Hon var sträng och bestämd men hade ett hjärta av guld. I decennier förgyllde hon vita duken med sin närvaro, där hon fejade, städade och lagade mat i nystruket förkläde. Men varför blev just hembiträdet en så älskad figur i svensk film?

Startskottet för ”hembiträdesfilmen” kom 1932, med Vi som går köksvägen, och subgenren var starkt kopplad till den hembiträdesdebatt som hade satt fart i riksdagen vid samma tid. Hembiträden var en yrkesgrupp som halkat efter i reformarbetet, som arbetade både långa och oreglerade arbetspass och varken hade bestämda ledigheter eller rätt till semester. De bodde oftast hemma hos sina arbetsgivare där de utsattes för social kontroll och ibland till och med övergrepp.

Samtidigt behövdes de ju, när samhället skulle moderniseras och kvinnorna skulle börja ta plats på arbetsmarknaden. Någon måste ta hand om barnen, laga maten och städa. En stor del av debatten handlade därför om att göra de hushållsnära tjänsterna till ett yrke, med arbetstidsreglering, stadgad ledighet och så vidare.

På 30-talet hade debatten om deras arbetsvillkor nått politikernas arbetsbord, såväl som filmens värld. Många filmskapare ville lyfta situationen för hembiträdena och valde att göra det både med komiska förtecken och genom socialrealism. Något de alla hade gemensamt var att de stod helhjärtat på hembiträdenas sida för bättre arbetsvillkor.

Vi som går köksvägen, regisserad av Gustaf Molander, handlar om den charmerande Helga, en överklassflicka som tagit jobb som hembiträde på grund av ett vad. Filmen, med Tutta Rolf i huvudrollen, blev en av decenniets främsta kassasuccéer och befäste hembiträdets roll som folkhemmets hjältinna. Den blev också typisk för den samtida filmkomedin, som visade upp ett samhälle där allt var möjligt, där motsatser kunde mötas och klassbarriärer kunde övervinnas. Den fick också internationell uppmärksamhet och tog sig hela vägen till Hollywood, där den spelades in 1934 med titeln Servants’ Entrance.

Tidigare hade man mest sett hembiträdena i bakgrunden, spelade av skådespelare som inte tog plats och som aldrig blev några stjärnor. Men under 1940-talet kom hembiträdesrollen att betyda en skjuts i karriären. Viveca Lindfors, Eva Dahlbeck och är bara några av de skådespelare som spelat hemmets hjältinna på vita duken i början av sina lysande karriärer.

Den okrönta drottningen av de filmiska hembiträdena var Dagmar Ebbesen (1891 – 1954). Hon var en av sin tids mest folkkära aktriser, både på scen och vita duken. I Vi hemslavinnor (1942) är hon i sitt esse som den barska men godhjärtade Kristiana som tar plats hos Stockholmsfamiljen Larsson, en familj som tidigare varit ökänd för att snabbt slita ut sina hembiträden. Men Kristiana är av ett annat virke än de flesta och det står inte på förrän hon styr och ställer i huset, till gagn för alla familjemedlemmarna.

Filmen bygger på ett danskt folklustspel, Den ny Husassistent, som hade sin urpremiär på Sønderbro Teater i Köpenhamn i oktober 1920. Det blev en stor framgång och spelades flera hundra gånger under de följande åren på Folkteatern i Stockholm. Redan då spelades huvudrollen av Dagmar Ebbesen, och hon spelade den för andra gången i stumfilmen Hemslavinnor (1923). Vi hemslavinnor blev alltså tredje gången gillt för Dagmar Ebbesens tolkning av Kristiana, och recensenterna var eniga om hennes lysande insats.

Några år senare gjorde hon sin paradroll i komedin Kristin kommenderar (1946). Kristin, ett rivjärn med hjärtat på rätta stället, sköter inte bara om hemmet och hushållet åt sin arbetsgivare, hon ser också till att pappan i familjen tar läkarexamen och att mamman i familjen återgår i arbete efter sina år som hemmafru. Hon har dessutom en egen mottagning i Gamla stan där hon saluför alternativmedicin.

Hur var det då med manliga hembiträden? Det var tunnsått med den varan, inte minst därför att hembiträde var ett traditionellt kvinnligt yrke. I de fall det förekom handlade det oftast om ren komik. När Hasse Ekman satte på sig förklädet och tog sig an kökssysslorna i filmen En fluga gör ingen sommar (1947) var det ett skämt, nästan en anomali och när Nils Poppe gick in i barnkammaren i Pappa Bom (1949) var det underförstått att barnpassning egentligen var en kvinnlig syssla.

Men det finns också några exempel på filmer där män faktiskt sköter hushållet på ett självklart och naturligt sätt, som Herr Husassistenten (1938), där bilmekanikern Vicke, spelade av Elof Ahrle, tar tillfälligt jobb som hembiträde när han kommit ihop sig med ägaren till bilverkstaden han arbetar på. Liksom i flera de mer traditionella hembiträdesfilmerna uppstår kärlek mellan hembiträdet och familjens dotter, och sagan får ett lyckligt slut. I Med dej i mina armar (1940) får tittaren se Thor Modéen sköta hushållet på ett särdeles effektivt sätt.

Foto: Dagmar Ebbesen i Vi hemslavinnor (skärmdump)