Jag tror att jag möjligen är garderobskristen. Det är ungefär som att vara garderobsbög, det vill säga att man misstänker att man har läggningen men inte riktigt törs, ens för sig själv, erkänna detta. Framför allt räds man att komma ut och visa sin, trots allt som sägs om tolerans och vidsynthet, rätt vanhedrande fallenhet. Ursäkta, jag menar inte att det skulle vara skamligt att komma ut som bög, fattas bara, jag menar endast att det anses stolligt att tro på Gud och komma ut som kristen. Om man är katolik må det väl vara, det verkar utländskt och spännande, men att vara vanlig svensk bibelläsare ger inga sociala poänger.

Folk som borde vara rätt lättfångade byten för en hygglig väckelsepredikant, jag till exempel, är vaccinerade mot budskapet med en massa idéer. En av de starkaste antikristna – eller antireligiösa för all del, men det är bara bland potentiellt kristna, tror jag i alla fall lite fördomsfullt, som avancerade intellektuella motargument har någon bärighet eftersom det bara är i potentiellt kristna miljöer som seriös intellektuell argumentation i religiösa frågor förekommer – föreställningarna är det så kallade teodicéproblemet, det vill säga frågan hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska och lidande. Nationalateisten Ingemar Hedenius ansåg teodicéproblemet vara ”olösbart” och därmed det slutliga beviset för att Gud inte finns. Eller som tänkaren Lactantius skrev på 200-talet:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Ett av de stora politiska samtalsämnena i vår tid är hur de traditionella socialistiska strävandena kunde övergå i PK-istiska ambitioner. Om man vill ta reda på hur världsledande tänkare försöker hantera denna fråga, som ligger på den statsvetenskapliga forskningsfronten i alla västländer, kan man gå till YouTube och söka på ”political correctness” och sedan surfa vidare därifrån.

När jag säger ”den statsvetenskapliga forskningsfronten” är det åtminstone delvis i avsikt att provocera ty de statsvetenskapliga institutionerna vid västvärldens universitet tycker inte att den eventuella kopplingen mellan traditionell vänster och modern PK-ism är något att fundera över – eller ”problematisera” som de gillar att formulera saken. Det beror på att de inte har tillräckligt med distans till sig själva för att kunna se att de är PK-ister. Därför ser de inte heller något problem som behöver förklaras.

De som emellertid befinner sig på forskningsfronten har upptäckt att vänster och PK-ism inte är samma sak. Den stora skillnaden är att den traditionella vänstern månade om arbetarklassen medan PK-ismen snarare värnar om olika påstått förtryckta identiteter såsom kvinnor, inuiter och transpersoner. De flesta av PK-ismens favoritklienter kallades av den traditionella vänstern lite föraktfullt för trasproletariat. Men det finns en hel serie olika tolkningar av relationen mellan vänstern och PK-ismen.

Nu avser jag inte den gud vars frånfälle filosofen Nietzsche förkunnade redan på 1880-talet. Jag menar vår tids gud, den som nästan alla människor i vårt samhälle bekänner sig till, den vars förnekare möter tvivel och motvilja.

Men låt mig börja med några funderingar kring vad Guds död troligen betyder. Vad menade Nietzsche med att Gud var död?

Jag tror att det betydde att den regerande guden hade tappat förmågan eller lusten att gripa in i samhället och ordna tillvaron för människorna eller åtminstone för några av dem. När människor dör slutar de gripa in i sitt eget och andras liv, slutar arbeta, laga mat, lägga sig i sin nästas tillvaro och betala räkningar och allt annat sådant som hör livet till. Jag tror Nietzsche menade att det var samma sak med Gud. Han hade lagt av och därför var han död.

Huruvida Gud tidigare verkligen hade haft makt och lust att styra världen kan diskuteras. Världen före Nietzsche trodde det men världen efter Nietzsche trodde inte det. Huruvida det finns någon sanning ovanför människornas tro i frågor som denna är ett pubertalt spörsmål som jag inte tänker ge mig in i. Nietzsches eget synsätt förefaller vara det mest fruktbara. Han menade, tror jag, att människorna, genom att av någon anledning sluta tro på Gud, hade tagit livet av honom: ”Gud är död… och vi har dödat honom”.

Nyligen var jag på en stilfull begravning i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Svensk disciplin av förnämsta klass rådde. Någon minut innan akten skulle börja blev det knäpptyst liksom av sig själv. Alla var strikt klädda i svart och vit. Dock fanns några avvikare i mörkgrå kostym.

Församling följde tyst och uppmärksamt prästens minsta vink. Det förekom inget tisslande och tasslande i bänkarna. Vacker musik spelades, till exempel Dancing Queen av ABBA. Melodin hade emellertid sakraliserats så att den visserligen var igenkänningsbar men ändå bearbetad för att inte väcka någon opassande danslust. I en katolsk kyrka, föreställer jag mig, hade det gått mycket mer livat till. Till ABBA-låten hade katolikerna nog släppt loss hela rytmsektionen.

Vid defileringen upptäckte jag en fin julkrubba som församlingen byggt i närheten av altaret. Jag hade gärna gjort en fem meters utflykt från kön för att titta närmare på konstverket men vågade inte. En kögranne sa att man nog inte bör utskilja sig så grovt. Jag tänkte på judiska gudstjänster där det inte verkar finnas någon ordning alls utan alla gör lite som det faller dem in.

Begravningen kändes som en nostalgitripp, ett återbesök i ett svunnet Sverige, ett Sverige utan bilbränder och stökiga klassrum med okunniga och hunsade lärare, ett Sverige där alla höll varandra under vänlig men noggrann uppsikt så att ingen bryter ledet.

Den brasilianske filosofen Olavo de Carvalho – ”Olof Ek” -, en sur gubbe som tycker att alla är idioter och som oftast kedjeröker på sina YouTube-föreläsningar, påpekar en sak som jag inte formulerat för mig själv, nämligen att proletariatet har en nation medan kapitalet saknar nationell tillhörighet.

Vid tiden för första världskriget, när den marxistiska ideologin stod som starkast, trodde marxistiska teoretiker att de proletära soldaterna från olika länder skulle vägra att skjuta på varandra och i stället skjuta sina klassfiender kapitalisterna eftersom proletärerna var internationellt förenade och kände ett brödraskap över gränserna.

Det gjorde de förstås inte. Proletärerna var soldater som solidariserade sig med sina nationer. Deras nationstillhörighet var stark. Lenin fick en chock när han begrep att de tyska socialdemokraterna avsåg att kriga mot andra länders proletärer.

Det där med att kapitalet inte skulle ha någon nation stämmer inte med Lenins uppfattning. I skriften Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium, 1917, förklarade han att första världskriget var resultatet av att olika nationella kapitalistiska makter kom i konflikt med varandra om herraväldet på jorden.

Nyligen skrev jag en text om den numera nästan världsberömda medborgerliga samtalsgruppen Ekerö/Hållbart Sverige. Gruppen består av ett antal i huvudsak, verkar det, södermalmsbaserade individer som oroar sig för brottslighet och allmän samhällelig oordning och därför gör – rätt svårgenomförda om du frågar mig – planer om att mobilisera några tusen människor för att flytta till en liten kommun där de i kraft av sitt antal ska skaffa sig politisk kontroll och sedan förvandla kommunen till ett mini-Ungern. (Häng inte upp dig på orden; jag avser inte att värdera, bara att beskriva så enkelt jag kan.)

Blotta faktum att gruppen har pratat om ett sådant projekt har förfärat människor. Journalisten Andreas Henriksson, som avslöjat tilltaget på ledarsidorna.se, har anlitat en advokat för att undersöka om detta möjliga ”brottmål” eventuellt kan vara ett högmålsbrott. Högmålsbrott är inget att leka med. Så här står det i brottsbalkens artonde kapitel, första paragrafen:

Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Journalisten Henriksson, en känd, respekterad och erfaren medlem av journalistkåren, finner det befogat att med hjälpa av advokat undersöka om södermalsgruppens resonemang kan vara ett sådant ”brott”. Grundfrågan är om det är tillåtet för medborgare att utan att begära tillstånd från någon myndighet diskutera fritt om angelägenheter som de anser berör dem.

Ibland träffar jag människor som har fantastiska idéer och föreslår att jag ska titta på någon särskild YouTube-guru för att riktigt förstå hur fantastiska dessa idéer är. Då sparar jag en lapp med guruns namn i fickan för senare bruk men det brukar inte bli något. Annat kommer emellan.

Därför ska jag inte rekommendera dig att se en föreläsning av FOX-reportern, eller kanske snarare TV-showvärden, Tucker Carlson, utan bara ange honom som källa till en del synpunkter som jag själv får masa mig till att försöka artikulera på ett tillräckligt intressant sätt för att du ska orka läsa vidare.

En av Carlsons poänger i föredraget är att amerikaner röstade på Trump inte för att de gillade Trump utan för att de ville skicka ett budskap om missnöje till de traditionella eliterna. Det underliga är, säger Carlson, att de traditionella eliterna, de framgångsrika och mäktiga, trots denna smäll i ansiktet, fortfarande inte förstår att det är deras regemente som den amerikanska medelklassen protesterar mot när den stödjer Trump. I stället fortsätter eliterna (vad det nu ska betyda, men det är någon sorts etablerad benämning på dem som har inflytande över politiken) att hata Trump och förakta hans väljare. (Tänk om de hade varit ett företag som förlorade kunder och reagerade genom att hata konkurrenten och hålla kunderna för fascister, min kommentar.)

Nu ska jag framföra ett resonemang som jag dragit uppemot hundra gånger vilket kanske verkar fantasilöst. Å andra sidan har kristna kyrkor läst Fader vår över hela världen i över tvåtusen år utan att någon verkar ha tagit illa vid sig av omtagningarna. Dessutom kan mitt tjat kännas vederkvickande för dem som redan tycker likadant och kanske till slut ha något slags påverkan på dem som ännu inte sett ljuset.

Det handlar om vilka aktörer i det svenska politiska landskapet som är dina vänner och vilka som är dina fiender. Frågan är långt ifrån banal. Tänk dig ett slagfält med ett antal arméer, var och en under sitt banér. Nu anländer du med ditt regemente och ska börja fajtas. Vem ska du slåss emot?

I primitiva sammanhang, till exempel killar som slåss på en skolgård, tror jag att man kan slåss mot vem som helst eftersom det handlar om att till slut bli ensam kvar enligt principen ”herre på täppan”. I ett sådant spel är alla de övriga dina fiender så du behöver inte filosofera så mycket.

Men i mer avancerade situationer bör du noggrant i förväg analysera kombattanterna för att avgöra vilka som är dina fiender och vilka som är dina vänner. I vissa spel av mer bysantisk karaktär, som exempelvis i Sveriges riksdag sedan valet, är detta inte alltid möjligt eftersom en del arméer är helt principlösa och kan hitta på vad som helst för varje slags obetydlig och kortsiktig egen fördel. Men även i sådana situationer bör du försöka identifiera din huvudsakliga fiende, din huvudfiende, bakom alla taktiska och tillfälliga skärmytslingar.

Det händer rätt ofta att läsare hör av sig till mig och tackar för texterna. Det smickrar mig, man är väl inte mer än människa, men mer än detta ger kommentarerna mig en känsla av ansvar. Läsarna väntar sig att jag ska leverera intressanta krönikor och då måste jag, för att inte svika läsarnas förtroende, försöka göra det.

Intressanta krönikor kommer inte av sig själva. Det kanske finns gudabenådade genier som kan åstadkomma bra text på ren inspiration, men så är det inte för mig. Jag måste jobba vilket betyder att söka, leta efter tecken i skyn, lyssna efter nya stämningar, läsa en massa trista undersökningar som kanske innehåller något som verkar värt att uppmärksamma. Jobb är definitionsmässigt jobbigt och helst något man vill slippa och så är det även i detta fall. Om jag inte hade känt det ansvar som läsekretsen, eller rättare sagt du, lägger på mina axlar så hade jag aldrig ägnat mig åt dessa ansträngningar. Och för detta är jag tacksam mot dig.

Poängen för mig är att jag tvingas göra ett kul jobb som jag aldrig skulle ha gjort utan belöningen eftersom jobb, trots allt, är jobb. Då hade jag inte brytt mig om att försöka hänga med i vad folk säger och tycker om samtiden. Jag hade inte orkat besvära mig med att delta i dess självförståelse. Jag hade förnämt dragit mig tillbaka och suckat över alla dumskallar som fyller samhällspratet med sitt ogenomtänkta pladder. Men det hade inte gjort mig glad utan tvärtom mer benägen att supa mig full. Därför är jag tacksam för din uppskattning.

Jag har många gånger framhållit att Sveriges grundproblem inte är invandringen. Grundproblemet är det PK-istiska politikerväldet som inte bryr sig om medelklassen annat än som plånböcker att hämta skatt från. Pengarna använder politikerväldet för underhåll av det välfärdsindustriella komplexet inklusive dettas miljonhövdade klientkår.

Sjukdomar manifesterar sig som symtom och det är likadant med farliga statsbärande ideologier. PK-ismen visar sig i det lilla och det stora, från en överbefälhavare som dansar och sjunger Elvislåtar i Prideparaden via den svenska skolan till invandringen som rimligen måste betraktas som det för närvarande mest hotfulla symtomet.

Politikerväldet låtsas att den så kallade flyktingkrisen är över för att det 2015 kom 163 000 asylsökande medan det år 2018 troligen inte blir mer än strax över 20 000. Men att bara räkna asylsökande leder tankarna fel, för invandringen består inte bara av asylsökande utan också anhöriga, som är något fler än de asylsökande, och av arbetskraft (varav naturligtvis åtskilliga är till nytta för Sverige) plus en del mindre poster. För att få en bild av verkligheten bör man studera antalet årligen beviljade uppehållstillstånd. Så här ser det ut:

Det höves mig att till julaftonen skriva något religiöst och vad kan då kännas mer hugsvalande än att sätta tänderna i en feministisk konspirationsteori om en månghundraårig kristen sammansvärjning mot kvinnan?

Mats Malm, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet tillika nyvald ledamot av Svenska Akademien, höll vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december ett tal på temat ”Så tappade vi bort den enda kvinnliga aposteln”. Talet återgavs Under strecket i Svenska Dagbladet dagen efter.

Utgångspunkten är vers 7 av kapitel 16 i Pauli Romarbrev som lyder så här i den senaste Bibelöversättningen:

Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.