Patrik Engellau
En söndag för några veckor sedan besökte jag min första katolska mässa. Det var i katedralen Nosso Senhor do Bomfim, den kanske vackraste kyrkobyggnaden i hela Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, ett stycke rokokoarkitektur med ornament och guld i hela kyrkorummet.
Expressenjournalisten Ida Ölmedal anklagar nyligen i en artikel Ann Heberlein för att vara en vindflöjel och de exempel hon tar kan verka bestickande. Hon skriver bland annat att Heberlein i ett senare skede kom ut som FI-anhängare, från att tidigare ha intagit en mer konservativ politisk ståndpunkt. Nu är Ida Ölmedal upprörd över att Ann Heberlein avslutat sitt medarbetarskap i Sydsvenskan på grund av meningsskiljaktigheter med tidningens kulturchef, Rakel Chukri.
Patrik Engellau
Jag (och flera andra) har ofta framfört åsikten att svenskar emellanåt har svårt att ta till sig kulturskillnadernas betydelse eller ens existens. Jag har lite skämtsamt påstått att svenskar på något vis föreställer sig att den svenska mentaliteten inte är en av många, utan den självklart, medfött, allmängiltigt mänskliga och att om man, det vill säga vi svenskar, på det rätta sättet tog hand om folk från andra kulturer så skulle dessa strax kasta av sig sin främmande kulturella mask och framträda som jobbsugna, naturliga svenskar med Idas visa på läpparna.
Ilan Sadé
Nyligen har det kommit ett utspel från Centerpartiet om att kampen för räddningspersonalens säkerhet i diverse förorter bland annat ska föras genom instiftandet av en ny brottsrubricering: ”våld mot alarmeringstjänstpersonal”. Moderaterna har å sin sida haft en rikskonferens under parollen ”Sverige ska fungera”, vilket Anna Kinberg Batra numera vill främja genom att ge staten rätt att ta dysfunktionella skolor i beslag. Vad som hindrade Kinberg Batra och hennes vänner från att vidta dylika åtgärder under de åtta år då de hade regeringsmakten och skolorna var i ungefär samma skick som idag är något oklart. Eller inte.
Patrik Engellau
Hanne Kjöller, en ledarskribent på Dagens Nyheter som jag normalt tycker är den vettigaste de har, ger föräldrarna vid friskolan Thoren Framtid i Ronneby en avhyvling. Föräldrarna ska nämligen ha förmått friskolan att inlägga någon sorts veto mot kommunens planer på att ”starta en förberedelseverksamhet för nyanlända barn i huset”. Närmare bestämt ska föräldrarna och skolan ha motsatt sig att migrantbarnen fick använda skolans ytterdörr och eventuellt toaletter på bottenvåningen och därigenom förmått kommunen att lägga ned planerna. Kjöller ställer några retoriska frågor till dessa föräldrar och avslutar med att näpsa dem:
Mohamed Omar
Det finns författare som låtsas som att Facebook och Twitter inte finns. I deras romaner skriver karaktärerna fortfarande brev och ringer i fasta telefoner. Det är liksom lite finare. Men så är det inte i Johannes Nilssons nya roman Blodtörst. Den känns helt samtida, både språket och berättelsen. Jag är sugen på att kalla den för den första Flashback-romanen.
Flashback har ju blivit det rum på nätet där medlemmarna kan släppa sina hämningar och ”vara sig själva”, vilket oftast betyder att visa sina fula sidor. Att läsa Flashback kan vara som att höra någon tänka högt. Det kan ibland bli riktigt pinsamt. Och så är det också att läsa Blodtörst. Nilsson väjer inte för det fula och låga, men han hanterar det snyggt och gör humor av det: svart humor.
Patrik Engellau
Under ett besök nyligen i Brasilien fick jag tillfälle att för en liten grupp ur landets befolkning beskriva min förundran över situationen i Sverige. Jag sa att jag egentligen inte fattar det här med att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Ej heller begriper jag varför Sverige prompt ska ta emot så många migranter. Varför politikerna beslutat att Sverige ska vara multikulturellt är också en intellektuell stötesten för mig. Hur vår statsminister oupphörligen, trots att problemen med invandringen blir alltmer uppenbara, kan förmå sig att hävda att migrationen är en bra affär för Sverige går över min horisont. Varför det är så angeläget att Sverige ska väljas in i FNs säkerhetsråd att UD inte verkar syssla med annat än att lobba för vår kandidatur – och i det syftet förödmjukar oss genom att fjäska för skurkstaten Zimbabwe – är mer än min hjärna kan greppa.
I dagarna är det 100 år sedan det ökända Sykes-Picotavtalet slöts där de europeiska stormakterna – främst Storbritannien och Frankrike men även Ryssland och Italien – skulle slakta och dela upp det Ottomanska riket mellan sig. Efter kriget drogs sedan gränserna så att ingen av de nya nationerna, resterna av det Ottomanska riket i Mellanöstern (ej Turkiet som genom Kemal Ataturk lyckades behålla delar av det Ottomanska riket som sedermera blev Turkiet) skulle kunna bli fungerande nationer.
Patrik Engellau
Just nu känns det som om två försiktigt optimistiska känslospår trevar sig fram i nationens i övrigt uppgivna krisstämning.
Det första optimistiska känslospåret är föreställningen att ett slags mental tillnyktring är på gång, möjligen till och med i politiken, av innebörd att pk-elitens världsbild och tänkande slutgiltigt har tappat trovärdigheten. För varje dag försvinner spärrarna människor emellan att säga vad man tänker. Igår besiktigade jag bilen och det tog inte trettio sekunder innan besiktningsmannen och jag gemensamt bekymrade över en nyhet vi just hört på Ekot, nämligen att en 26-årig muslim i Bohuslän hade knivmördat sin arbetsgivare för att han ansåg att arbetsgivaren uttalat sig nedlåtande om islam.
Patrik Engellau
Jag hoppas, troligen mot bättre vetande, att det pågår en mental tillnyktring i väst. Vi måste sluta be om ursäkt för oss själva.
Situationen är egentligen bisarr. Västvärlden har under de senaste hundra åren utvecklats till den mest lyckade, framstående, behagliga civilisationen som världen någonsin sett. Ändå piskar vi oss själva som någon sorts medeltida flagellanter. Ändå gräver vi i vår historia och i vår samtid efter mörka och fasansfulla brott. Vår kultur lider av kollektivt dåligt samvete.
Mohamed Omar
Det heter att ibland att terrorgrupperna Islamiska staten (IS) och Al-Qaida är ungefär som Ku Klux Klan inom kristenheten, en pytteliten ytterkantsrörelse. Så är det inte. IS består inte av ett gäng rötägg i den muslimska gruppen som i övrigt är som vilka svenskar som helst.
De jihadistiska grupperna har mycket större stöd bland muslimer än vad KKK har bland kristna. Det går inte ens att jämföra. Dessutom är det så att även de som tar avstånd från de jihadisterna till stor del kan dela deras världsbild och värderingar. Det är betydligt fler muslimer som tror på en islamisk stat, sharia och heligt krig under vissa omständigheter, än som stöder IS. Den 17 april sände P1 Dokumentär en intervju med svenska ”Sara” som hade rest till Syrien för att ansluta sig till IS. Hon blev dock missnöjd med gruppen och återvände hem. Hon tar nu avstånd från IS; dess avrättningsmetod att bränna människor levande är inte riktig, men det är halshuggning. Att man ogillar IS behöver alltså inte betyda att man är en ”moderat” muslim.
Stefan Hedlund
Den svenska debatten om flyktinginvandringen är nu på väg att byta fot, från allmänt moraliserande kring våra skyldigheter att hjälpa dem som ”flyr för sina liv” till växande oro över vad den befintliga svenska befolkningen under kommande år kommer att tvingas betala för att härbärgera de nyanlända, innan de kan börja bidra med eget arbete. Denna kursändring är i sig lovvärd, men debatten skjuter fortfarande delvis bredvid målet.
Det verkliga orosmoln som hänger över det omfattande inflödet av migranter till vårt land ligger inte främst i ekonomiska aspekter. Sverige är fortfarande ett rikt land, och även betydande extra belastningar på statskassan skulle vi utan större svårigheter kunna hantera – om det kunde visas för skattebetalarna att detta är motiverat.
Patrik Engellau
Tillvaron känns ibland som en rebus som måste betraktas och betänkas noggrant för att bli begriplig. Ibland kan sådana tankenötter ge åtskilligt huvudbry.
Dagens Nyheters ledarsida är en del av tillvaron och har således ett slags rebuskaraktär som ofta kräver avsevärt skarpsinne för att förstås. Nyligen behandlade en ledare sjukskrivningen i Sverige. Det handlar om sjukskrivning ”på grund av måttlig psykisk ohälsa eller värkproblematik”.
Tidningens utgångspunkt är ”insikten om att man inte hjälper någon genom att låsa fast människor i långa sjukskrivningar när det egentligen är något annat de skulle behöva”. Redan där, på ruta ett, krävs avancerad tolkning. Låsa fast? Det antyder att den sjukskrivne är motvilligt sjukskriven eller kanske bara ett hjälplöst rö i Försäkringskassans händer.
Mohamed Omar
När fascismen kommer i ”mångkulturell dräkt” kan den vara svår att känna igen. Men i det mångkulturella samhället får vi räkna med även en mångfald fascismer. Vi har turkisk fascism, som den där som skrek om ”Död åt de armeniska hundarna!” på Sergels torg för inte så länge sedan. Vi har också islamisk fascism i form av Muslimska brödraskapet, olika salafistiska grupper och kalifatpartiet Hizb ut-Tahrir.
Vänsterdebattören Rasmus Fleischer bidrog med uppfriskande klarhet på sin blogg Copyriot när han i ett inlägg 2014 konstaterade att salafism är detsamma som fascism. ”Likheterna mellan den ’Islamiska staten’ och den klassiska fascismen är uppenbara”, skrev han. Det finns dock skillnader: som att salafismen saknar kulturell fernissa, den är rent barbari. Fascisterna kunde ju trots allt förena våld och råhet med konst, litteratur och musik.
Patrik Engellau
Inspirationen till dagens text kommer från Predikaren, som i 10:5,6 framför följande uppfattning:
Ett elände gives, som jag har sett under solen,
ett fel som beror av den som har makten:
att dårskap sättes på höga platser,
medan förnämliga män få sitta i förnedring.
Patrik Engellau
Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).
Men betänk först den historiska situationen. När Platon skrev sina böcker på 300-talet före vår tidräkning hade Grekland en fyrahundraårig historia med stadsstater bakom sig. Städer som Aten, Sparta, Thebe och Syrakusa var självstyrande enheter med konstitutioner och statliga institutioner som domstolar och beslutande församlingar. Statsskicket varierade både över tiden och mellan stadsstaterna. Ibland rådde aristokrati, ibland oligarki, ibland demokrati, ibland tyranni och så vidare.
Ulf Larsson
Många människor är överens om att det, lite förenklat, finns två parallella berättelser om Sverige och dess migrationspolitik. Den ena berättelsen, Berättelse 1, är den som en stor del av det massmediala komplexet regelbundet serverar. Här är alla som lyckats ta sig till Sverige flyktingar som flytt för sina liv. En absolut majoritet – förmodligen alla – som kommit till Sverige vill inget hellre än att integreras i det svenska samhället med avseende på jobb, svenskkunskaper och så vidare. I den mån oroligheter som till exempel porslinskrossning förekommer på asylboenden så beror det på att Migrationsverkets handläggningstider är för långsamma, maten för dålig, bostadsytorna är för små, avståndet till släkten i hemlandet enormt eller asylboendet ensligt beläget. Den här berättelsen utgår från föreställningen om alla människors egentliga godhet och det är denna berättelse som dagspress, SVT, SR och liknande aktörer vanligen presenterar. Detta torde vara ett helt oproblematiskt påstående för läsarna av Det Goda Samhället.
Patrik Engellau
Med flum menar jag hela det i vårt samhälle dominerande paket av idéer som står i motsats till den skötsamma medelklassens världsuppfattning, till exempel:
Mohamed Omar
På nationaldagen för ett år sedan publicerade jag ett inlägg här på Det Goda Samhället. Det var en replik till Somar Al Naher, ledarskribent på Aftonbladet. Dagen före nationaldagen hade hon i en ledare krävt en ursäkt av Sverige.
Varför? Hon var arg för att hon och hennes familj inte fick bli medborgare samma dag som de kom hit. I stället fick de utstå vad hon beskriver som en helvetisk och förnedrande asylutredning, sedan uppehållstillstånd och först därefter medborgarskap. Därför anser hon att kommunerna inte ska anordna några medborgarceremonier för att välkomna nya, invandrade medborgare. Sådana ceremonier är kränkande. De ska ha en ursäkt!
Patrik Engellau
För ungefär ett år sedan skrev jag en krönika om ungdomens uppfostran. Poängen var att barn och ungdomar, kanske särskilt pojkar, är potentiella monster och att de skadligaste uppfostringsteorierna av alla är de rousseauanskt inspirerade svärmerier som överlevt seklerna och ”tagit boning i vår tids skolpedagogiska teorier”, till exempel det samhällsfarliga trams som Ilan Sadé nyligen så väl beskrev.
Vad det handlar om är föreställningen att barn är sköra små tingestar som aldrig får utsättas för någon hårdhänt behandling. Jag talar då inte om aga utan sådant som fasthållning och skarpa tillsägelser. Det anses numera olämpligt om det inte rentav är förbjudet. Vuxna, enkannerligen lärare, bör enligt det moderna synsättet inte använda sådana medel som auktoriteter genom årtusendena använt för att sätta sig i respekt.
Patrik Engellau
Jesus hade tänkt sig att människan skulle älska sin nästa som sig själv. Det var tvivelsutan en djärv plan. Man kan bara föreställa sig hur underbart jordelivet blivit för människorna om de följt hans råd. Det mesta lidandet i världen orsakar människorna varandra genom krig, kriminalitet, elakhet, girighet och andra former av mellanmänsklig hänsynslöshet. Det lidandet hade försvunnit om människan älskat sin nästa som sig själv. Inga krig, inga våldtäkter, inga rån, inga bedrägerier, troligen inte ens ett litet skattefusk. Knappt ens någon svält, ty det finns alltid människor som har mat och som kan dela med sig om bara viljan finns.
Krister Thelin
Den rödgröna minoritetsregeringen hankar sig fram. Miljöpartiet förefaller att i Karlstad ha ridit ut sin kris, där dock den manliga taltratten föga gentlemannamässigt offrade sin kvinnliga kollega. Statsministern har ett gynnsamt läge. I sin aviserade regeringsombildning kan han rent av reducera de nuvarande gröna statsråden från sex till fyra utan risk. Mp har med all önskvärd tydlighet markerat att de väljer formell regeringsmakt framför principer. Mp kommer också att med säkerhet, om än vilt grimaserande, svälja beslutet om den tjeckiska brunkolen.
Patrik Engellau
Att jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet – hitta gärna på en bättre beteckning om du vill! – beror på att föreställningen enligt min uppfattning har ett stort förklaringsvärde. Låt mig ge ett exempel.
Ilan Sadé skrev nyligen en lysande betraktelse över relationen mellan barn och vuxna. Det handlade bland annat om en busschaufför som dragit en skolflicka i kapuschongen när hon repade lacken på hans buss och för detta blivit avstängd av Ängelholms kommun som, vad jag fattar, hade anlitat chaufförens arbetsgivare för att köra skolskjuts.
Mohamed Omar
En av mina förfäder, på min mors sida alltså, var karolin. Han hette Jon Hansson Råbock och föddes i byn Bleckåsen i Jämtland år 1692. Han tillfångatogs under Karl XII:s misslyckade fälttåg i Norge 1718. I kyrkboken är han ihågkommen med följande ord: ”en mycket god kristen, ärlig och redelig samt trofast man”. Han dog 1768.
Mina förfäder var inga märkvärdiga människor. De bar ett namn som klingade adligt. Råbock låter minst lika ädelt som Stenbock, tycker jag. Men de var inga riddare, de var bönder och soldater. Det finns en utlänning också, en fältskär från Sachsen. Jon Hansson Råbock var kavallerist i Jämtlands Dragonregemente och Livkompani under generalmajoren Reinholt Hindrich Horn.
Patrik Engellau
Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.
Jag tror inte att det inom naturvetenskapen finns några sanningar. Det finns bara provisoriska, tillräckliga sanningar. Newtons teorier var provisoriska men fullt tillräckliga till dess att mänskligheten satte igång med att på allvar utforska och resa i rymden. Då klarar man sig inte längre utan Einsteins teorier. Betyder det att Einsteins teorier är sanna? Nej, inte mer än Newtons en gång var. Men de är tillräckliga för oss här och nu. Det kan hända att det kommer andra och mer allomfattande teorier i framtiden.
Bitte Assarmo
Knappt har Miljöpartiet fått sitt nya språkrör förrän denna på alla sätt visar att hon tänker följa i sin företrädares fotspår. Även hon lever i en surrealistisk politikerverklighet, mycket långt från väljarnas, om det vittnar hennes påstående att partiet är ”visionära realister” med all önskvärd tydlighet.
Frågan jag ställer mig är om Isabella Lövin själv tror på påståendet – eller om hon bara spelar ett spel. Jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Å ena sidan skulle det första alternativet vara en naivitet så häpnadsväckande att den inte hör hemma hos en vuxen människa. Å andra sidan skulle det andra alternativet innebära en arrogans utan motsvarighet.
Patrik Engellau
Man kan inte vara säker på någonting. Alla ens uppfattningar och försanthållanden måste ständigt ifrågasättas och undersökas och eventuellt revideras.
Som så ofta tidigare hamnade jag häromdagen i en diskussion om migranter i asylboenden. Min samtalspartner hävdade att det är orimligt att Sverige tar så lång tid på sig att behandla asylansökningarna och att det är ett slöseri med migranternas tid ”att vi inte lär dem svenska”.
Patrik Engellau
Om vi funderar över vad som har gjort västerlandet så framgångsrikt så tror jag att vi kommer fram till att det beror på att etablissemang inte får styra, att folk får tänka lite som de vill samt att det mest framgångsrika tänkandet är det uppstramat skärpta och logiskt strukturerade, kort sagt vetenskapliga. Sammanfattningsvis är framgångsformeln att så många människor som möjligt tillåts tänka fritt och att de väljer att tänka enligt vetenskapliga principer. (Till detta kommer att lämpliga värderingar måste råda i samhället, men det gör ekvationen så komplicerad att jag struntar i det och helt fräckt påstår att ovanstående är framgångsreceptet i dess helhet.)
Patrik Engellau
Jag tror nästan inte på någonting. Jag tvivlar på allt. När jag häromdagen lyssnade på min nuvarande favoritfilosof Clóvis (se här) förstod jag att jag var i gott sällskap. Filosofen René Descartes, död 1650 på Stockholms gamla kungaslott, tvivlade också på allt. Det enda han inte tvivlade på var att han faktiskt tvivlade. När han blev medveten om denna tankehandling eller observation tyckte han sig äntligen ha fått en fast punkt utifrån vilken han kunde bygga ett filosofiskt system och utropade hänfört: Cogito, ergo sum (jag tänker, alltså finns jag).
Patrik Engellau
Förra sommaren körde jag in på en bensinstation i Mellansverige för att tanka. Det gick inte, för pumparna var avstängda. En skylt uppmanade till kontakt med kassan för erläggande av handpenning.
Jag blev lite missnöjd över det, som jag tyckte, onödiga bestyret och fräste lagom irriterat till kassabiträdet.
DET GODA SAMHÄLLET 