Den före detta finansministern Allan Larsson har på sin Facebooksida sammanställt den svenska dödsstatistiken 2015-2020.
Författare: Redaktionen
Livet är i mycket en ständigt pågående trial and error-process där vi förhoppningsvis lär oss något av våra misstag. Små barn snubblar och faller när de bestämt sig för att börja gå och lär sig därav så småningom hur man tar sig fram på två ben. Mänskliga framsteg beror egentligen bara på två saker: en obändig vilja och en förmåga att lära sig av de misstag man hela tiden gör.
Tills vidare är det svårt att lära sig något av pandemin eftersom vad som är rätt ändras så snabbt. För några veckor sedan ansågs allmän nedstängning av samhällena vara rätt svar i de flesta länder men något mindre rätt i Sverige. Handtvätt och social distansering var rätt över allt.
Vill man vara elak kan man beskriva Tobias Hübinette som en intelligent pratkvarn, som under en intellektuell fasad verkar dölja ett gigantiskt ego – för övrigt inget ovanligt bland samhällsdebattörer ur den akademiska vänstern. Så inget ont i det. Vad som gör honom speciell är att han vill återinföra begreppet ”ras” i svensk debatt. Inte som en klyscha i rap-texter, där det redan förekommit ymnigt sedan 90-talet – utan som akademisk term med syfte att klassificera människor. I det här samtalet med Staffan Dopping utvecklar han ämnet och berättar även förvånansvärt öppenhjärtigt om sin bakgrund i det kriminella nätverket AFA.
Två gånger ville mina lärare, en professor i företagsekonomi och en i sociologi, att jag skulle doktorera. Redan när jag fick förslagen visste jag att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljö som präglar den akademiska världen, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin.
Det är inte bara äldreboenden som infört besöksförbud under coronakrisen. Även stödboenden har infört besöksförbud, vilket försvårar för de boende att sälja sex. Det framkommer i en granskning som Expressen har gjort.
VIDEO Idag (9/5 2020) sände Det Goda Samhällets YouTube-kanal det fjärde avsnittet av programmet Coronapanelen. I detta avsnitt samtalar Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau via länk med en panel bestående av tre experter:
IDÉ OCH KULTUR Sedan flera decennier har svenska politiker, journalister och moralister av alla de slag förklarat för oss att det omoraliskt att värna det egna. De verkliga hjältarna, har det hetat, är de som tänker på de andra, som välkomnar de andra. Men hur brukar det se ut? Har inte lojalitet med den egna gruppen, med den egna gemenskapen alltid setts som ett lovvärt karaktärsdrag? Är det verkligen moraliskt försvarbart att INTE prioritera de egna?
Vänsteraktivisten Loan Sundman var tidigare med i något som kallas Researchgruppen, en mycket otäck grupp som fungerar som en underrättelsetjänst för att kartlägga folk som extremvänstern ser som fiender. Folk som de kallar högerextrema, fascister, rasister och så vidare. Researchgruppen har nära band till den militanta vänsterextremismen och flera av grundarna och medlemmarna är själva dömda för våldsbrott.
För sin insats inom Researchgruppen belönades Sundman och hennes kamrater med journalistpriset Guldspaden.
Det finns tre stora risker med coronaepidemin varav vi aldrig talar om den tredje som jag tror är den värsta.
Den första risken är att man kan insjukna och dö, särskilt vi som tillhör en riskgrupp. Hur många som kommer att dö vet man inte men det verkar tydligt att experternas föreställningar om virusets dödlighet blir allt mindre alarmerande över tiden. I början av mars förklarade WHO att dödligheten – mätt som antalet döda delat med antalet smittade – troligen låg kring 3,4 procent. Problemet var att även om man hade hum om antalet döda så visste man nästan ingenting som antalet smittade i verkligheten. I den internationella statistiken går man efter det av myndigheterna kända antalet insjuknade. Just nu ligger antalet döda världen över på ungefär sju procent av antalet registrerade insjuknade (med enorma skillnader mellan länderna, exempelvis tolv procent i Sverige mot 0,1 procent i Singapore).
Den konservative skribenten David Ideström skrev nyligen en bra artikel om hur vi kan återuppliva det konstruktiva samtalet mellan de politiska lägren. Med tre enkla punkter kan man finna gemensamma kontaktytor, bibehålla ömsesidig respekt, och förhoppningsvis uppnå en bättre förståelse för respektive ståndpunkt.
Jag fick en fråga om texten jag skrev om Folkets Park i Karlskoga. Vad hände med parkområdet efter branden? Det fick mig att fundera och jag bestämde mig för att börja luska lite. Visserligen besöker jag fortfarande Karlskoga när jag har möjlighet men jag har faktiskt inte själv sett efter hur det ser ut i den en gång så vackra folkparken. De första åren kändes det för sorgligt och sen glömde jag helt enkelt bort det. Fram tills nu.
Den framgångsrike uppfinnaren och entreprenören Elon Musk säger i en ny podcastintervju (7/5 2020) att han sympatiserar med antiglobaliseringsrörelsen:
”I actually sort of sympathize with the anti-globalization people because we don’t ever want everywhere to be the same for sure and we need some kind of mind viral immunity”.
Om det finns något jag retar mig på så är det politiker som lägger huvudet på sned och spärrar upp ögonen varenda gång de blir tillfrågade om något. De försöker se ut som små troskyldiga och aningslösa femåringar, och det är naturligtvis också det som är meningen. För hur kan väl den, som lägger huvudet på sned och spärrar upp de blå med ansiktsuttrycket hos Stina på Saltkråkan, vara annat än jättejättegullig liksom?
Att lägga huvudet på sned ger intrycket av att man verkligen lyssnar och bryr sig om den man pratar med, och om man dessutom spärrar upp ögonen tyder det på att man är genuint intresserad. Det är naturligtvis därför så många politiker har anammat den posen. Men hur äkta är det? Jag skulle säga att det är bland det minst äkta man kan föreställa sig.
Jag har aldrig deltagit i något krig men jag har sett många krig på film och jag har fantasi nog att föreställa mig vilken fasa det måste vara. Jag kan gripas av skräck när jag läser Tolstoys beskrivning av slaget vid Borodino, jag kan lida med Napoleons soldater när de efteråt vandrar hem över den ryska stäppen och många dukar under av trötthet och köld. Invasionen av Normandie kan ge mig mardrömmar och bilderna av slagen vid Marne och Verdun får mig att bäva av fruktan.
Det som fyller mig med förundran är att människorna i de olika härarna faktiskt utsatte sig för dessa plågor. Jovisst, en del var tvingade att delta och om man fegade ur kunde man anklagas för desertering och bli arkebuserad. Men massor av soldater krigade frivilligt. Horder av unga män har genom tiderna satsat på att bli yrkesmilitärer väl vetandes att de med stor sannolikhet skulle ut och möta en fiendes vapen. Ändå gav de sig in i sådana äventyr, inte sällan med någon sorts, som vår tid antagligen tycker, pervers entusiasm.
”Kastrathögern” är ett begrepp som på senare tid börjat dyka upp i politiska diskussioner även i politiskt mer stillsamma kretsar. Det är naturligtvis både osakligt och orättvist, men samtidigt märkvärdigt anslående.
Det fångar något, kanske känslorna inför de ledande moderata politiker som drivit partiet från en i grunden konservativ ideologi till att bli en avkönad, ideologiskt urvattnad och politisk kraftlös organisation som väl mest påminner om det gamla Folkpartiet.
En studentförening vid Oxforduniversitet röstade för att förbjuda läslistor som innehåller politiskt inkorrekt litteratur. Det rör sig om litteratur som är ”ableist, classist and misogynist” (ungefär ”handikappsföraktande”, ”klassföraktande” och ”kvinnoföraktande”).
Studenter ska inte heller behöva närvara vid lektioner som innehåller ”hate speech” (ungefär ”hatpropaganda”):
IDÉ OCH KULTUR När människor debatterar rasism i Sverige 2020 kretsar diskussionen, enligt min mening, kring en enda väsentlig fråga. Den formuleras sällan eftersom den antagligen är för nyanserad och dessutom innehåller några delproblem som många aldrig kommer förbi. Men här kommer den, levererad direkt från den så kallade avgrundshögern på alternativmedia: Är det moraliskt försvarbart att vilja bevara huvuddragen av sitt lands eller sin kulturs etniska prägel?
”Traditionella fruar ger extremismen en städad front. ” Det påstår Expo, som satsat både tid och kraft på att krysta fram en artikel där kvinnor som sätter familjen och hemmet i första rummet – så kallade ”tradwives” – utmålas som ett hot mot hela samhället. Allt under rubriken ”faktalabbet”, förstås, för att ge sken av att Expo presenterar fakta när de i själva verket bara radar upp åsikter.
Det har länge fascinerat mig att det kan uppfattas som farligt och skrämmande med kvinnor som väljer att leva på sitt eget sätt, utan att bry sig nämnvärt om vad gapiga besserwissers tycker om saken. Beror rädslan på att dessa kvinnor vågar tänka själva? Att de vågar stå upp för de vita män, som idag utpekas som roten till all ondska? Eller handlar det om att de, genom sin förmåga att tänka själva, också fostrar sina barn till självständigt tänkande människor?
PODCAST I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/5) pratar Eddie (Mohamed Omar) med bronsåldersentusiasten Daniel. För ett år sedan startade Daniel bloggen Brons och Blod där han skriver framför allt om den nordiska bronsåldern, men även om Grekland och Indien och andra delar av världen. Daniel berättar att han redan som barn blev fascinerad av hällristningarnas i Tanum i Bohuslän.
Många blev chockade när Socialdemokraterna, mitt under brinnande Coronakris, ökade i opinionen och enligt Sifo klev över den magiska 30-procentsgränsen. Trots att coronadödligheten i Sverige med god marginal överstiger den i USA och är fem gånger högre än i våra nordiska grannländer.
Hur är det möjligt? Har den svenska väljarkåren blivit galen?
En sak har jag lärt mig om Socialdemokraterna: trots att partiet verkar styras av obildade medelmåttor, ofta utan yrkeserfarenhet eller högre akademisk utbildning, är de mycket kompetenta valstrateger. Tidigt insåg man att en hög invandring var nödvändig för att säkra partiets långsiktiga väljarbas, samtidigt som man naturligtvis förstod att det skulle gynna SD.
”Naturen är god” står det på Bregottpaketen. Men när Naturen anländer i form av coronaviruset och visar huggtänderna verkar välfärdsstaten gå i spinn och lika gärna förgör människor som räddar dem undan olyckor.
Det mest uppenbara exemplet är att Sverige i epidemins inledning inte gjorde något för att stoppa importen av virusbärare från Alperna och Iran. Varför lärde vi oss inte något av mer avancerade länder såsom Sydkorea och Taiwan som mobiliserade alla krafter för att nedgöra smittan? Resultatet blev att dessa länder i slutet av april har fem respektive 0,3 coronadöda per miljon invånare mot Sveriges 233. Kan det verkligen ha varit så, som många menar, att välfärdsstaten ville smitta så många som möjligt i hopp om att flockimmunitet skulle uppnås och att den således hellre såg att folk var sjuka än friska (såframt det inte ledde till att sjukvården storknade)?
År 2007 infördes meritpoäng på gymnasiet. Sedan dess får den elev som läser avancerade kurser i matematik, engelska och andra språk lägga till extra poäng på sitt betygsgenomsnitt. Maximalt kan man få 2,5 meritpoäng, vilket betyder att en elev som egentligen har ett snitt på 10,5/20 kan, om han eller hon läst rätt kurser, få tillgodoräkna sig ett snitt på 13/20. Poängen med meritpoängen är att uppmuntra gymnasieelever att läsa sådana kurser som ger kunskaper som samhället och vår ekonomi är i stort behov av. Sveriges ekonomi behöver dock inte bara flerspråkiga matematiker, utan den absolut största bristen finns inom hemtjänsten och äldreomsorgen. Vi bör därför ge meritpoäng till elever som väljer att sommarjobba där.
I ett videoinslag (5/5 2020) på den brittiska opinions- och nyhetssajten UnHerd intervjuar chefredaktören Freddie Sayers den tyske experten Hendrik Streeck, som leder Institutet för virologi vid universitetssjukhuset i Bonn.
Hendrik Streeck, som är kritisk till nedstängningspolitiken, uppskattar coronavirusets dödlighet till mellan 0,24 och 0,36 procent.
Islam är världens näst största religion. Enligt en studie från 2015 fanns det 1,8 miljarder muslimer, vilket utgör 24,1 procent av världens befolkning. De allra flesta av dessa blev muslimer vid födseln och har inte gjort något medvetet val. De blev muslimer innan de ens kunde uttala ordet muslim.
Eftersom muslimerna är så många påverkar de oss vare sig vi gillar det eller inte. Till exempel är vår yttrandefrihet i väst i praktiken inskränkt som en anpassning till sharia, islamisk lag. Den som ”förolämpar” islams profet Muhammed tar en stor risk.
Idag hade jag ett intressant samtal med en god vän, som hade läst min krönika om äldreomsorgen som en plattform för integration. Han har själv erfarenhet av äldreomsorgen, eftersom hans hustru bor på ett äldreboende, och han hade en hel del att berätta, inte bara om äldreboenden av den typ där språkförbistring och kulturkrockar ställer till det för de gamla utan också om äldreboenden där personal av allehanda ursprung samverkar i harmoni för att de boende och deras anhöriga ska ha en fungerande vardag.
Livet är motsägelsefullt till sin konstruktion. Det går inte att följa rena principer utan man måste göra avvägningar. Coronat erbjuder ett aktuellt exempel. Är den bästa politiken att stoppa allt så att ingen blir smittad men ekonomin går i krasch eller att låta smittan löpa på så att ekonomin fungerar men många dör? Eftersom ingendera av dessa två extremer är särskilt tilltalande försöker samhällena leta sig fram till någon sorts balans. Jag tror att det där den mänskliga samvarons essens. Man måste sträva att uppnå någon sorts acceptabel eller åtminstone uthärdlig stadga i relationen med andra människor och deras intressen.
Problemet är att samhällena kan hamna i situationer när det inte finns någon uthärdlig stadga, till exempel, som Mao Zedong sa, när konflikterna mellan olika samhällsgrupper blir ”antagonistiska” varmed han menade att det saknades gemensamma nämnare och möjliga kompromisser och att våldet, till exempel den kinesiska kulturrevolutionen, fick ta över och försöka lösa spänningen.
Under årets första tre månader godkände Kina omkring 10 gigawatt (GW) ny kapacitet för produktion av kolkraft. Det motsvarar ungefär den effekt som godkändes för hela 2019.
Även tidigare har Kina investerat kraftigt i den typen av infrastruktur, exempelvis i samband med finanskrisen 2008/2009, för att utgöra draghjälp i en ekonomisk återhämtning.
Min trivsamma förort ligger i en del av Sverige som brukar beskrivas som problemområde, och inte helt utan skäl. Nordöstra Göteborg lär inneha svenskt rekord i antalet IS-resenärer, möjligen utmanad av stadsdelen Vivalla i Örebro. Stödet för religiösa extremistgrupper bland skolungdomar nådde 2016 hisnande 11 procent.
Men bortsett från såna saker har vi en vacker natur. Så här kan det se ut ett stenkast från min lägenhet.
Desto mer förvånad blev jag när jag under en skogspromenad upptäckte offentliga konstverk, insprängda bland grönskan. På sju platser i skogen har någon placerat ut trästubbar som sticker upp ur marken, med ovansidan belagd med ett glasmaterial som gör dem blanka och släta.
Av en händelse råkade jag läsa ett blogginlägg av en brasiliansk universitetslärare i sociologi. Han heter Ivann Lago och är som nästan alla sociologiprofessorer i hela världen politiskt korrekt. Det som förenar alla politiskt korrekta människor i Brasilien är att de föraktar och hatar president Jair Bolsonaro. Det är samma syndrom som i USA där politiskt korrekta människor avskyr president Trump med en förbittring och en illvilja som förfärade mig när jag stötte på attityden första gången ty hätskheten är så olik den artigt civiliserade hållning som högutbildade amerikaner brukar uppvisa. Svenska PK-ister hatar nog Jimmy Åkesson men knappast med samma intensitet som Ivann Lago och hans kollegor förfasas av Bolsonaro.
Klimatångest, skolstrejk och oro för framtiden. Det är det budskapet som kommit från många ungdomar det senaste året – i alla fall från de ungdomar som fått komma till tals i medierna. Idag kommer ett annat budskap från den unga generationen. De är ledsna för att de inte får fira sin student.
Jag vet att det är väldigt många som reagerat mycket negativt – ibland direkt aggressivt – på att gymnasieungdomarna ”gnäller” på att de inte får fira sin student. Jag är inte en av dem. Jag tycker tvärtom. Jag förstår mycket väl att de är ledsna och besvikna och att de vill försöka göra det bästa av situationen.
DET GODA SAMHÄLLET 