla Gustavsson har naturligtvis fullkomligt rätt. En hijab är verkligen inget vanligt, alldagligt plagg för unga flickor, utan ett plagg som i grunden bygger på att flickors och kvinnors frihet ska begränsas. Ändå är det dessa negativt särbehandlade flickor som lyfts fram av Riksidrottsförbundet. Bara det är ren skandal. Att det sedan leder till avsked att kritisera normaliseringen av detta frihetsbegränsande plagg är att sätta både demokrati och yttrandefrihet ur spel.
Ända sedan jag var barn i slutet av 1960-talet har jag fått lära mig att långa fängelsestraff inte hjälper mot brottslighet. ”Titta på USA, med alla grova brott och alla skjutvapen, titta på USA med dessa hårda straff, ser det ut som om brottsligheten minskar eller?”
Det gjorde det förvisso inte, och det gör det inte nu heller. Men minskar då brottsligheten av lägre straff? Har brottsligheten i Sverige minskat genom åren, till exempel?
Om du frågar rikskriminologen Jerzy Sarnecki så kan han säkert få fram någon typ av statistik som visar att snatterier mot videobutiker minskar i högre grad än skjutningar ökar och därigenom dra slutsatsen att brottsligheten på det hela taget går ner. Det är ju ungefär så det låtit de senaste åren. Men vill man veta sanningen ska man nog inte fråga just honom. Hellre ska man kanske se sig om i samhället, och dra sina egna slutsatser. Hade vi hundratals skjutningar om året för fem år sen? För tio? På 1960-talet? Har polisen alltid uppmanat unga flickor att inte promenera ensamma till skolan dagtid?
Nix. En gång i tiden var Sverige ett relativt tryggt land. De få gånger det sköts blev det stora rubriker, extrasändningar på TV-nyheterna och politisk debatt både lokalt och centralt. Och vi är många kvar, födda före 1985, som faktiskt minns detta och dessutom talar om det – sannolikt till Sarneckis och många andras förtret.
Sverige är i sanning ett märkligt land. Å ena sidan är vi så moderna att det blivit kutym att förneka alla tecken på en svensk kultur – å andra sidan närmar vi oss ofta andra kulturyttringar på ett pinsamt ödmjukt sätt, och ju mindre moderna kulturyttringar desto större ödmjukhet.
Ett färskt exempel på detta är den svenska domstol som sänkte straffet för en afghansk mor som misshandlat sina barn, eftersom hon inte kände till svensk lag. Tydligen är det en förmildrande omständighet att inte sätta sig in i svenska lagar och regler, när det i själva verket borde vara försvårande.
Ett annat exempel är Nacka kommun och deras kritiserade inköp av bostadsrätter till en utlandsfödd bigamist och dennes fruar. Signalen blir åter densamma; det är helt i sin ordning att inte ta till sig lagar och regler i Sverige, och de som bryter mot dem blir belönade istället för bestraffade.
Den senaste i raden av kulturrelativister, som ger uttryck för en högst olustig ödmjukhet inför en kulturyttring som dels är olaglig i Sverige, dels borde väcka raseri hos hela den civiliserade världen, är professor Birgitta Essén. I en artikel på SVT förklarar hon att folk minsann borde sluta att överdriva konsekvenserna av könsstympning eftersom de faktiskt inte är så farliga. Kvinnor som blivit könsstympade har minsann värre problem än själva stympningen, menar hon.
Sverige har just slagit ett nytt rekord. Och det är inte vilket rekord som helst – det är ett rekord i skjutningar. Under 2018 sköts 45 personer ihjäl och 135 skadades, enligt polisens slutgiltiga statistik.
Siffrorna är ett talande bevis på den växande otrygghet som så många vittnat om så länge – och som de blivit hånade för av både politiker, journalister och kändiseliten. Ett bevis på att den Sverigebild som politikerna så gärna vill avfärda som ”fake news” faktiskt är en realitet som påverkar människor i deras vardag.
Mord med skjutvapen förekommer mest i miljöer med organiserad brottslighet och utsatta områden, och oftast handlar det om uppgörelser mellan kriminella gäng. Och av någon outgrundlig orsak tycks det som om det har hindrat polisen från att göra sitt jobb. Polisen har länge hävdat att oskyldiga löper ”mycket liten risk” att drabbas. Men är det en rättmätig orsak för att inte på allvar ta tag i problemen? Det tycker inte jag. Ingen ska behöva leva i ett område där kriminella har tagit makten, och ingen ska behöva uppleva att polisen överlämnar våldsmonopolet i händerna på gangsters.
DET GODA SAMHÄLLET 