På 1500-talet var Spaniens och Portugal, som periodvis var förenade, jordens helt överlägsna kolonialmakter. Dessa iberiska länder hade uppfunnit den moderna tidens imperialism och visade därmed en väg för andra giriga, grymma och äventyrslystna efterkommande makter som England och Holland. Jag föreställer mig kampen mellan dessa stater som striderna mellan vildsinta och laglösa gäng i svenska förorter. De bara hette inte Shottaz och Dödspatrullen utan exempelvis Portugal och Holland. En skillnad var att de spirande kolonialmakterna inte behövde besväras av någon högre makt i form av en polis – gör förresten de svenska ligorna det? – men i grunden var det likt. Det handlade om att erövra och kontrollera territorier och att göra de affärer som erbjöd sig. Shottaz-medlemmarna köper Rolexklockor och svarta Mercedesar för vinsterna medan spanjorerna byggde slott.

Brottsförebyggande rådet har just kommit med en rapport om dödligt skjutvapenvåld där det förklaras att antalet ihjälskjutna per miljon invånare ökar i Sverige till skillnad från i det övriga Europa och 2019 låg på fyra döda i Sverige mot i genomsnitt en ihjälskjuten i övriga europeiska länder. Vidare förklaras att Brå inte vet vad detta beror på.

När jag var framtidsforskare studerade jag teknikens möjligheter att skapa tillväxt och sysselsättning. I den vevan träffade jag ett stort antal uppfinnare. Uppfinnare är ett luttrat släkte som kämpar till lika delar mot oförståelse och patentsnylteri. Vad du än gör, sa flera av dem till mig, så uppfinn inget till bilindustrin. En fordonstillverkare, förklarade de, är nämligen en så tätt knuten väv av teknik, redan etablerade lösningar, organisatoriska avdelningar och divisioner, revirstrider och HR-avdelningar att det är omöjligt att tränga sig in som utomstående även om du kommer med en alldeles briljant idé. För en oberoende uppfinnare finns knappt något mer djävulskt hinder för den tekniska utvecklingen än Not Invented Here-syndromet, en mental rubbning som intalar befattningshavare att ingenting som de inte hittat på själva är användbart.

Trots vår tids prat om individuella befrielseprojekt och personliga självförverkliganden blir det i praktiken inte så stor skillnad på hur folk konstruerar sina liv. Även om viss valfrihet finns är antalet möjliga livsstilar begränsat. Den stora frågan är enligt vilka principer folk gör sina val.

I Amerika växer sig saker större och vräkigare än i Sverige. Politiskt korrekta idéer som funnits här i flera år förlorar sin diskreta lågmäldhet när de i USA under beteckningen woke bryter fram som hela BLM-demonstrationer av organiserad galenskap. Jag tänker på alla storföretag med tillhörande direktörer som tror att deras huvuduppgift numera är att verka för hållbarhet, klimatomställning och mänskliga rättigheter. De verkar ha glömt bort att företag är till för att tjäna pengar. Denna princip har gett världen uppemot tvåhundra års oväntade ekonomiska framgångar och lyft flera miljarder människor från ett liv i misär till en åtminstone dräglig tillvaro. Är vinstintresset numera en utrotningshotad art som behöver vår särskilda omsorg?

Tänk dig följande alldagliga scen. Du sitter på restaurang. Så fylls bordet bredvid av en familj med två barn i fyra- och sexårsåldern. Barnen är gnälliga och ålar mellan stolar och mammas knä. Föräldrarna ler lite ursäktande för att barnen stör, men barn är ju barn och de måste ju få vara barn, så klaga inte! Budskapet går fram på en sekund. Du förstår att det är spänt. Ungarna har väl härjat i bilen och mamma och pappa smågrälat.

En karta är en ofta grovt förenklad bild av naturen men likväl ett praktiskt hjälpmedel för vandrare och andra resenärer. Som det är med naturen så är det också med det mänskliga. Samhället, liksom naturen, är oändligt komplext och skulle inte kunna konfronteras om vi inte gjorde oss förenklade kartor av hur det är beskaffat. Jag tror att det ord som bäst förkroppsligar dessa samhällskartor är ideologi.

Häromdagen skrev jag om det nu pågående kriget mellan israeler och araber eller närmare bestämt mellan palestinier och israeler eller ännu närmare bestämt mellan terroristorganisationen Hamas och Israel. Jag hade hämtat mitt tema från den tyske militärstrategen von Clausewitz som hävdade att det aldrig kan uppstå en varaktig fred mellan två fiender förrän de ena parten vunnit en så övertygande seger att den andra parten långsiktigt tappar lusten att fortsätta kriget. Teoretiskt är detta ingen svår tanke även om de praktiska konsekvenserna skulle bli fasansfulla.