Den svenska godheten (Del 1)

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Sen söndagseftermiddag. Jag lyssnade en stund på samtalet i programmet Filosofiska rummet på radion. Ämnet var, om jag fattade rätt, det globala eländet. Och svaret på problemet var mänskliga rättigheter (inklusive de sociala) och större jämlikhet.

Deltagarna förde allmänna resonemang om de här begreppen och hade lite olika perspektiv. Men jag slutade lyssna innan programmet var slut. Skälet till det är att jag inte tror att ett aldrig så briljant seminarium om mänskliga rättigheter och global jämlikhet har några som helst effekter på vare sig mänskliga rättigheter eller global jämlikhet.

Det intryck jag lämnades med är att deltagarna sitter och smeker sin egen och varandras godhet och i övrigt ägnar sig åt önsketänkande. Hade de haft några realistiska idéer om hur man installerar mänskliga rättigheter i Subsaharaområdet eller förbättrar jämlikheten i Kina, eller skapar en fungerande rättsstat i Syren och Irak, hade det blivit lite intressantare.

Svenska eliter i politiken, medier, opinionsbildning, akademier, departement, myndigheter med mera (det Hans L Zetterberg kallade Den centrala zonen) är så sprängfyllda av god vilja att ett litet drag av cynism skulle vara uppfriskande.

Sverige vill lära världen demokrati. Eftersom statsministern just varit i Kina kan det utgöra ett exempel. I en Kinesisk process mot demokrati måste kommunistpartiets kontroll över samhället avskaffas på ett tidigt stadium eftersom partiet annars gör allt det kan för att blockera förloppet. Vad händer i det läget? Bildas plötsligt den rad av komplexa institutioner som är en förutsättning för en fungerande (inte rysk) demokrati? Knappast. Landet återvänder till det efterdynastiska kaos Kina varit med om många gånger under de senaste två tusen åren.

Den arabiska våren ger en mer handfast vägledning till vad svenskt (och för all del västerländskt) önsketänkande kan bidra med. Libyen är inte längre en fungerande stat, Mubarak ersattes av al-Sisi, Syrien är ett helvete och Jemen på väg åt samma håll. I Tunisien där allt började finns ett litet hopp. Ledarskribenter och opinionsbildare talade om de arabiska folkens längtan efter demokrati. Det tror jag är ett gott exempel på svenskt önsketänkande.

Om vi bortser från en mindre grupp intellektuella så misstänker jag att de arabiska folken längtade efter två ting. För det första en någorlunda fungerande rättsstat så att de slapp korruptionen och maktens godtycke. För det andra förbättrade materiella villkor och därmed bättre livschanser. Jag tror inte att bönderna längs Nilen har någon klar idé om det vi kallar demokrati. Förtrycket, fattigdomen och maktens godtycklighet har de däremot djupa kunskaper om – och de kunskaperna kunde omsättas i den arabiska våren. Våren blev vinter eftersom snart sagt alla de institutioner som måste till för en fungerade demokrati saknades.

Utrikesministern har som känt haft en hel del att säga om Saudiarabien för att slingra sig ur ett avtal och därmed undvika en regeringskris. Hur ska man tolka att hon inte säger ett ord om Saudiarabiens fiende Iran? Att statsministern verbalt tassade mycket försiktigt under sitt besök i Kina var naturligtvis klokt. Men inte ger det intryck av konsekvens.

Sanningen är förstås den att maktpolitik och höga principer mycket sällan i historien har gått hand i hand. Inte ens i Sverige. Då hade den svenska regeringen under andra världskriget ledd av Per-Albin Hansson vägrat leverera järnmalm till den tyska vapenindustrin eller åtminstone sagt nej till permittenttrafiken. Följden har troligen blivit en tysk ockupation av Sverige.

Svenskarna har levt i skyddad del av världen under mycket lång tid och ställer sig därför aldrig frågan vad vi är villiga att betala för de höga principerna. Det är lätt att låta den goda munnen tala när andra betalar priset.

Förändrade människor förändrar samhället

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Plötsligt blev det bara för mycket. Ena helgen dödskjutningar av tre ungdomar i Uddevalla och nu senast i Göteborg där två tjugoåringar sköts till döds på en restaurang. Två gärningsmän fyrade av sina automatvapen mot oskyldiga gäster som hade samlats för att se på fotboll. I två dagar varade upprördheten i nyhetsmedia. De vanliga medietyckarna som anser sig sitta inne med lösningen på våldsproblemen inbjuds till diskussion och analys. Till och med statsministern snabbåker till Göteborg för att få en bild av läget. Enligt uppgifter i pressen så tvingades han i skydd av sina livvakter lämna området lika snabbt som han kom. Stämningen vid brottsplatsen blev nämligen allt mer upphetsad.

Som vanligt dras de gamla utslitna förslagen om åtgärder upp. Fler fritidsgårdar, mer resurser till polisen, skärp vapenlagarna (som om gängen skulle bry sig om vapenlagar). Satsa mer på skolan. Bryt utanförskapet. Etc. Etc. Allt detta och mycket mer har gjorts de senaste åren, men situationen har tyvärr bara förvärrats. Någon bättring finns inte heller i sikte enligt de bedömare som har insikt i problemen. En i dagarna publicerad undersökning visar att människors oro för det eskalerande våldet har fördubblats på kort tid.

Självklart måste skolan ta sina mål om att lära alla elever att leva i fred med varandra på allvar. I dagsläget backar ofta både lärare och rektorer när unga invandrarkillar vägrar att lyda kvinnliga lärare just därför att de är kvinnor. Med hänvisning till att dessa elever kommer från en kultur där kvinnor är mindre värda kan inte skolan begära att de skall följa svensk lag säger de politiskt korrekta. På så vis urholkas skolans auktoritet. Nu är skolan kommunaliserad och fega politiker undviker att ta ställning till ordningsfrågor i skolan av rädsla för att bli uthängda i pressen som rasister eller islamofober.

Tyvärr råder det stor brist på goda föredömen för dagens ungdom när det gäller vänskap, hänsyn och solidaritet. Däremot är det gott om personer på den offentliga arenan som uppträder som dåliga exempel när det gäller våld, hat och hot. I veckan skrev bl.a. en ledamot i FI s styrelse att Ebba Bush nu hade visat sig vara så mycket höger att hon skulle sätta upp henne på sin nackskottslista (sic). Men så har ju alltid kommunister behandlat den som tänker annorlunda. En professor vid Lunds universitet skrev till en kvinnlig redaktör som hade kritiska synpunkter på invandringen att han ville spotta henne i ansiktet. JO tyckte att detta yttrande knappast var värt att kritisera. Nyutnämnde rikspolischefen twittrade att han ville kräkas när han hörde Jimmy Åkesson. Då var Dan Eliasson chef för Försäkringskassan. För att nu inte nämna Lars Ohly som inte ens kunde sitta i samma sminksalong som Jimmie Åkesson.

Våra kristna företrädare tycks inte heller ha kurage nog att ta ställning mot det hat och de hot som ofta uttalas av s.k. kändisar. Ibland undrar jag om de om de levt på Jesu tid hade vågat följa med Jesus in i templet när han rev månglarnas bord. De hade säkert stått bakom en knut och försökt hitta förmildrande ursäkter och kanske sjungit en psalm. Som man sår får man skörda. Du kan inte skörda kärlek om du har sått hat. Säger Bibeln. Alla de som anser sig ha rätt att förvränga sanningen för svenska folket borde fördjupa sig i de bibliska skrifterna. Där finns det visdom att hämta i motsats till den ytlighet och den okunnighet som många av dagens makthavare visar upp.

Såg för övrigt ett inslag på morgon-TV i nyligen med Sebbe Stakset. Han som en gång inte bara var en populär artist, utan även en fängelsekund och missbrukare, hade blivit frälst. Nu var han befriad från sitt hat och sitt gamla liv. Han hade mött Jesus och det hade förvandlat allt. Detta borde vara ett centralt budskap för våra förkunnare att ständigt lyfta fram. Ett motförslag till alla fritidsgårdar och mer resurser till polisen. Förändrade människor förändrar samhället.

Krönikan har tidigare varit publicerad i Hemmets vän.

Är det klokt med en feministisk utrikespolitik?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Det fanns en tid när självsäkra och mäktiga nationer kunde tvinga på andra länder sin vilja. Ibland rörde det sig om så kallad kanonbåtsdiplomati. Wikipedia exemplifierar: ”[N]är Venezuela 1902 slutade betala av statsskulden [blev] resultatet att brittiska, tyska och italienska kanonbåtar patrullerade kusten samt beslagtog alla fartyg som passerade tills de fick sin vilja igenom”. Eller när England förbjöd änkebränning i Indien eftersom engelsmännen ansåg den seden vara grym och knappt ens medeltida.

Mellan Sverige och Saudiarabien råder inte den sortens maktförhållanden. Sverige kan inte tvinga saudierna att behandla sina kvinnor bättre. Frågan är om Sverige, som stat, ens bör yttra sig i ärendet om det riskerar att reta saudierna.

Om Saudiarabien hade varit ett mesigt och maktlöst land hade vi gärna kunnat göra det. Om påtryckningarna skulle ha haft någon effekt kan man inte veta, men inrikespolitiskt i Sverige hade det säkert känts bra.

Men nu är det så illa att Sverige och det övriga västerlandet behöver den saudiska regimens hjälp i en överhängande och besvärlig fråga, nämligen bekämpandet av terrorismen.

I den frågan har Saudiarabien en nyckelroll. Jag vet inte tillräckligt om frågan, men det förefaller uppenbart att landets inställning har två sidor: å ena sidan uppmuntrar man fundamentalismen, till exempel genom att finansiera extremistiska imamer och bygga moskéer åt dem, å den andra krigar man mot det fundamentalistiska IS. Rimligtvis gör saudierna överväganden och funderar över åt vilket håll man ska luta.

Det viktigaste syftet för svensk utrikespolitik gentemot Saudiarabien, bortsett från att upprätthålla kommersiella och andra förbindelser och allt sådant, borde vara att tillsammans med övriga västländer försöka mobilisera Riyadhs hjälp att motverka alla former av terrorism. Med ett helhjärtat engagemang från Saudiarabiens sida skulle mycket vara vunnet.

I det perspektivet förefaller det oförnuftigt att klaga alltför högljutt på landets inrikespolitik. Normalt inleder man inte en begäran om hjälp med en uppläxning.

Sedan är det en annan sak jag tänkt på. Om jag varit kung i Saudiarabien hade jag resonerat så här:

Jaha, västländerna vill att vi ska tåla att de ritar bilder av Profeten, vilket vi tycker är en vedervärdig synd. Och inte nog med det, de vill också att vi ska motarbeta alla muslimska fundamentalister som vill bomba, skjuta och bestraffa västländerna för deras överträdelser. OK, jag kanske går med på det. Jag accepterar att de tycker att yttrandefriheten är helig, nota bene bara på deras område, naturligtvis. Men i så fall måste de acceptera att det som vi muslimer håller för heligt får gälla i våra länder utan beskäftiga inblandningar från deras sida. Vi tål inte sådana där örfilar som vi fick av den där tossiga svenska utrikesdamen Wallström. Varför skulle vi respektera att de på sitt territorium ägnar sig åt sådant som är heligt hos dem, om de inte kan respektera att vi på vårt territorium håller på med sådant som är heligt hos oss?

Det är möjligt att jag resonerar helt fel, men i det perspektivet förefaller Margot Wallströms feministiska utrikespolitik ogenomtänkt, kanske rentav skadlig. Om de muslimska diktaturerna blir förbannade på väst, vilket de rimligtvis redan är med tanke på hur oförsiktigt, ja enfaldigt, väst betett sig gentemot andra muslimska diktaturer såsom Egypten och Libyen, kanske de bara blir glada om någon av deras trosbröder smäller en bomb i Stockholm.

Wallström försöker bedriva kanonbåtsdiplomati utan kanonbåtar. Det funkar inte.

Det som är otäckt med mitt resonemang är att det innebär att hoten om terrorism ger den saudiarabiska regeringen fördelar, i det här fallet fördelen att slippa höra kritik om medeltida rättsskipning av utrikesminister Wallström, men rent allmänt fördelen av att vara behövd och respekterad. Som tur är finns yttrandefrihet hos oss i västerlandet. Att den svenska staten håller tyst om sådant som vi tycker är fel i Saudiarabien betyder inte att det svenska civila samhället, inklusive media, ska hålla tand för tunga.

Gästskribent Hanna Gadban: Muslimsk feminism eller islamistisk feminism?

Hanna Gadban

Hanna Gadban

Som muslimsk kvinna, född och uppvuxen i Irak, har jag alltid förknippat feminism med intentionen att utmana normer, sträva efter att hävda kvinnors rättigheter och omkullkasta de cementerade föreställningarna om att kvinnans plats är i köket.

Det är mycket som har hänt sedan jag lämnade mitt forna hemland, men kvinnan i dagens Irak har varken modet att ta plats eller att visa sin intelligens. Det är farligt att vara feminist, och lika farligt är det att slå hål på de kulturella och religiösa oskrivna, ålderdomliga och diskriminerande könsreglerna.

Men hur motsägelsefullt det än kan låta har jag även mött svårigheter i min tillvaro i det sekulära och jämställda Sverige när jag har försökt att frigöra mig. Dessa svårigheter speglas i västvärldens föreställningar om hur muslimska kvinnor skall och bör vara, en selektiv bild som jag i hela mitt liv har kämpat för att inte inkluderas i. Denna bild bekräftas dels av en del muslimska kvinnor, vilka i sin tur kämpar för sin rätt att upprätthålla sin muslimska identitet, och dels av akademiska feminister som tycks kämpa för religionskonservativa mänskliga rättigheter. Denna oheliga allians anses vara antirasistisk, men är en allians som trasar sönder i stället för att bygga broar.

Efter att jag skrivit en artikel om och mot hedersrelaterat våld i Svenska Dagbladet 2013 blev jag hårt angripen av svenska akademiska feminister. Man försökte på olika sätt misskreditera mig och misstänkliggöra mina åsikter. Ett exempel finns här. 2015, mitt i firandet av den internationella kvinnodagen, kom det till min kännedom att det finns en grupp unga kvinnor, födda och uppvuxna i det sekulära Sverige, vilka benämner sig muslimska feminister samtidigt som de vill bejaka den traditionella bilden av den muslimska kvinnan. De påstår att de är trötta på religionskritiska kvinnor med rötter i muslimska länder. De påstår att de vill ”snacka” om sina rättigheter själva, men nämner ingen vision eller definition av vilken sorts feminister de är. Läs artikeln i Aftonbladet.

Visserligen är muslimska feminister inte en homogen grupp, de må tro, tycka och gilla olika. Emellertid bör alla enas om en grundprincip, att som muslimsk feminist så bör man ställa sig kritisk mot sharialagarna, vilka på individnivå påverkar den muslimska familjerätten även för de som bor i Sverige. Sharialagarna, speciellt de som innefattar frågor rörande familjerätt, konkurrerar således med den sekulära staten och ses som den enda riktiga rättsskipning för muslimer.

Det råder ingen tvekan om att religion betraktas som en viktig identitetsfråga i stora delar av världen. Kvinnor inom islam förväntas inte enbart underkasta sig Allahs ord, utan även underordna sig männen. Att vara muslim och feminist innebär inte att islam är feministiskt, utan att det är individens eget ställningstagande gentemot sin tro i relation till omvärlden som är det. Därför är det helt obegripligt hur dessa kvinnor kan kalla sig för muslimska feminister när de inte ens vågar ta en teologisk uppgörelse, förhålla sig kritiska gentemot sina livsåskådningar eller åtminstone inta en positiv inställning till en reformation av islam. Är dessa kvinnor verkligen beredda att ta kampen mot den hierarkiska ordningen mellan kvinnor och män inom islam?

Vad dessa islamistiska feminister inte förstår är att om deras kamp inte inkluderar muslimska kvinnor, vars jakt efter självbefrielse och bestämmanderätt över sina egna kroppar och sin sexualitet är påtaglig, då har de inte förstått vad feminismen handlar om. Om de inte problematiserar föreställningarna om femininitet så kommer deras kamp aldrig att tas på allvar.

Jag får berätta för mina medsystrar i Irak att i landet där jämställdhet råder, finns det en grupp muslimska kvinnor som slåss för sin rätt att underordna sig männen och som ”är trötta på religionskritiker med rötter i muslimska länder”. Till dessa religionsbejakande muslimska feminister vill jag säga, att mina irakiska medsystrar, som dagligen lider av att inte få välja bort slöjan, inte få välja en partner, inte få ha självbestämmanderätt över sin kropp och sexualitet, aldrig någonsin kommer att gå i deras tåg.

Den verkliga svenska rasismen

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag har träffat åtskilliga kloka invandrare som ställt mig samma förundrade frågor om svenskarnas inställning till just invandrare: Varför ställer ni inga krav på oss? Tror ni inte att vi klarar av krav? Anser ni innerst inne att vi egentligen är underlägsna?

Häromdagen fick jag ett mail i samma ärende från en utlandsfödd universitetsprofessor. Hon skrev så här: ”Det som jag finner besvärligt är att man sällan ställer krav på invandrare; istället tenderar man (i alla fall offentligt) att tycka synd om dem. Det är ett sätt att understryka ens egen överlägsenhet.”

Så är det. Den verkliga rasismen i Sverige är den offentliga godhetsrasismen. I jämförelse med den är järnrörsfascisternas blattehat en västanfläkt.

Jag upptäckte det där redan när jag arbetade i biståndssvängen för mer än trettio år sedan. På något vis räknade SIDA aldrig med att biståndet skulle fungera. Om man som tjänsteman ville ställa krav blev man tagen i örat. Jag minns en gång när riksdagens dåvarande talman kom på besök i ett u-land där jag var stationerad. När hon hört mina klagomål såg hon på mig med fasa och utbrast: ”Du låter ju som en CIA-agent!”

Hon och det officiella Sverige menade att den som betraktade afrikaner som potentiellt lika kompetenta som svenskar var mörkmän, reaktionärer och fascister som borde brännmärkas. (Jag slutade i den där korrupta men snälla branschen innan jag fick tillfälle att upptäcka konsekvenserna av den fatwa som jag kände höll på att utfärdas mot mig.)

Jag har kommit på två, eventuellt sammanhängande, förklaringar till den här reellt existerande men aldrig egentligen uppmärksammade rasismen.

Den första förklaringen är att vi svenskar faktiskt är ett hyggligt och kompetent och välmenande folk som var och en utgår från att andra människor, såframt de är vid sina sinnens fulla bruk, är likadana. Våra erfarenheter av varandra har ju också ständigt bekräftat den människosynen. Det har gått att lita på sin nästa.

Så kommer vi i kontakt med andra folk, till exempel afrikaner. Vi utgår från att de är likadana, alltså en sorts svenskar, och att om motsatsen skulle tyckas vara fallet så beror det på att något särskilt är dem fatt, något som de, eftersom de egentligen är svenskar, jobbar med att bli av med. Vi föreställer oss att de är lika besvärade som vi skulle ha varit i deras situation och att vi därför, av hänsyn och artighet, inte bör strö salt i deras sår genom att komma med ofina påpekanden och krav.

Jag tycker det är en ganska bra och övertygande förklaring. Om min nästa, som jag utgår från är en schysst och pålitlig person, visar sig lite däven så utgår jag från att det handlar om en tillfällig svacka som det vore ouppfostrat att ifrågasätta. Om Tiger Woods just i år inte blir världens bästa golfare vore det förmätet och oförskämt av mig att påstå att det beror på att han inte ens försökte. Vi svenskar utgår från att det sitter en Luther på axeln på varje invandrare och att invandrarens inre drivkrafter att göra rätt för sig är så mycket starkare än något potentiellt yttre tryck och att det därför är dumt att ens försöka applicera ett yttre tryck.

Min andra förklaring är min ständigt återkommande käpphäst: egenintresset hos det välfärdsindustriella komplexet. Välfärdsindustrin vill se svagt folk omkring sig. Starka människor är farliga eftersom de lämnar kundkretsen och därmed slutar fungera som underlag för komplexets försörjning och vidareutveckling och på det hela taget utgör ett störande inslag i de dagliga rutinerna.

Hos Shakespeare säger Caesar så här:

Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den där Cassius har en mager uppsyn, han tänker för mycket; sådant folk är farligt.

Om pjäsen handlat inte om Caesar, utan om det välfärdsindustriella komplexet, hade det kunna låta så här:

Jag vill se svaga människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den där kurden har en kraftfull uppsyn, han arbetar för mycket; sådant folk är farligt.

Påsk och politiska kampanjer

Thomasgur1

Det Goda Samhället uppmärksammar att det för många av oss är påskvecka. Thomas Gür reflekterar här över gårdagens, Palmsöndagens, bibeltexter.

Snart är Palmsöndagen till ända – det är den sista söndagen före påsk och är ägnad minnet av Jesu intåg i Jerusalem, ridande på en åsna -, då han alltså blir mottagen av en stor folkmassa, som lägger ut palmkvistar och mantlar i hans väg. Sedan går han går upp till templet och rensar det: ”Det står skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.” (Matt 21:13).

Denna berättelse, främst dess upptakt, är en av de mest intressanta berättelserna i evangelierna i ett modernt politiskt perspektiv. För mig har den, ända sedan jag läste evangelierna för första gången för en trettio år sedan, varit en klar indikation på hur avvägt Jesus kom att iscensätta sin offentliga persona. Matteusevangeliet (Matt 21:1-6) är tydligast:

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.” Det som sagts genom profeten som skulle uppfyllas återfinns i Sakarja 9:9:

”Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.”

Här framstår Jesus som en i de klassiska judiska skrifterna och texterna kunnig och insatt offentlig person, som medvetet organiserar sitt intåg i Jerusalem så att det framgår, utan att behöva sägas uttryckligen, att det är den av profeterna förutspådda konungen som kommer. När man själv sysslat med att planera, organisera och iscensätta politiska kampanjer, kan man inte annat än att bli imponerad. Men så var han ju inte heller en vem som helst…

Reflektionen publicerades ursprungligen på Facebook.

Gästskribent Kristina Jonäng: Vart tar skattepengarna vägen?

DSC_0236

Kristina Jonäng

Denna vecka har jag för första gången lyssnat live på statsminister Stefan Löfven sedan han tillträdde sitt ämbete. Han staplar frågor på varandra. Allt ska lösas. Fler bostäder, bättre infrastruktur, fler heltider i offentlig sektor, bättre sjukvård och fler jobb, förbättrad kompetensförsörjning och ökad kvalité i skolan inklusive mer forskning. Men han säger inget om varför eller hur.

Någonstans här finns politikens dilemma. Det är lätt att säga att alla ska ha jobb och tillgång till sjukvård. Men det är svårare att peka på den serie av incitament som ska hänga i hop för att stimulera den utveckling som förordas. Hur ska resurser mobiliseras? Förutom att det blir otydligt hur de politiska ambitionerna hänger ihop när statsministern talar uppstår snabbt en mentalitet bland oss i publiken, tillresta förtroendevalda från hela landet som undrar; ska han stå där och inteckna löften i välfärden och bara kallt utgå från att kommun- och landstingspolitiker genomför allt som sägs?! Eller ska han skicka med nya statsbidrag?

Man kan ha sina funderingar om statsministerns ambitioner är realistiska. Om vi utgår från att målen går att uppnå kan man tvivla på hur leveransen av resurser från statsministern ska nå sitt mål, exempelvis hur statsbidragen till skolan ska leda till att elever ökar sin läsförståelse via skattemedel som vandrar från staten till kommunerna, som i sin tur fördelar medel till skolböcker och lärarlöner. Hur kan man effektivt administrera massor av löften via en statsminister som via departementen fördelar skatteintäkter via fler hundra statliga myndigheter, till 21 länsstyrelser och 290 kommuner för att så småningom komma folket till del?

Allmänheten undrar emellanåt helt berättigat vart skattepengarna tar vägen. Det riskerar också bli alltmer diffust att arbete lönar sig om effektuerande av beslut och myndighetsutövning sker på ett onödigt krångligt sätt. Hur ska en medborgare veta att ytterligare en arbetad timme och ytterligare en inbetald skattekrona leder till mer välfärd när det är helt omöjligt att förstå hur skatteintäkterna vandrar? En misstänksamhet kryper omkring hos allmänheten om att de surt förvärvade inkomsterna stannar i meningslösa uppgifter på någon myndighet, istället för att leda till exempelvis ökade resurser för bättre läsförståelse hos dagens skolungdomar.

De flesta anser att en statsminister faktiskt ska garantera resurser till vägar eller skolor. Diskussionen är inte OM statsministern ska lova, utan HUR systemet för distribution av resurser ska se ut. I min förra blogg skrev jag att systemet måste garantera en dynamik mellan samhällets två spelplaner. Ett gott samhälle får aldrig bli enbart en massa stuprör av skattemedel som enkelriktat transporteras från staten till kommunerna. För att överhuvudtaget få in skattemedel krävs ett samspel mellan entreprenören som å ena sidan skapar resurserna och å andra sidan statsministerns statsapparat som ska genomföra löftena. När en minister står i en talarstol och delar ut löften är det lätt att få intrycket att resurser uppstår av sig själv i stuprören. Ett gott samhälle behöver en ständig diskussion om hur resurser mobiliseras och fördelas.

Systemet där staten kanaliserar sina resurser behöver vara lättbegripliga och effektiva. Varför behövs exempelvis Tillväxtverket, Vinnova, Boverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten när de delar ut resurser till nästan samma typ av satsningar? Lägg ner eller slå samman en mängd myndigheter till några få! Det leder till att statens insatser kan bli mer tydliga och effektiva, men också att den andra planhalvan, dynamikens igångsättare lättare kan jobba med utvecklingen.

Om samhällets insatser är ett gytter av stuprör som ramlar ner i form av statsbidrag, företagsstöd och käcka projekt hämmas utvecklingen. Om statens insatser är breda, kraftfulla och långsiktiga samt bidrar till att stödja en våg av dynamiska effekter så förstärks troligen individens drivkrafter, istället för att dämpas. Gör om de statliga stuprören till strategiska utvecklingsinsatser, slå ihop eller lägg ner myndigheter med snäva och tveksamma uppgifter så att statens insatser kan bli mer av incitament i en helhetssyn än pengapåsar som aldrig når fram.

Är det media som styr Sverige?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Många menar att det är journalisterna som har makten i nationen, att politikerna tvingats underordna sig journalisterna som bestämmer vilka frågor politiken ska handla om och att demokratin därmed satts ur spel.

Uppfattningen är begriplig. Det är ingen tvekan om att journalisterna hunsar med politiker. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att ett maktskifte inträffat (enligt logiken att den som hunsar med Putin bestämmer över Putin). Men jag tror inte att föreställningen om medias Machtübernahme är korrekt och detta av två skäl, ett litet och ett stort.

Det lilla skälet är att media i så fall är en ynkedom till makt som inte ens kan se om sitt eget hus. Mediapest rasar över hela landet – över hela världen, faktiskt – redaktioner läggs ned, journalister blir arbetslösa och tvingas frilansa med dåligt betalt, om ens något, för de artiklar de lyckas kränga. Om media haft något att bestämma om så hade detta varit en smal sak att rätta till. Det skulle räcka med lite brösttoner om demokrati och yttrandefrihet så hade man väl kunnat klämma av staten några miljarder i mediakatastrofbistånd. Men så sker inte. Det finns inte ens i media en rörelse i detta ärende.

Vi kan jämföra med invandringen. Den rullar fram på löpande räkning. Ingen vet vad den kommer att kosta, men det spelar ingen roll, den får kosta vad den kosta vill. Här är det någon som har makt att skicka vilka räkningar som helst till staten.

Denna någon är det välfärdsindustriella komplexet, det miljonhövdade organisationssystem som har till uppgift att försörja sig på att omhänderta svaga människor , just i detta exempel alltså invandrare. Den som inte uppfattar välfärdsindustrins existens gör lätt felslut såsom det där om att media tagit makten i Sverige.

För om man uppmärksammar vad det är för idéer som journalister torgför, och detta är det stora skälet, så handlar det nästan uteslutande om att människor – långt fler än du tror! – är svaga och att politikerna måste göra mer för att avhjälpa de svagas problem. Avhjälpa är ett intressant ord i sammanhanget. Det betyder i klartext att det välfärdsindustriella komplexet ständigt av politikerna måste tillföras mer av skattebetalarnas pengar för att stilla sin glupande aptit. Om man kokar ned den journalistiska agendan till själva essensen så handlar det om mer pengar till välfärdsindustrin samt att skattebetalarna ska skämmas om de inte vill betala.

Så ja, det är sant att media styr agendan, men nej, det betyder inte att de har makten. De har makt att framföra ett budskap, men de själva är inte budskapets intressent. De går andras ärenden. De är hantlangare, ett lydigt prästerskap åt det välfärdsindustriella komplexet. Det är inget ovanligt att makthavare förser sig med följsamma språkrör som talar till allmogen. Gustav Vasa socialiserade den katolska kyrkan, dels, såklart, för att ta dess jord och andra ägodelar, men också för att få kontroll över den tidens motsvarighet till journalisterna, alltså prästerna som talade till allt folket minst en gång i veckan.

Den som orkar med att sätta av en timme av sitt liv till att betrakta en nästan parodisk illustration till dessa förhållanden kan titta på Uppdrag granskning från den 25 mars.

Programmets rollista innehåller fyra slags figurer:

1) De svaga, alltså det välfärdsindustriella komplexets klienter, i detta fall invandrare. Dessa är hedervärda Rättighetsinnehavare Utan Personligt Ansvar.

2) Representanter för det välfärdsindustriella komplexet, i detta fall till exempel en hög chef inom Arbetsförmedlingen och en kommunal bostadsansvarig. Dessa är Rättskaffens, Överarbetade samt Förtvivlade å Rättighetsinnehavarnas vägnar, allt beroende på Otillräcklig Medelstilldelning från politikerna.

3). Politikerna, vars uppgift egentligen är att Plocka Fram Mer Pengar till det välfärdsindustriella komplexet så att Rättighetshavarnas Legitima Krav kan tillgodoses, men som av någon oklar anledning, kanske dumhet eller allmän inkompetens, kanske rent jävelskap, snålar på slantarna, varför de måste Sättas Dit av journalisterna så att det Äntligen Händer Något.

4) Journalisterna, som Oegennyttigt och av ett oblitt öde satts att Vrida Rätt Igen Den Tid Som Är Ur Led, i det här fallet genom att klämma fram stålar till bostad och jobb åt Rättighetsinnehavarna.

I slutet av programmet, om du orkar så långt, inträffar en höjdpunkt. En kategori 4-figur vid namn Janne Josefsson ska med avsevärd aggressivitet Sätta Dit en kategori 3-figur som heter Elisabeth Svantesson. Svantesson uppvisar påtagliga tendenser att inte riktigt vara beredd att slanta upp miljarderna. Hon är bekymrad för detta och ber de berörda om ursäkt: ”Det är en stor, tuff och svår utmaning… Det kommer att krävas tålamod av de asylsökande och alla myndigheter som jobbar med de här frågorna”. Hon framför alltså ursäkter till kategorierna 1) och 2) efter påtryckningar från kategori 4).

Här blir det nästan övertydligt. Det är den svenska politikens standardmanus, ständigt återupprepat, som rullar på som en väloljad maskin. Journalister jagar politiker att ge mer pengar till välfärdsindustrin som tar hand om de svaga. Vem har makten? Det välfärdsindustriella komplexet såklart. Sedan hör det till saken att politikerna egentligen ingår där också, fast de i tjänsten tvingas ta en och annan snyting från journalisterna.

Och skattebetalarna? Alla vi som ska stå för fiolerna? Ska vi också ha tålamod? Vi som betalar uppehället för kategorierna 1) till 4)? Vi är inte tillfrågade. Vi räknas inte. Vi är inte med i rollistan. Vår uppgift, hur underligt det än kan tyckas, verkar vara att sitta hemma och se programmet och bli sura på politikerna för att de inte tvingar oss till ännu större hjärte- och plånboksöppningar.

Hur det välfärdsindustriella komplexet lyckats få kontroll över journalisternas tänkande vet jag inte riktigt. Kanske är det bara så enkelt som att pennfäktare och intellektuella alltid fjäskat för dem som haft pengarna och makten. En annan förklaring kan vara att båda parter ju nästan uteslutande består av Mycket Goda människor.

Politiken och den andra verkligheten

Render.ashx

Lorentz Lyttkens skriver här om att politiken inte är en alltigenom rationell process och om vår svenska självbild.

En dominerande föreställning i Sverige är att politiken kan lösa snart sagt alla problem. Det är åtminstone vad enskilda partier antyder – om inte uttryckligen så åtminstone mellan raderna. De politiska motståndarna har förstört det goda Sverige men får vi makten så kommer godheten att återvända i alla sina skepnader. Sjukvården, äldreomsorgen, pensionerna, infrastrukturen och skolan kommer att bli fantastiskt mycket bättre. Det är egendomligt att så många medborgare tror på att politiken har den här förmågan. Ännu konstigare är det att många politiker tycks göra det.

Visst påverkar politiken samhället men sällan och på det sätt som de inblandade avsett. Alliansen hade knappast räknat med att den stora svenska urbana medelklassen skulle tröttna på ytterligare jobbskatteavdrag. Det beror säkert på att en betydande andel av den här gruppen har mycket dimmiga begrepp om hur mycket skatt de faktiskt betalar. De som med säkerhet vet detta är mindre företagare. Anställda tenderar fortfarande tro att arbetsgivaravgifterna uteslutande är en sak för arbetsgivarens och inte har något med deras lön att göra.

Svenskar närmar sig politiken som om det var en alltigenom rationell process. Man tänker sig att med rationellt valda åtgärder (i förhållande till preferenser, resurser och mål) går det att planera fram det samhälle man önskar. I Sverige härskar fortfarande ett ingenjörsmässigt systemtänkande i politiken. De politiskt styrda systemen är det som definierar den politiska verkligheten. De senaste årens totala fixering på budgeten är ett övertydligt exempel. Eftersom politiken bara kan påverka med två instrument – pengar och lagar – så är det pengar och lagar som präglar den politiska verkligheten. Ändå är det överraskande mycket i människors värld och vardag som inte handlar om lager eller pengar. Man kan fånga det här på många olika sätt.

Vad är det folk sysslar med och talar om på Facebook och twitter? Vad handlar kvällens tv-program i de olika kanalerna? Vad pratar vi om när vi umgås med andra? Inte är det pengar och lagar i första hand. Mest visar vi upp och talar om oss själva och andra. Vi följer våra egna och våra vänners resor, tittar på filmer eller serier som handlar om allt från mord till romanser. Vi är nyfikna på hur andra egentligen har det och ängslas över om vi själva verkar lika framgångsrika. En del fascineras av jakt, andra av löpning, matlagning eller tusen andra ting. De flesta ägnar veckan åt arbete och i mer eller mindre intensiv samverkan med kollegor, klienter, patienter och kunder. Arbetet är fortfarande en mycket viktigare komponent i svenskarnas identitet än alla de dimensioner den så kallade identitetspolitiken ger sin passionerade uppmärksamhet. Företagare inklusive jordbrukare kan irriteras av lagar och regler, av skatter och avgifter men 99% av energin går åt för att driva företaget. Från den politiska horisonten är en mycket stor del av samhället osynligt. Därför kommer aldrig politiska åtgärder, hur väl utredda och rationella de än ter sig, att vara utan konsekvenser beslutsfattare inte tänkte på. Det kan verka så på kort sikt men i det längre perspektivet blir det helt enkelt aldrig som man hade tänkt sig. Vi lyckas sällan med det i våra egna vardagliga liv så varför skulle det vara annorlunda i politiken? I det långa perspektivet tar andra, ibland oväntade, krafter över politiken.

När Ceasar gick över Rubicon insåg han inte att republiken var avslutad och att det var kejsarnas århundraden som låg framför. Den svenska skattepolitiken och vänsterkulturen på sjuttiotalet kvävde företagandet och påskyndade en avindustrialisering utan att någon av de inblandade insåg det. När kvinnors oberoende blir ett centralt värde i det svenska samhället ger sig kvinnorna ut på arbetsmarknaden. Daghem och förskola möjliggör det och det är ställen där nästan uteslutande kvinnor arbetar. När utbildningen stiger och alltfler kvinnor gör karriär kräver det heltidsarbete. Så småningom blir det så kallade livspusslet något som upptar många familjer. Kvinnor sjukskrivs i mycket högre grad än män vilket kan ha något med saken att göra. Den politiska förklaringen på problemhärvan är att jämställdheten fortfarande är alldeles för underutvecklad. Lösningen är en delad föräldraförsäkring och propaganda som ska övertyga männen om att dela hushållsuppgifterna jämlikt. Om man nu genomför lösningen (och individualiserar (delar på) försäkringen) men problemen kvarstår hur ska då våra reformpolitiker förklara den saken?

Var och en som läser historia, om Dantes eller Machiavellis tid, om trettioåriga kriget, om Europa mellan 1914 och 1989 eller följer de många dynastiska omvälvningar som skett i Kina inser att någon rationell planering av processen knappast är ett framträdande inslag. En typisk invändning, ofta mer baserad på en känsla än ett resonemang, är att vi nu lever i en upplyst tid. Nu har vi redskapen för att agera och planera rationellt. Det här är ett utslag av en samtidsarrogans av gammalt gott märke. Den kännetecknade upplysningstidens eliter när de kallade medeltiden för den mörka. Det är ingen tillfällighet att Voltaire ironiserade över den bästa av alla världar. Vladimir Putin är visserligen en lögnare, tjuv och gangster men agerar rationellt från sin horisont. Men den horisonten bygger på helt andra värderingar än dem som tas för givna av den politiska eliten i Sverige och många svenskar. Putin vill oss inte väl. Han vill ha mer makt och säkra den makt han har.

Svenskar har en tendens att tro att våra värderingar och vårt samhälle (välfärdsstaten osv) är ett stadium hela mänskligheten strävar efter. Om indiska elefantskötare, kinesiska småjordbrukare, ryska poliser på landsbygden, masaiherdar i Kenya och amerikanska ranchägare i Texas hade full information om det svenska samhället är det ändå inte självklart att de skulle välja vår samhällsform. Det är nog inte så att världens länder konvergerar mot det svenska tillståndet. Ingen vet, men det kan lika gärna vara så att Sverige på sikt lämnar det svenska tillståndet bakom sig och förvandlas till något annat. Tanken på att vara en moralisk eller humanistisk stormakt är naturligtvis oerhört arrogant men uppenbart något som anammas med förtjusning i svenskarnas självbild. Man kan fråga sig varför just svenskarna har ett så starkt behov av att framstå som goda?

Vägande inlägg i tiggarfrågan

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Annika Borgs text om kampen mellan romska och inhemska tiggare ger mig ingen ro. Jag inser att vi här står inför en kamp om överlevnad och existens av rent darwinska proportioner.

Å ena sidan har vi den ursvenska arten av tiggare, oftast vänliga och artiga och försedda med en tidning som kostar 50 kronor. Å den andra har vi numera fått in en härdigare och mer aggressiv art i landet, den rumänska, som hotar att helt tränga bort den inhemska varianten.

Via en appell i sociala medier fick jag in ett antal förslag på hur regeringen bör tackla frågan. Här kommer de.

Det är såklart att svenska tiggare är en utrotningshotad art och genast måste rödmärkas. Som jag ser det har vi fått in en sorts mördarsniglar som hotar den ekologiska balansen. Vi måste söka upp den svenska arten i dess habitat och förhindra kontakt med den importerade arten. Troligen har utvecklingen att göra med klimatförändringarna, för sydeuropéer hade tidigare aldrig på ett naturligt sätt rört sig så långt norrut. Om vi stoppar utsläppen av koldioxid kan klimatet stabiliseras och då återvänder rumänerna till sitt naturliga ekologiska utbredningsområde.

/Miljövän

Det finns bara en hållbar lösning, och det är att återinföra den gamla lösdriverilagen som dumt nog togs bort 1961. Sossarna, förstås. När lagen tillämpades skickades tiggare på tvångsarbete, ofta utomhus, vilket var hälsosamt. Dessutom fick de gratis, god, statlig mat. Många fick sysselsättning i försvaret med att bygga fästningar och dylik materiel. Det är något att ta efter då ju Sverige numera knappt har något försvar! Min uppfattning är att alla tiggare, varifrån de än kommer, ska inrangeras i försvarsmakten. De blir ett värdefullt personellt tillskott på soldatsidan. Kanske borde ett särskilt förband upprättas som heter Bohus Bataljon eftersom den bataljonen hade så pigg och medryckande marschmusik. Bataljonen kan användas för att försvara Gotland eller skickas till utländsk oroshärd. Man kan också tänka sig medverkan vid tattoo i Skottland.

/Pensionerad fanjunkare

Dom kan gärna börja på lärar högskolan, der går jag. Men dom kan väl inte läsa närapå så då måste dom sänka betygskraven. Ja säjer bara att någe måste ske annars blir jag inte godkänd i provena.

/Lärar student

Vi är ett humant land, stormakt faktiskt, och därför ska vi ha en human tiggarpolitik med välutbildade tiggare, på sikt gärna med akademisk erfarenhet. Det nuvarande systemet med fri etableringsrätt för tiggare är ett nyliberalt påfund från Bildt-regeringens dagar. Så kan vi inte ha det! Mitt förslag är att vi inför auktorisationstvång för tiggare. Så blir det ordning. Länsstyrelsen får ansvar för utbildningen tycker jag. Det ska vara språktest. Vid auktorisationsprovet ska tiggaren exempelvis kunna säga ”Hela överskottet går till kvinnokampen” eller ”Var finns närmaste tandläkare? Jag behöver vård” på begriplig svenska. Det är dock viktigt att inhemska och utländska tiggare likabehandlas. Auktoriserade tiggare ska erhålla pensionspoäng och föräldraledighet.

/Folkpartist i Flen

Naturen måste få ha sin gång. Vi ska inte lägga oss i de naturliga biologiska förloppen. Kampen för tillvaron måste ske på lika villkor utan att staten kommer in och leker Gud. Om de rumänska tiggarna visar sig tillhöra en mer överlevnadskraftig art så får vi ta konsekvenserna. Förresten vet man aldrig hur det går. Kom ihåg de japanska jätteostronen som flydde från en japansk lastbåt på Västkusten för några år sedan. Havsbiologerna trodde att de skulle konkurrera ut och tränga bort de svenska ostronen, Ostrea Edulis, alltså. Men det blev inte så. Några kalla vintrar tog hand om det hotet. Naturen kan vara grym, men den är alltid rättvis.

/Nyliberal biolog och fascist

Den råa rasismen har äntligen fått ett tydligt ansikte. Han har stripigt blont hår och dåliga tänder och säljer Situation Stockholm. Han framställer sig som en fattig tiggare, någon det är synd om, någon som tror sig ha ensamrätt till lönsamma tiggeriställen. Ha! Ställ en garanterat utblottad hederlig rom, som aldrig fått ett socialbidrag någonstans i hela Europa, ställ denna människospillra bredvid den statsfinansierade och privilegierade vikingen till tidningsförsäljare och ni ska få se de kränkta vita männens sanna rashat. Några har till och med hund. Om något ett tecken på privilegierad ställning. Vad göra? Förstatliga de bästa tiggeriställena och reservera dem för de verkligt utsatta. Skicka de vita rasisterna till Rumänien med första bästa återvändande tiggartransport så får de smaka på sin egen medicin.

/Kulturskribent, Bondegatan

Kära läsare!

Vi har nu varit i gång en vecka och fått många glada tillrop, besökare och följare. Det är vi väldigt glada för!

Här på sajten Det Goda Samhället  finns inlägg som spänner över ett stort område: från välfärdsindustrin, islamism, decemberöverenskommelsen, arbetsmarknadens spelregler, karaktärsmord, jämställdhet, skolan, nationalism och synen på Israel till senaste SKOP, Muhammedteckningar, Margot Wallström, eliter, rättsstaten, eurosystemet, det polariserade samhällsklimatet, globalisering, frihet, tiggare och kunskapens relativisering.

Vi önskar god läsning och trevlig helg! /Redaktionen

IMG_6523

Patrik Engellau och Annika Borg.

Vart tar ”våra” tiggare vägen?

Annika Borg

Annika Borg är här på spaning efter var de ”traditionellt utsatta” tagit vägen och vad som händer med stadsbilden när fler och fler EU-medborgare behöver hjälp. Hon konstaterar att den egna strategin för att hjälpa blev ohållbar och att systemet tycks haverera. Stadsmissionens svar väcker fler frågor än får bilden att klarna.

Under en längre tid har stadsbilden i Stockholm förändrats. Att de blivit fler hemlösa var synligt redan för ganska många år sedan. Med hemlösa menar jag då ”de traditionellt utsatta”, ett uttryck jag lånat av Birthe Wallin, direktor för Stadsmissionen i Malmö (tack Birthe!). Men på kort tid har bilden förändrats igen, först successivt, sedan i det närmaste explosionsartat.

EU-migranter, EU-medborgare, romer, romska tiggare, hur man benämner de människor som sitter på våra gator signalerar vad som är korrekt för dagen. Från romska tiggare, till romer och sedan EU-migranter. Men nu verkar det vara EU-medborgare vi ska säga (har jag också lärt mig av Stadsmissionen).

Jag kan konstatera att ”mina” män och kvinnor – samt deras hundar – som jag brukade småprata med, köpa Situation Stockholm av eller ge en slant till inte syns i stadsbilden längre, mer än undantagsvis. På vägen till och från arbetsplatsen kan jag möta minst trettio EU-medborgare som sitter eller står och tigger.

Jag sa för någon dag sedan till Patrik Engellau, att jag inte kan förhålla mig till situationen. Jodå, svarade han, du förhåller dig. Och så talade vi om det, hur vi gör när vi förhåller oss. Under lång tid hade jag en strategi. Den gick ut på att hjälpa några romska kvinnor som fanns i min närmiljö i Gamla stan.

Ett sidospår: en bekant från ett annat land och dennas dotter ville knappt vara ute i city när de besökte Stockholm senast på grund av vad de uppfattade som mycket påträngande tiggeri. Och det klart, har man inte varit i Sverige på ett tag så är förändringen enorm.

Åter till strategin. Mitt stöd bestod i att jag köpte kaffe, coca-cola och smörgåsar till i huvudsak en yngre kvinna som satt utanför min matvarubutik. Vi fick en kontakt. På det hela taget var det väl inte tillfredställande, men ändå något. Tänkte jag. Det här pågick under flera månader. En lördag när jag skulle handla reste sig kvinnan när jag kom och följde med mig in i butiken. En äldre kvinna anslöt. Den yngre började kasta (ja, hon gjorde det) ned saker i min varukorg: blöjor, nappflaskor, nappar, coca-cola, hygienprodukter en masse. Den äldre av dem tycktes ropa instruktioner till den yngre kvinnan.

Sex hundra kronor senare gick jag hem och kände mig god. Men det där är en bedräglig känsla. Jag tänkte: nu får några barn torra blöjor ikväll, det är en bra sak. Och det är en bra sak. Men efter några timmar började även andra tankar komma. Att människor tar för sig moraliserar inte jag över, egentligen. De tankar som kom innehöll istället ett obehag, för över situationen vilade också något riktigt obekvämt. Det skulle visa sig vara en befogad signal inifrån. En längre tid fick jag upphöra med att handla i butiken, eftersom jag annars skulle ha fått sällskap i stort sett varje gång. Och i tunnelbanegången utanför butiken finns numera väldigt sällan ”de traditionellt utsatta”. De som inte tar för sig, i alla fall inte i jämförelse.

Tiden har gått och häromdagen drabbades jag av samma önskan att försöka bidra som tidigare utanför en annan matvarubutik. Jag frågade kvinnan som satt där om hon ville ha något att dricka, och fick coca-cola till svar. Väl inne i butiken upptäckte jag att EU-medborgaren följt efter mig och var på väg att lägga ned saker i min varukorg. Då ingrep en yngre man, som arbetade i butiken, och bad henne gå. ”De får inte tigga i butiken, vi måste ha en gräns”, sa han. Och det är sant. Den här situationen har fullständigt havererat och det finns inga politiker, myndigheter eller andra instanser som kommer att ta tag i den. Den verkar vara upp till oss som individer att lösa. Och det kommer ju inte att gå.

Aktören Svenska kyrkan har nu fått upp ögonen för att man kan spela rollen som välfärdsaktör och erbjuda stöd till EU-medborgarna. I Veberöds kyrka i Skåne erbjöds de härbärge på orgelläktaren och försågs med nycklar till kyrkan. Jag blev misstänksam när jag läste det där i Kyrkans tidning (nummer 12/15), eftersom  min erfarenhet av församlingsarbete säger mig att kantorer och organister, av goda skäl, är mycket rädda om sina instrument. Jag har som präst aldrig varit betrodd med nyckeln till orgelläktaren. Efter några sökningar på nätet tror jag mig ha funnit förklaringen: Det fanns ingen musiker på plats i församlingen. En är tjänstledig och den som ska tillträda har inte börjat än. Någon dag senare rapporterade tidningen att EU-medborgarna nu var avhysta, av brandsäkerhetsskäl. Händelsen visar hur den starka drivkraften att vara god alstrar ogenomtänkta – och direkt farliga – beslut och att trycket från de många EU-medborgarna driver fram paniklösningar.

Trängs ”de traditionellt utsatta” undan – eller riskerar att trängas undan – av EU-medborgarna? Resurser, satsningar och fokus är inte outsinliga källor. Så många fler tiggare ger givetvis effekter på olika sätt. Det är logiskt. I DN stod det nyligen om trappan upp till Stadsarkivet på Kungsholmen. Där har man nu fått sätta upp ett staket för 200.000 kronor för att inte EU-medborgare ska slå läger där. Tidigare sökte ”de traditionellt utsatta” skydd där, men nu blir det alltså inte något för någon. Effekter.

I mitt sökande efter svar på frågan vart ”våra” tiggare har tagit vägen ringde jag till Birthe Wallin, direktor på Stadsmissionen i Malmö. På min fråga om det förekommit bråk eller spänningar mellan EU-medborgare och andra utsatta svarade hon nej. Orsaken till att man bedriver hjälpen på olika platser handlar inte om bråk, utan om att de olika grupperna har skilda behov. EU-medborgarna ska ju inte tillbaka in i systemet, som andra grupper. Däremot kunde de finnas rasism hos de andra utsatta, precis som i det övriga samhället. Det var ”de traditionellt utsattas” rasism hon menade. Det lugnar sig när arbetet med de olika grupperna sker på separerade platser, sa Birthe Wallin. Men skälet till att man förlagt det på det viset handlar alltså om olika arbetssätt, inte konflikter, menade hon.

Jag värjer mot att peka ut ”de traditionellt utsatta” som en del av en strukturell rasism. Kanske har de en åsikt eller en erfarenhet man kan förstå utifrån ett annat raster? Och som behöver tas på allvar? Utsatta grupper börjar nu ställas mot varandra. Om den ena utsatta gruppens protester ses som rasism, förstår vi åt vilket håll den ömmande blicken är riktad.

Robin Benigh, projektledare på Stadsmissionen i Stockholm, ger en liknande förklaring. Skälen till att jag inte ser ”de traditionellt utsatta” är att EU-medborgarna söker upp de synliga platserna, menar han. Det finns ingen konflikt. Att man har ett informationscentrum för EU-medborgare och tredjelandsmedborgare (ja, det heter så) separerat från ”de traditionellt utsatta” är en fråga om organisation och inte om problem med konkurrens mellan de olika grupperna.

Men visst finns det en konflikt. Om inte de ”traditionellt utsatta” längre kan stå på de bäst synliga platserna, utan har blivit mer osynliga, är det i alla fall en konflikt för mig som människa.

På tidningen Situation Stockholm bekräftar man att det förekommer konflikter mellan de som säljer Situation Stockholm och EU-medborgarna. Likaså att det finns försäljare som lämnat sina platser. EU-medborgarna är så många fler, konstaterar man. En del försäljare har märkt en minskning av sin försäljning, medan andra inte sett någon nedgång. Men man understryker att det inte är konflikter överallt, utan att man också har ställen där det fungerar att stå bredvid varandra.

Vi behöver som samhälle hantera den här situationen. Och på allvar ställa oss frågan vilka det är som ska betala priset för vår önskan att vara goda och vår tro på våra resurser som en outsinlig källa.

Hör gärna av er med era egna erfarenheter: annika@detgodasamhallet.com

En kväll i Stockholm (bilden retuscherad av integritetsskäl):

IMG_2718 - pxld

Vad vill de som protesterar mot Muhammedteckningar?

mohamed omar

Mohamed Omar

Protester har hållits i flera muslimska länder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Men ingenstans har man protesterat mot terroristerna. I Pakistan brände upprörda demonstranter franska flaggor. I staden Multan ropade man ”Vi är inte Charlie, vi är Kouachi”, vilket visar att man i detta fall sympatiserade mer med mördarna, bröderna Said och Chérif Koachi, än med de mördade journalisterna och tecknarna.

Det kan tyckas horribelt. Men än mer horribelt är att detta tycks vara mer än en enskild händelse, snarare ett uttryck för en tendens med stor spridning bland muslimer.

Jag minns Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrer 2005 och krisen som följde. Det var upprörd stämning i Uppsalamoskén och predikanten krävde i sin predikan att man som muslim skulle ställa upp och ”försvara profeten”. Det organiserades även demonstrationer.

När Salman Rushdie i juni 2007 adlades av den brittiska drottningen hölls en predikan i moskén där författaren kallades ”smutsig hund”, som förtjänade att avrättas för sitt porträtt av islams profet Muhammed i romanen Satansverserna.

I augusti 2007 publicerade Upsala Nya Tidning Lars Vilks rondellhund, som illustration till en artikel om vad som pågick. Publikationen var således inget ställningstagande för eller emot bilderna från tidningens sida. Men resultatet var en demonstration som drog nästan 600 personer, mestadels muslimer, som ”krävde en ursäkt”. Deltagande i demonstrationen uppmuntrades från predikstolen i Uppsalamoskén.

Anledningen till upprördheten och protesterna mot Jyllands-Posten, och senare Upsala Nya Tidning, sades vara att bilderna spred en negativ bild av Muhammed. Det var också därför man var missnöjd med att Salman Rushdie adlades.

Den 9 januari i år (2015) arrangerades en manifestation på Stora torget i Uppsala av Uppsala författarsällskap för att hedra offren på tidningen Charlie Hebdo. Jag var där – vi höll upp pennor och skyltar med texten ”Je suis Charlie” – och kunde konstatera att av över två hundra deltagare var det bara en förutom jag själv som hade muslimsk bakgrund.

Det har heller inte hållits några upprörda predikningar i Uppsalamoskén, som menat att terroristerna ”sprider en negativ bild av Muhammed” och uppmanat muslimer att demonstrera mot terrorism.

Detta tyder på ett problem där alltför många muslimer tycker att teckningar av Muhammed är mer upprörande än att mörda i hans namn. Och inte bara negativa teckningar: Den bild som pryder omslaget till det nummer av Charlie Hebdo som kom efter massakern är inte en nidbild. Den framställer Muhammed i positiv dager, som förlåtande, och därmed moraliskt mer högtstående än terroristerna som mördar för att försvara hans ära. Något som tydligen har undgått demonstranterna i Pakistan och i andra länder. Men förmodligen spelar det ingen roll, för dessa är själva avbildandet en hädisk handling.

Det är alltså en dogm eller trosuppfattning det i grunden handlar om, inte rasism eller islamofobi. Vad demonstranterna kräver är att icke-muslimer ska tvingas följa en dogm i en religion som det inte ens tror på. För Muhammed är inte en profet för icke-muslimer. Och förbudet att avbilda kan bara gälla för de som tror på det, inte för icke-troende.

I ljuset av detta förstår man också varför mordet på tecknarna av stora grupper kan räknas som ett mindre brott än teckningarna av Muhammed. Man använder en religiös norm, inte en moralisk.

Det är därför man i Pakistan, en stat som nu fördömer Charlie Hebdo, tillåter att profeten Mirza Ghulam Ahmad (1823-1908) smädas i borde ord och bild och att hans anhängare, ahmadimuslimerna, förföljs och diskrimineras. Han är ju en falsk profet. Det finns ingen profet efter Muhammed. Därmed är dessa bilder och yttranden inte islamofobiska, eftersom islamofobi enbart är att yttra sig missaktande om ”den sanna islam”, inte när representanter för sann islam yttrar sig missaktande om det man menar är falsk islam och falska muslimer.

Jag tycker att det är dags att de i Sverige och i övriga västvärlden som protesterar mot Muhammedteckningar, mot Lars Vilks, och nu mot tidningen Charlie Hebdo lägger korten på bordet så att vi förstår vad de egentligen vill. Menar de verkligen att icke-muslimer i väst ska tvingas följa deras tolkning av islams religiösa lagar? Till ett sådant krav kan vi bara säga nej – dessa lagar gäller inte i västvärlden.

Globaliseringens omvandlingstryck

Render.ashx

Lorentz Lyttkens skriver om vad som skapar osäkerhet och flykt från ansvar. Globaliseringen alstrar ett växande omvandlingstryck. Förändringarna ruckar på våra föreställningar om förutsägbarhet och trygghet.

Det finns olika slags friheter. Den första är friheten att välja bland de alternativ som står till buds och det kan vara nog så svårt och betydelsefullt. Den andra är att definiera, eller forma, det alternativ man önskar välja. Man kan kalla den entreprenörens frihet. Det är den skapande friheten och något de flesta människor drar sig för. De flesta människor föredrar faktiskt en fast anställning med hela trygghetspaketet.

När friheten växer i ett samhälle skapas osäkerhet. Det är inte frihetens nivå som skapar osäkerhet, utan förändringen i riktning mot större frihet. Förändringar av det här slaget genomförs aldrig utan problem. Förlorarna i processen är vanligen mer högljudda än vinnarna och kan dessutom lättare exploateras av politiska populister. Den osäkerhet som alstras i förändringen ger upphov till nostalgitrippar av olika slag. Men man ska inte glömma att förlorarna lever med verkliga problem.

Osäkerhetens källor

En källa till osäkerhet är med andra ord den liberalisering som skett i Sverige sedan början av 1990-talet. Till det kommer andra källor.

Den omfattande invandringen till Sverige skapar också osäkerhet. När olika kulturer möts uppstår friktioner. Ju längre avståndet är mellan kulturerna ju större blir friktionen. I grunden är det en tillitsfråga. Vi litar helt enkelt mer på människor från närliggande kulturer än på dem som kommer från mer avlägsna. I den tillitsdynamik som uppstår i mötet mellan skilda kulturer spelar deltagarnas ömsesidiga föreställningar om varandra stor roll. Och dessa kan vara impregnerade med stereotyper, fördomar och mer eller mindre absurda fantasier.

Globaliseringen är nog den största källan till osäkerhet. Det är inget nytt fenomen. För trettio år sedan kallades den internationalisering. Men det är en process som vidgats och fördjupats i stor skala sedan dessa. När jag läste på universitetet för decennier sedan ägnade jag några terminer åt nationalekonomi. Ordet är intressant och syftar på studiet av ekonomin inom nationens gränser. På sjuttiotalet var det självklart. Kapitalflödena över gränserna var kontrollerade och små. Staten kunde styra och ställa med jordbruk, banker, stålindustrin och mycket annat utan att nämnvärt bry sig om Sveriges omvärld. Sverige var så att säga väldigt svenskt, provinsiellt och med en självbild av underförstådd överlägsenhet i relation till andra länder. Det var redan då en illusion och idag är en sådan föreställningsvärld direkt skadlig för landet utveckling.

Ökad globalisering

Det är tveksamt om det fortfarande finns en nationalekonomi värd namnet. Visst finns det en svensk statsbudget men dess möjligheter att påverka den ekonomiska utvecklingen är mer begränsad idag än tidigare. Stimulanser i form av stora vägprojekt eller skattesänkningar kan lika gärna gynna polska byggföretag och Sydkoreanska elektronikföretag som svenska. De stora svenska börsbolagen har en mycket liten del av sin marknad i Sverige. Därför bryr de sig mindre om utvecklingen i Sverige än tidigare. Skulle skatteförändringar på allvar hota deras lönsamhet mantalsskriver de sig någon annanstans. Samhällets kunskapselit har också globaliserats. Det är engelska som gäller överallt där den bästa forskningen och utvecklingen pågår. Andelen i eliten som pluggat på andra håll i världen har ökat dramatiskt sedan 1970-talet. Det betyder att kunskapselitens beroende av Sverige har tunnats ut.

Produkter och produktion genomgår en kontinuerlig process av skapande förstörelse. I kombination med en tilltagande digitalisering av tjänstesektorn stiger kraven på de anställdas förmåga till lärande och omställning, flexibilitet med andra ord. Men kan lika gärna beskriva den här processen som en kontinuerlig, och snabb, urholkning av kontinuiteten i många människors tillvaro. För människor beroende av förutsägbarhet ökar det här osäkerheten.

Globaliseringen utsätter de nationella institutionerna för ett växande omvandlingstryck. Företagen ligger i frontlinjen av det enkla skälet att de företag som inte förändras försvinner. Det är svårare att ställa om skatte-, arbetsmarknads, pensions- och utbildningssystem så att de på en och samma gång uppfattas som rimligt legitima av landets medborgare och ger medborgarna och företagen möjlighet att utnyttja de fördelar som kommer med globaliseringen. De länder som inte klarar omvandlingen klarar heller inte sin försörjning på sikt. Sverige har hittills klarat sig någorlunda bra i den här processen men står inför en del avgörande utmaningar. Alltför många svenskar, bland politiker och medborgare, tror att de förändringar som måste till kan genomföras utan att någon drabbas av de negativa konsekvenserna. De tycks mena att Sverige kan möta den allt intensivare globala konkurrensen med största möjliga trygghet.

Tåget står still

Under rekordåren på femtio-, sextio- och sjuttiotalen gick ett tåg mot framtiden. På tåget satt alla svenskar. De allra flesta fanns i en andra klasskupé som med åren blev allt bättre. Några satt i första klass och den tredje avskaffades under resans gång. Tåget var på väg mot en framtid med allt högre välstånd, minskande klyftor, bättre bostäder, utbildning för alla, bättre sjukvård för alla, högre pensioner för alla, högre a-kassa, förtidspension och sjukpenning. De flesta svenskar delade, oavsett politisk uppfattning, den här bilden av framtiden. Tågets riktning var givet av banan men politiker bestämde hastigheten. Det hela var ett genuint kollektivt projekt med mycket stor uppslutning. Framtidstron var lika stark som tillväxten under femtio- och sextiotalen. Någon gång under den senare delen av sjuttiotalet bromsade tågen in men i stort sett alla trodde att det var en tillfällig historia. Politikerna fortsatte att gasa på. Alltfler av passagerarna gick på de vagnar som hörde till den offentliga sektorn samtidigt som företagarna var allmänt avskydda. En hel del av dem lämnade tåget och flög utomlands. Med krisen i början av nittiotalet ställdes tåget in på en rangerbangård. Där står det fortfarande slitet, rostigt och omöjligt att använda. Men det ger fortfarande upphov till fantomsmärtor och nostalgitrippar i politiken

Flykt från ansvar

Den mänskliga hjärnan tycker inte om osäkerhet. Osäkerhet hos våra avlägsna föregångare signalerade fundamentalt fara. Det låg, och ligger, en odefinierad risk i det vi inte förstår. Och osäkerhet är närmast definitionsmässigt något vi inte förstår. De rutinerade mammutjägarna i det förflutna eller den moderna bergsklättraren förstår riskerna och använder sin erfarenhet för att hantera dem. Den risk som ligger i osäkerhet kan inte mötas med erfarenheter. Man vet ju inte vilka som är relevanta.

Osäkerhet tenderar hjärnan att hantera med att skapa mönster och samband som begripliggör och förklarar vad som sker. Schamaner låter människan komma till tals med allehanda naturprocesser. I modern tid fyller astrologi, konspirationsteorier, sekterism, nationalistisk historieskrivning, utopier och religiös fundamentalism samma funktioner. När verkligheten blir mångtydig och ohanterlig flyr vi gärna in i tänkesätt som skyddar oss mot osäkerhet. Då får vi också förklaringen till våra egna svårigheter. Och ansvaret ligger alltid någon annanstans än hos oss själva. På så sätt skapas syndabockar, fiender och förklaringsmodeller som befriar oss från ansvar. När osäkerheten ökar i ett samhälle så sker en flykt från ansvar och den flykten får ofta ett institutionellt stöd.

Min dröm

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.

Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är. Vi inser inte att det är vår hederlighet, ömsesidiga respekt, ovilja att gräla och vår strävsamhet som gjort oss till det föregångsland som vi är – eller åtminstone till nyligen har varit. Vi tror att alla människor innerst inne är likadana som vi om det bara inte varit för förtryck och fattigdom som lite på ytan förmörkat dessa andra stackares sinnen. Jag har en snäll vän som ville hjälpa romska tiggare men blev alldeles förskräckt av den aggressivt pockande attityd som hennes vänlighet väckte. Min vän hade inte räknat med det. Så uppför sig inte väluppfostrade svensk tiggare. Svenska tiggare värnar om sin värdighet och låtsas artigt och respektfullt sälja saker, till exempel tidningar.

Min dröm är att vi svenskar, som nation och folk, ska förstå oss själva. Förstå och respektera. Erkänna våra styrkor, vara medvetna om våra svagheter. Att vi accepterar oss själva så som vi är och att vi slutar skämmas. Att vi är stolta över vad vi gjort för oss själva och för andra.

Jag träffar dagligen medborgare som knappt törs säga vad de tycker. De känner sig för, lite trevande, för att avgöra om de vågar anförtro sig. Jag föreställer mig att det var på det sättet, fast värre förstås, i Sovjetunionen eller i Nazityskland. Eller, för all del, för frikyrkliga och socialister i 1800-talets Sverige. Kosmopolitisk tolerans har nog aldrig varit en svensk paradgren.

Men att vi knappt törs säga vad vi tycker är egentligen konstigt. Till skillnad från i diktaturerna händer det ju egentligen ingenting om man framför sin åsikt. Man blir inte kallad till förhör hos KGB, Stasi eller Gestapo. Det enda som inträffar är att man kanske blir lite obekväm. Just eftersom vår svenska omvärld inte riktigt gillar avvikare och dissidenter. Det kan föralldel vara besvärligt nog. Man kanske inte får den där tjänsten man hade bespetsat sig på. Man kanske blir lite utstött. Man kanske inte får sina debattinlägg publicerade i respektabla tidningar.

Min dröm är att folk trots detta ska våga framföra sina uppfattningar. Min dröm är att Sverige ska tåla folk som säger sin mening även om just den meningen inte sammanfaller med det för ögonblicket politiskt anbefallda.

Till de förbjudna uppfattningar som folk inte törs artikulera hör naturligtvis åsikten att invandringen bör minskas. Att Sverige, liksom andra länder, bör ha en livaktig debatt om hur många invandrare, och vilka invandrare, som är bra för landet. Att Sverige i större utsträckning tillhör oss som bott här i generationer än vem som helst som klappar på porten.

Men invandringen är långt ifrån den enda fråga där kloka och eftertänksamma människor räds ha en offentlig uppfattning. Skolan och utbildningen – från förskola till fil. kand. – är en annan. Under den officiella ytan av politikerprat jäser ett av konsensuskulturen återhållet missnöje bland lärare och professorer. Min dröm är att alla dessa för det mesta klarsynta och högt bildade personer tar bladet från munnen och säger sin åsikt i stället för att nöja sig med att knyta näven i byxfickan.

Min dröm är att vi erkänner det som vi redan vet, till exempel, bara för att nämna ett, att uppfostran av unga människor till goda medborgare är en lång, svår och inte alltid behaglig process, varken för de unga människorna själva eller för deras föräldrar och mentorer. Den dag vi törs tillstå att inlärningen av multiplikationstabellen på samma gång är plågsam och nödvändig har vi kommit ett bra steg på vägen. Goda medborgare uppstår inte av sig själva. De måste danas.

Min dröm är att den hunsade medelklass av hyggliga, anständiga och ansvarskännande människor som är nationens ryggrad slutar huka sig och i stället ger uttryck för de sunda uppfattningar som en gång skapade Sveriges framgångar men nu är satta på undantag, åtminstone i officiella sammanhang.

Min dröm är att självklarheter och sådant som alla redan vet får hemortsrätt även i den politiska och mediala maktens tänkande.

Grekland bör lämna eurosystemet!

Nils Lundgren

Nils Lundgren

DN:s huvudledare häromdagen (24/3) handlade om de hårda motsättningarna mellan Grekland och Tyskland om vad det förstnämnda landet måste göra för att det sistnämnda skall gå med på att (tillsammans med andra euroländer) ge ännu mera stödpengar. Ledarskribenten går igenom argumenten för olika alternativ och väger för och emot, men undviker det som är kärnan i denna konflikt.

Kärnan är att denna nyvalda grekiska regering har gått till val på löftet att inte genomföra den kraftfulla åtstramning som den s k trojkan, ECB, IMF och EU, kräver för att ställa upp med mera pengar. Premiärminister Tsipras står därför nu med det demokratiska mandatet att vägra ställa upp på fortsatt åtstramningspolitik, medan förbundskansler Merkels uppgift är att försöka tvinga honom att svika den grekiska folkviljan.

Så blir det då och då. Politiker går till val på program som är ogenomförbara. Det leder ibland till kriser som medför en politisk tillnyktring. Så skedde i Sverige efter vår finanskris i början av 90-talet. Före den hade de ledande partierna lovat fast växelkurs utan nya devalveringar, full sysselsättning, fria kapitalrörelser och ett nytt skattesystem. Den kombinationen var omöjlig. Det gick åt fanders. Konkurrenskraften förstördes, arbetslösheten exploderade och statens budgetunderskott nådde grekiska proportioner på över 10 procent av BNP.

Den svenska tillnyktringen innebar att kronan fick släppas att flyta,att penningpolitiken överläts till en självständig riksbank att föras med ett inflationsmål, att budgetpolitiken underkastades stränga formella regler och att arbetsmarknadens parter själva fick ansvaret för sysselsättningen genom kravet att lönebildningen måste vara förenlig med full sysselsättning. Systemet kom att accepteras brett och gjorde Sverige till ett stabiliseringspolitiskt föredöme i Europa och faktiskt också i andra delar av världen.

Hur det går i fortsättningen med en regering där socialdemokraterna är beroende av miljöpartiet och vänsterpartiet blir mycket spännande att se. Men Greklands situation idag är ännu mer spännande. Och tragisk! Det grekiska problemet är att landet måste förbättra sin internationella konkurrenskraft för att få upp sysselsättningen och skatteunderlaget, men inte kan göra som Sverige och släppa sin valuta fri att falla mot andra valutor. Eftersom Grekland inte har någon egen valuta, kan det inte genomföra en sådan externdevalvering . Om landet skall vara kvar i eurozonen, måste konkurrenskraften förstärkas genom det som kallas interndevalvering.

En interndevalvering innebär att man stramar åt inhemsk efterfrågan genom höjda skatter och sänkta offentliga utgifter, så att arbetslösheten stiger. Därmed bromsar lönestegringstakten upp liksom prisökningarna på inhemskt producerade varor och tjänster. Priserna på importerade varor och tjänster påverkas dock inte av att lilla Grekland efterfrågar mindre av dem. Därmed faller hushållens köpkraft och levnadsstandard även för dem som fortfarande har jobb. Detta ökar arbetslösheten och sänker lönestegringstakten ytterligare. Resultatet blir att de offentliga utgifterna för arbetslöshet och sociala åtgärder ökar, samtidigt som skatteintäkterna faller. Statsbudgeten försämras och eftersom trojkan kräver att statsfinanserna skall förstärkas, för att Grekland skall få fortsatt stöd medan konkurrenskraftsförstärkningen pågår, råder konflikt i denna fråga.

Tanken är emellertid att, allt eftersom åren går, stiger lönerna något snabbare både i eurozonens övriga länder och i omvärlden än i Grekland tack vare landets massarbetslöshet. Därmed stärks Greklands internationella konkurrenskraft, exporten stiger och import ersätts med inhemsk produktion. Arbetslösa får arbete, ökar sin konsumtion och betalar in mera i skatt, samtidigt som de offentliga utgifterna för arbetslösheten sjunker. Till slut nås en jämvikt med full sysselsättning och statsfinansiell balans. Men tål samhället den påfrestningen?

Interndevalvering är en process som tar tid, så kostnaderna i form av förlorad produktion, nöd och sociala tragedier är enorma jämfört med en externdevalvering som den svenska för 23 år sedan. Och i det historiska läge vi nu befinner oss i, blir det ännu värre. Greklands handelspartner i Europa ligger farligt nära deflation. Priser och löner stiger långsamt eller inte alls i konkurrentländerna och därmed tar det mycket längre tid för Grekland att förbättra sin konkurrenskraft mot dem. Då blir kostnaderna och lidandet ännu högre. I Tyskland valde kansler Heinrich Brûning samma väg 1930 i ett liknande ekonomiskt läge. Det visade sig att det tyska samhället inte tålde den påfrestningen.

Grekiska folket meddelade emellertid i parlamentsvalet den 25 januari att de inte accepterar en sådan interndevalvering och har därmed nu en regering vald för att säga nej till åtstramningspolitiken och därmed till interndevalvering.

DN påpekar, som alla andra svenska tidningar med triumf, att opinionsmätningarna visar att grekiska folket minsann vill ha kvar euron. DN låtsas att detta är uttryck för ett politiskt stöd för valutaunionen. Men sanningen är att folket inser att om de lämnar denna och inför en egen valuta igen, en ny drachma, så kommer denna att falla kraftigt mot euron och göra importerade varor och tjänster mycket dyrare. Då sjunker grekernas levnadsstandard dramatiskt och det säger de nej till. Men då säger de ju nej till externdevalvering också. Då säger de att de inte vill förbättra konkurrenskraften genom att anpassa sina reallöner till sin produktivitet genom vare sig intern eller extern devalvering utan vill leva på en högre levnadsstandard finansierad av andra länders skattebetalare. Det kommer inte att gå.

Så vad är då den bästa vägen? Svaret är uppenbart. Grekland bör lämna eurosystemet och införa en egen valuta. Bättre ett års finansiellt kaos och sedan en sund ekonomisk utveckling där landets medborgare kan hitta jobb i det egna landet och själva betala för sin privata och offentliga konsumtion. Risken för en dominoeffekt på andra krisländer i eurozonen är måttlig och skulle det gå likadant i Spanien är det inte någon katastrof.

Om eurozonen skulle krympa mer än så eller rentav få läggas ner, vore det inte heller någon katastrof för Europas framtid, även om det skulle bli finansiellt kaotiskt under ett par år. Den totala samhällsekonomiska vinsten av en europeisk valutaunion är enligt forskningen obetydlig, kanske i storleksordningen en halv procent av BNP. Men det vore naturligtvis ett katastrofalt politiskt bakslag för den europeiska maktelitens planer på ett Europas förenta stater, en europeisk supermakt, som kan delta i maktkampen med USA, Ryssland, Kina och Indien med egen valuta och egen krigsmakt.

Det är nog där skon klämmer.

Vårt behov av självständiga professionella eliter

8-26-13_11971

Patrik Engellau

I eftermiddag ska jag gå på ett seminarium om de professionella eliterna. Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende sådana eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.

Alla dessa eliter, och fler därtill, har under de senaste decennierna förlorat både status och inkomster. Jag tror att alla, utom en, är deklasserade och delvis demoraliserade. Det enda undantaget är advokatkåren. Märkvärdigt nog är advokatkåren också den enda av de klassiska eliterna som är, och med kraft värnar om att vara, oberoende av staten.

Två starka sociala krafter ligger bakom denna förändring (tror jag). Den ena är välfärdsstatens utveckling. Staten tog hand om skola, vård och omsorg för att erbjuda kostnadsfri service åt alla medborgare och kom därmed också att lägga sin tunga hand över tidigare självständiga professioner. Den andra kraften är de kulturella ambitionerna från 1968. En ny generation trädde fram som nu under ett antal decennier har kontrollerat nationen och som tyckte att det var larvigt, orättvist och gammaldags med skråliknande professioner, ofta med fåniga yrkesriter.

Bert Stålhammar gav en fin illustration häromdagen:

En disputation i Finland är en högtidlig tilldragelse. Alla inblandade, respondent, opponent och betygsnämnd, är klädda i frack eller annan högtidsdräkt. Samtliga medverkande går i procession in i disputationssalen och lägger sina hattar på bordet framför sig. Sedan hälsar ordföranden välkommen och överlämnar ordet till respondenten, som får ungefär en halvtimme på sig för att presentera sin avhandling. Sedan följer själva disputationen mellan opponent och respondent. Efter eventuella frågor blir det utmarsch till musik och gratulationer, förfriskningar, lunch och senare middag på kvällen.

Veckan före besöket i Vasa var jag ledamot i betygsnämnden vid en disputation i pedagogik vid Stockholms universitet. Den började kl. 13.00 och avslutades vid 16.00. Jag upptäckte att jag var den ende deltagaren som hade slips. Hela tillställningen var som vilken vardaglig konferens som helst på ett högstadium.

Tyvärr har vi inom det svenska utbildningsväsendet tappat de riter, traditioner och symboler som är viktiga för att skapa den kultur som är nödvändig för ett framgångsrikt lärande.

Det handlar förstås inte i huvudsak om riter, utan om att kåren ifråga värnar om sina värderingar, sina viktiga uppgifter och sin stolthet. I Läkarsällskapets pampiga hus i Stockholm finns följande inskription:

Till vetenskapens fullkomnande genom inbördes meddelande av kunskap och samlad erfarenhet. Till främjande av det vänskapliga förtroendet läkare emellan.

Det säger något viktigt om hur professionen ansåg att den borde arbeta för mänsklighetens och patienternas bästa. Det är imponerande. Läkarna satt ändå där och filade på sina formuleringar och funderade över hur de skulle förverkliga sitt kall. De skapade en anda inom sin kår.

I sista hand handlar det nog om just andan, vad man ska göra och inte göra, hur man ska uppföra sig mot varandra och omvärlden. Jag var nyligen på Rijksmuseum i Amsterdam för att se en utställning av Rembrandttavlor, men halva Europa verkade ha fått samma goda idé, så det gick inte att se något för alla besökare. Jag smet undan och gick runt i de vanliga, nu övergivna salarna. Där hittade jag ett fint exempel på hur det holländska amiralitetet vid 1600-talets slut försökte inpränta en korrekt anda i sina marinofficerare, nämligen att a) lyda order och b) vara rättvis och inte ge favörer.

Amiralitetet beställde en oljemålning att hängas upp i högkvarteret till flottisternas fostran och förnöjelse. Tavlan föreställer den sedelärande händelse där romaren konsul Titus Manlius Torquatus dömde sin son till döden för ordervägran. Konstnären Ferdinand Bol låter konsuln lite förstrött betrakta avrättningen:

consul-titus-manlius-torquatus-orders-the-beheading-of-his-son

Gästskribent Ulf Öfverberg: Klämd minoritet

Ulf Öfverberg och Annika Borg reflekterar i denna text över hur judarna pressas från tre håll och visar på den negativa särbehandlingen av Israel i idédebatten.

Efter terrordåden i Paris och Köpenhamn har även svensk media till slut fått upp ögonen för den tilltagande antisemitismen i Europa och i Sverige. Men trycket mot judar i Sverige har funnits länge: från delar av vänstern, från unga radikaliserade muslimer och även från Sverigedemokraterna.

Det tog ett tag innan svensk media förstod vilka som befann sig i skottgluggen för terrorn i Paris. Den första pavlovska reaktionen bland svensk medieelit var att varna för ökad islamofobi. En mer adekvat reaktion hade varit att sätta fokus på islamismens fixering vid judar och hatet mot occidenten – inte göra förövarna till offer genom att genast prata om risken för ökad islamofobi. Men till slut har vi alltså även i Sverige fått en debatt om judars situation och hatet mot judar.

Sverigedemokraterna och svenskheten

Sverigedemokraterna, den nationalistiska högern i Sverige, som länge har pekat ut alla muslimer i Sverige som ett hot, började under hösten flytta fokus till den svenska judiska minoriteten. Vi fick en diskussion om svenskhet.

Men när Björn Söder i höstas lade ut texten om svenskhet, och pekade ut judarna som en grupp med tveksam tillhörighet, handlade detta inte om svenskhet i den mening som att de flesta menar, nämligen att det finns ett kulturarv, utan om en bundenhet till blod och jord i en nästan mytisk mening och med otäcka ideologiska rötter. En föreställningsvärld som handlar om fastlåsta identiteter och som bygger på uteslutning av andra människor. Det kan först handla om en grupp, som muslimer, men kommer alltid garanterat att handla om fler grupper. När den chauvinistiska nationalismens ande är ur flaskan är den väldigt svår att stoppa tillbaka igen. Sverigedemokraternas utspel visade att vi har fått ett uppvaknande för just sådana föreställningar.

Men diskussion som följde synliggjorde också en kulturelit som kört vilse, då den bemötte utspelet med att det inte finns något svenskt. Ett synsätt som därmed polariserade debatten ytterligare. För något svenskt finns ju, kopplat till sådant som minne, historia och tradition. Och vad vi lägger in i begreppet ”svenskt” är inte heller något enhetligt, utan hänger samman med vår egen personliga historia. Rötter, hågkomst och hemkomst är väsentligt för de flesta människor. För den liberale 1900-tals filosofen Isaiah Berlin handlade nationalism helt enkelt om att det ska finnas ett någonstans där man känner sig hemma. Men den nationalism som nu växer i Europa och Sverige är i opposition mot öppenhet och strävar efter ensidighet och det slutna. Den miljonmarsch som gjordes i Paris efter dåden visade dock att människor med olika bakgrund, åsikter, etnicitet och religion istället slöt upp bakom öppenhetens idé. Man demonstrerade enheten kring den frihetsidé som möjliggör pluralism.

Judarna pressade från tre håll

Den judiska minoriteten i Sverige ifrågasätts nu således av chauvinistiska nationalister i SD och i Malmö trakasseras judar av radikaliserade muslimer. Trakasserier och förföljelser som fortsätter och nu har blivit vardag för många av Malmös judar. Till detta ska läggas den fixering vid Israel som delar av vänstern har uttryckt i decennier, där en negativ särbehandling av juden har ersatts med en negativ särbehandling av Israel.

Efter Förintelsen blev den traditionella antisemitismen om inte omöjlig så i alla fall inte längre rumsren. Som flera forskare har visat återkom dock en traditionell antisemitism, fast i ny form, efter sexdagarskriget 1967. Israel förvandlades då i mångas ögon från en David till en Goliat. Det nya offret blev palestinierna. Det passade också in i den berättelse som den nya vänstern behövde; i yttringar under paroller som solidaritet och anti-imperialism började Israel beskrivas som en imperialistiskt, kolonialistisk och rasistisk USA-lakej i Mellanöstern. Den berättelsen fördjupades när vänstern tonade ner en analys av samhället utifrån socio-ekonomiska relationer för att istället ersätta den med identitetspolitik; ett skifte som föregicks av den akademiska poststrukturalismen.

Israel är centralt för den judiska minoriteten av flera skäl. Ett uppenbart skäl är att det är en berättelse om frihet som säkerhet och om en lyckad nationell befrielserörelse, sionismen. För första gången har det förföljda judiska folket i all sin mångfald fått ett hemland. Israels tillkomst och styrka att överleva har frigjort den skuld som många kände efter Förintelsen. Nu när judarna själva har ett land, som dessutom har styrkan och resurserna att vinna över dem som angriper dem, släpptes all uppdämd antisemitism lös igen – denna gång med udden mot Israel.

Fixeringen vid Israel tar sig ofta extrema uttryck. Ett exempel är Svenska kyrkan, som i många av sina politiska utspel står vänstern nära. I dag är Israel det enda land i världen som Svenska kyrkan vill ha en partiell bojkott av, vissa inom kyrkan kräver även en akademisk bojkott av Israel.

Det är i samhällsdebatten rumsrent, och anses rättvist, att anklaga Israels regering för folkmord, beskriva staten som rasistisk och t o m, i en fullständig invertering av begreppet, som nazistisk. Detta är långt ifrån saklig Israel-kritik utan handlar om argument som havererar till antijudiskhet och antisemitism. I Sverige har bland andra forskaren Henrik Bachner visat på detta och internationellt visar senast Robert Wistrich i From Ambivalence to Betrayal The Left, the Jews and Israel hur vänstern i dag använder ett språkbruk om Israel som använder formuleringar, perspektiv och stereotypiska funktioner som antisemitismen tidigare odlade; Israel som världens jude.

Antijudaism

En möjlig förklaring till denna vänsters oproportionerliga fokus på Israel står att finna i David Nirenbergs bok: Anti-Judaism,The History of a Way of Thinking (2013). David Nirenbergs bok är inte en i raden av verk om den historiska och kända antisemitismen, diskrimineringen, förföljelsen och förintelsen av existerande ”riktiga” judar. Hans bok handlar istället om bilden av judendomen och judar i den västerländska historien: från forntidens Egypten fram till det moderna projektets användande av och tänkande kring teorierna om ”judendomen”. Bilden av judendomen är en oskiljaktig del av vår civilisations idétradition som vi lever med än i dag.

Boken ger en omskakande insikt. David Nirenberg menar att vissa perspektiv av ”judendomen” är djupt nedbäddade i den västerländska civilisationen och har hjälpt dess intellektuella och dess polemiker att förklara så skilda företeelser och händelser kristet kätteri, politiskt tyranni, den medeltida pesten, kapitalismens kriser och revolutionära rörelser. ”Judendomen” har både stått som förklaring till bolsjevismen såväl som kapitalismen som bristen på ekonomiska och sociala framsteg i dagens arabstater.

Antijudaism har varit och är ett av de viktigaste och inflytelserika teoretiska systemen för att skapa en mening i tillvaron och för att försöka förstå vad som händer i världen. Bilden av juden blir en del av en nödvändig förklaring av den beskrivande gruppens egen historia och självbildKopplar vi David Nirenbergs tes till en av den samtida forskningen om antisemitismens väl belagda påstående, att staten Israel har ersatt den tidigare bilden av juden i dagens debatt, står vi inför en viktig förklaring till vänsters fixering vid Israel: Vänstern behöver Israel för att bygga bilden av sig själv och bekräfta sin självbild och sin världsbild. På samma sätt som tidigare historiker, författare och intellektuella har använt sig av antijudaismen, använder sig i dag delar av vänstern av samma tradition.

Det är dock svårt att se hur vänstern skulle vilja förändra sin hållning till Israel som världens jude, för en sådan förändring skulle ifrågasätta en stor del av vänsterns självuppfattning och omvärldsberättelse. De ideologiska utgångspunkterna må vara olika, men oavsett om det är den nationalistiska högern, radikaliserade muslimer eller delar av vänstern, riktar de sig alla mot judarna som grupp – och ett utryck för detta är den patologiska fixeringen vid Israel.

Sådan är situationen för Sveriges judar 2015.

Kan rättsstaten kavla upp ärmarna?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Widar Andersson skrev häromdagen att rättsstaten borde kavla upp ärmarna och ta itu med kriminaliteten. Det tycker jag också. Men jag tror att det krävs en helt ny attityd i samhället om polisen ska ägna sig åt annat än vad Widar beskriver som ”’käcka projekt’ i parti och minut. Projekt som varit små, avskilda, inte så sällan ’snällistiska’ och överlag som droppar i havet i det stora hela”.

Om jag vore polis skulle jag knappast ha lust att kavla upp ärmarna, än mindre utsätta mig för den livsfara det troligen skulle innebära att ta jobbet på allvar. Vad polisen än gör får den skäll i media och höga chefer tvingas stå med mössan i hand och be om ursäkt inför svenska folket.

Ta det där med registren till exempel. Polisen i Skåne hade gjort en lista över romer som den (polisen) ansåg misstänkta eller i varje fall skumma på något vis. Det tog hus i helvete bland annat på grund av att det slunkit med några romska spädbarn (som dock enligt obekräftade uppgifter stod som ägare till ett stort antal fordon). Jag frågade en högt uppsatt polisman i bekantskapskretsen varför polisen inte stått på sig och påpekat att romer på det hela taget är betydligt mer brottsbelastade än genomsnittssvensken. ”Det vågar vi inte”, sa han uppgivet.

En annan gång hade stockholmspolisen etablerat ett kvinnoregister för något ändamål som jag aldrig lyckades förstå, ett ”bra att ha”-register enligt media. Det blev skamvrån direkt när listan uppdagades.

Det ska fan vara polis om man inte ens får göra en lista. Jag försvarar inte listorna, som kanske var olämpliga – vem gör inte dumheter? -, men jag försvara polisens rätt att göra sitt jobb utan att ha politruker rännande omkring.

Visst kan polisen göra misstag och visst finns det korkade och bigotta poliser, men hur tror vi att de ska välja att riskera livet och ge järnet för tryggheten i ett samhälle som rappar till dem på fingrarna så fort de säger ”blatte” eller ”zigenare”?

Om jag vore polis skulle jag fly in i garanterat ofarliga och politrukfria verksamheter. Jag skulle jaga rattonyktra medelklassare på lugna stockholmsgator, jag skulle ordna interna utbildningar om en ständigt uppdaterad värdegrund, jag skulle hjälpa en gammal dam att leta efter hennes katt, jag skulle nog faktiskt själv bli polispolitruk och sola mig i den glans som det medför att dra ned brallorna på andra poliser.

Framför allt skulle jag undvika att lämna min polisbil om jag hamnade i områden där snorungar kastar sten på myndighetspersoner. I stället för att utsätta mig för fara skulle jag öppet deklarera att polisen abdikerat från trygghetsuppdraget i 55 identifierade bostadsområden (vilket ju faktiskt skett helt officiellt). Lite förvånat skulle jag konstatera att om polisen sålunda på eget bevåg överlämnar våldsmonopolet i delar av Sverige till kriminella ligor så blir det mindre skäll än om polisen skulle råka kalla en chokladboll för negerboll.

Vi får den polis vi förtjänar. Jag betvivlar att vi förtjänar en polis som kavlar upp ärmarna och tar itu med buset.

Utan att egentligen veta så mycket tror jag att det rent objektivt skulle gå att komma till rätta med kriminaliteten. I New York verkar man ha lyckats. Men det kräver nog att polisen lägger manken till, vilket den knappast gör om den inte vill.

Vi behöver stolta, modiga, rättskaffens poliser. Vi kan börja med att hylla dem i stället för att klanka ned på dem.

Fridolins bildningsresa österut

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Utbildningsminister Fridolin är i full gång med att förbättra den svenska skolan. Förslagen duggar tätt. Förbättrad städning på skoltoaletterna, genderanalys av läroböckerna i historia och läs-, skriv- och räknegaranti på lågstadiet är några av de senaste förslagen.

Ministern har varit på resa i Finland och tagit del av det framgångsrecept som finländarna tycks ha med sina ständiga topplaceringar i PISA-undersökningarna.

Säkert har han fått många idéer. I Finland har det de senaste åren varit sexton sökande på varje ledig utbildningsplats för lärare. Intagningspoängen har legat på samma höga nivå som poängen för läkarintagningen. I Finland bemöts lärare med respekt i ordets positiva bemärkelse. Lönerna är bra och lärarnas ställning i skolan är stark. Titlarna adjunkt och lektor finns, i motsats till den svenska skolan, kvar och ger både status och karriärmöjligheter. Detta i jämförelse med det svenska begreppet förstelärare, som ingen egentligen vet något om.

Jag märkte tydligt dessa kulturskillnader mellan Sverige och Finland då jag för några år sedan var fakultetsopponent vid en doktorsdisputation vid Lärarhögskolan i Vasa, som hör till Åbo akademi.

En disputation i Finland är en högtidlig tilldragelse. Alla inblandade, respondent, opponent och betygsnämnd, är klädda i frack eller annan högtidsdräkt. Samtliga medverkande går i procession in i disputationssalen och lägger sina hattar på bordet framför sig. Sedan hälsar ordföranden välkommen och överlämnar ordet till respondenten, som får ungefär en halvtimme på sig för att presentera sin avhandling. Sedan följer själva disputationen mellan opponent och respondent. Efter eventuella frågor blir det utmarsch till musik och gratulationer, förfriskningar, lunch och senare middag på kvällen.

Veckan före besöket i Vasa var jag ledamot i betygsnämnden vid en disputation i pedagogik vid Stockholms universitet. Den började kl. 13.00 och avslutades vid 16.00. Jag upptäckte att jag var den ende deltagaren som hade slips. Hela tillställningen var som vilken vardaglig konferens som helst på ett högstadium.

Tyvärr har vi inom det svenska utbildningsväsendet tappat de riter, traditioner och symboler som är viktiga för att skapa den kultur som är nödvändig för ett framgångsrikt lärande. Inom film, idrott och musik till exempel finns det gott om symboler och markörer som visar på framgång och skapar ”hjältar” som är värda att ta efter. I vårt land ligger tyvärr den våta grå filten med falska jämlikhetsbilder från sjuttiotalet kvar inom många skolor och bromsar glädjen i att lära sig och i att kunna.

Minister Fridolin har förmodligen goda ambitioner. Skall han lyckas med det uppdrag han åtagit sig måste han våga närma sig de svåra och grundläggande frågor i skolan, som de flesta politiker tycks skygga för. Ett gott råd till honom är att börja den resan med att läsa och begrunda följande meningar ur läroplanen från 2011:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.

Lyckas skolan förverkliga dessa mål, så ordnar det sig förvisso både med toaletterna och genderanalysen. Men framför allt bidrar skolan då till ett bättre och fredligare samhälle i framtiden.

Betydelsen av lantmäteri, polis och äganderätt

8-26-13_11971

Patrik Engellau

När jag för några år sedan hälsade på min kompis Magnus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod jag på allvar hur viktigt det är att ha ett bra lantmäteri, en pålitlig polis och en stark äganderätt.

Landet hade relativt nyligen haft folkmord. Tutsis slog ihjäl hutus och vice versa. När jag talat en stund med Magnus chaufför Dieudonné begrep jag situationen.

Burundi är ett bördigt land där människorna inte har mycket annat än jordbruk att försörja sig av. Det gäller därför att disponera ett stycke mark. En metod är att köpa mark. En annan och kanske enklare metod är att slå ihjäl en jordbrukare och ta hans mark. Att den metoden fungerar beror på att föreställningen om äganderätt till marken är svagt utvecklad. Och även om äganderätten varit starkare på papperet och i människornas medvetande hade det inte hjälpt, för det finns i alla fall inget lantmäteri som registrerar äganderätten. Och även om det hade funnits ett lantmäteri hade det inte hjälpt, för det finns ingen polis som kan verkställa lantmäteriets beslut. Jo, polis finns såklart, men den låter sig mer påverkas av mutor än av myndighetsbeslut.

Så då och då när den ena folkgruppen, till exempel tutsis, känner sig stark så bildar den gäng och slår ihjäl motståndargruppen, i det här fallet hutus (med vilka de under lugnare perioder lever och till och med gifter sig). Kvinnor bryr sig mördarligorna inte om att ta av daga eftersom kvinnorna i varje fall inte står i vägen för den eftertraktade markplätten. Kvinnor räcker det med att våldta för att på så vis sprida skräck.

Dieudonnés mamma hade blivit våldtagen varpå hon förskjutits av pappan/maken (och troligen svultit ihjäl någonstans; hur ska en ensam kvinna klara sig?) eftersom det var en skam för pappan att leva ihop med en våldtagen fru.

Efter en tid tyckte Dieudonnés pappa att han behövde en kvinna, så han tog sig en med vilken han så småningom fick två barn. Den nya kvinnan ansåg såklart att hennes egna barn ensamma borde ärva jordplätten och slippa dela den med särkullbarnen Dieudonné och hans syster. Hon bestämde sig för att förgifta särkullbarnen.

Dieudonné förklarade att han överlevt eftersom han genomskådat sin styvmor och aldrig ätit hennes mat, medan hans stackars syster låtit sig luras och dött av kvinnans gift.

Historien påminner mig om hur det gick till i våra länder innan civilisationens institutioner kommit på plats, alltså innan vi exempelvis hade ett hederligt rättsväsende och en respekterad äganderätt. Då kunde Hamlets farbror förgifta hans pappa och ta mamman och konungariket. Då kunde Sveriges konung rusta landet för att kriga mot dansken och ta hans mark. (Ehuru vi trots allt var så civiliserade att vi vid freden i Roskilde ändå besvärade oss själva och danskarna med förhandlingar som avslutades med rättsliga handlingar och juridiska dokument, något som inte ens är påtänkt i Burundi.)

Vår västerländska civilisation är bättre än vad de har i Burundi. Vår kultur är bättre än deras. Den som förnekar det är en hycklare.

Bägge regeringsalternativen får underkänt

Thomasgur1

Thomas Gür

Opinionsinstitutet SKOP presenterade i söndags (22/3) rapporten ”Betyg på regering och opposition”, med kommentar av SKOP:s Birgitta Hultåker.

Undersökningen är från perioden 19 februari till 11 mars 2015 och finns att tillgå HÄR.

Den visar ett historiskt lågt betyg för regeringen Löfven – det lägsta regeringsbetyget sedan november 2005, då regeringen Persson knappt ett år senare förlorade valet. Det är nu endast 26 procent av väljarna som anser att regeringen gör ett mycket bra eller ganska bra jobb – en minskning om tre procentenheter sedan november 2014. Det är endast två (2) procent av de tillfrågade som anser att regeringen gör ett ”mycket bra jobb”.

Vidare tycker 25 procent av väljarna att en borgerlig regering skulle göra ett sämre jobb än Löfvens regering. Det betyder att endast var fjärde väljare ger regeringen Löfven ett omvänt godkännande – alltså att regeringen Löfven ändå är bättre än alternativet.

Men det innebär inte att väljarna rosar alliansoppositionen. Endast 40 procent av väljarna anser att en borgerlig regering skulle vara bättre än den nuvarande regeringen. Det är dessutom tre procentenheter mindre än i november 2014.

Hultåker framhåller i rapporten att undersökningen visar ”att det råder en allmän misstro mot politikerna och de båda regeringsalternativen”. Ett alldeles korrekt konstaterande. Det är ett underbetyg åt oppositionen att det fortfarande bara är en minoritet av väljarna, två av fem (40 procent), som tror att en borgerlig regering skulle vara bättre, när endast var fjärde väljare ger regeringen Löfven godkänt.

I november 2014 var summan av de som ansåg att regeringen gjorde ett bra jobb och de som trodde att oppositionen skulle vara bättre totalt 72 procent. Den summan har i SKOP:s marsundersökning minskat till 66 procent. Bägge regeringsalternativen har tappat i trovärdighet i väljarnas ögon: en tredjedel av väljarna (34 procent) anser alltså att varken det ena eller det andra blockets partier skulle vara en bra regering för Sverige.

Detta kan jämföras med läget i september 2014, strax före valet, då 94 procent av väljarna ansåg att (dåvarande) regeringen gjorde ett bra jobb eller att (dåvarande) oppositionen skulle göra ett ännu bättre jobb. Då var det endast 6 procent av väljarna som inte ansåg att någondera parten skulle vara en bra regering.

Valutgången och utvecklingen därefter har således inneburit ett mycket stort förtroendetapp för de partier som ingår i regeringen Löfven samt i alliansoppositionen vad gäller respektive konstellations regeringsduglighet. Lägg på detta decemberöverenskommelsen – den uppgörelse som skulle befästa blockpolitiken i Sverige och säkra minoritetsregeringars förmåga att regera landet.

Den borgerliga oppositionsalliansen har istället undergrävt förtroendet för inte bara sin förmåga att få igenom sin politik, utan även för själva idén om att det finns två tydliga regeringsalternativ i svensk politik. För att säga det igen: Att i detta läge, där bara var fjärde väljare tycker att sittande regering är bättre än oppositionen, inte kunna få mer än 40 procent av väljarnas stöd för sin egen regeringsduglighet som opposition är ett allvarligt underkännande.

Det ser ut som att decemberöverenskommelsens offer inte bara blir den demokratiska majoritetsprincipen, utan även dess signatärer.

Kvotering – inte bara olagligt

Johanna 3

Johanna Andersson

Mittuniversitetet har blivit stämt för könsdiskiminering. Ärendet är nu uppe i arbetsdomstolen där Diskrimineringsombudsmannen (DO) företräder en forskare som anser sig ha blivit diskriminerad.

Diskrimineringen består i att Mittuniversitetet har ett riktat stöd till forskare av underrepresenterat kön för att hjälpa dessa att meritera sig. Män får inte ta del av detta stöd och är på förhand uteslutna från att söka meriteringsmedel, oavsett vilka meriter de har. De är därmed diskriminerade på grund av att de är män och det riktade stödet är att betrakta som könskvotering snarare än positiv särbehandling. Könskvotering är, till skillnad från positiv särbehandling vid jämförbara meriter, olaglig.

Svenska universitet har fällts för liknande kvoteringar tidigare. Mest känt är kanske fallet med Uppsala universitet som öronmärkte platser på juristprogrammet för studenter med utlandsfödda föräldrar. Det innebar att en stor grupp sökande på förhand var uteslutna från att få eftertraktade platser på juristprogrammet enbart för att deras föräldrar var födda i Sverige, något de varken kunde påverka, rå för eller ändra på. Diskriminering, alltså

”Vi inser att vi nog drivit det här lite långt, i juridisk mening. Moraliskt tycker vi det var motiverat”, säger en företrädare för Mittuniversitetet till Östersundsposten. Att det anses moraliskt motiverat beror i sammanhanget på ojämn könsfördelning bland professorerna på universitetet samt att Mittuniversitetet, liksom alla andra utbildningsinstitutioner, har krav på sig att verka för en jämnare könsfördelning bland både lärare och studenter.

För att uppnå detta går många en balansgång mellan positiv särbehandling och kvotering. Centrum för rättvisa redovisar för 2014 att över hälften av landets statliga universitet ägnar sig åt olaglig kvotering. I en debattartikel i Dagens samhälle skriver företrädare för Centrum för rättvisa:

”Det är allvarligt när statliga myndigheter systematiskt bryter mot diskrimineringslagens krav på likabehandling och förbud mot diskriminering. Det är en sak att på olika sätt uppmuntra kvinnor att göra akademisk karriär, till exempel genom att kontakta kvalificerade kandidater när man lyser ut tjänster och uppmana dem att söka. Men det är en helt annan sak att i en urvalsprocess helt utesluta kandidater enbart på grund av deras kön.”

Extra nedslående i sammanhanget är att de välmenande riktade insatserna för kvinnor inte bara är olagliga. En rad studier visar också på att de kan vara direkt kontraproduktiva och förstärka en felaktig bild av att kvinnor i akademin trots extra stöd inte klarar sig så bra. Det kan i sin tur leda till uppfattningen att de kvinnor som tar sig fram i systemet inte hade kunnat göra det om de inte fått del av en rad olika stöd. Eller annorlunda uttryckt: män tar sig fram på egna meriter, kvinnor kvoteras. Kort sagt riskerar de riktade insatserna att förstärka stereotyper om män och kvinnor i akademin istället för att skapa rättvisa förutsättningar för individer.

Därför är Steels klassiska studie om stereotypifiering är fortfarande mycket läsvärd, inte minst i samband med universitetens jämställdhetsarbete. (Steele, Claude M. (1997). ”A threat in the air: How stereotypes shape intellectual identity and performance”. American Psychologist 52 (6): 613–629)

Det finns fler muslimska röster än Islamiska Förbundets

mohamed omar

Mohamed Omar

Helgen den 3-5 april är det åter dags för Muslimska familjedagarna, en kontroversiell konferens som under åren gett en plattform åt flera föreläsare med kopplingar till den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet (MB). Årets konferens utgör inget undantag i det avseendet, vilket inte borde förvåna då den arrangeras av bland andra Islamiska Förbundet.

I år har man till exempel bjudit den brittisk-irakiske MB-aktivisten Anas Altikriti, grundare av Cordoba Foundation, en organisation som Storbritanniens premiärminister David Cameron beskrivit som ”en politisk front för Muslimska brödraskapet”. Altikriti stödjer Hamas.

Den egyptiske hatpredikanten Yousef Al-Qaradawi är MB:s andlige ledare. Han är ökänd för sitt stöd till terrorism och grymma sharialagar och för sin hyllning till Hitler. Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa lajkar honom på Facebook. I en intervju för Expressen (9/4 2013) sade han: ”Yousef Al-Qaradawi är världens mest framstående muslimske teolog som går att jämföra med påven.”

Omar Mustafa lajkar även Mohamed Morsi, MB:s man som var president i Egypten under en turbulent period. Omar Mustafa hävdar att han inte är medlem i MB. Det är egentligen inte relevant om han innehar formellt medlemskap eller ej. Jag behöver inte vara medlem i en organisation för att tro på och propagera för dess ideologi.

Det vi vet är att av alla muslimska teologer som finns i världen, varav en stor mängd är antingen kritiska eller fientligt inställda till Muslimska brödraskapet, valde Omar Mustafa att utse just Muslimska brödraskapets andlige ledare till ”världens mest framstående muslimske teolog”. Varför?

Hur kommer det sig att Islamiska Förbundet gång på gång bjuder in föreläsare med kopplingar till MB, men aldrig någon som är kritisk till det? Är det en slump? Om det vore så att man bara råkade bjuda dessa MB-aktivister kan man ju tycka att någon anti-MB-föreläsare borde ha slunkit igenom nätet någon gång. Men det har aldrig hänt.

På sin hemsida hävdar arrangörerna att Muslimska familjedagarnas syfte är att stärka deltagarnas muslimska identitet. Vilken muslimska identitet? Din identitet som sufimuslim? Eller shiamuslim? Jag tror inte det, då hade man bjudit någon sufisk eller shiitisk talare. Det gör man inte. Det är ganska uppenbart att arrangörerna har en distinkt idé om vad som är ”muslimsk identitet”, som skiljer sig från andra muslimska rörelsers idéer, och att denna har en koppling till de medvetet valda föreläsarnas budskap.

Man väljer att använda ett luddigt språk, att framställa den egna identiteten som ”islamisk” i största allmänhet. Det blir vilseledande för både utanförstående icke-muslimer och de vanliga, unga muslimer man hoppas locka dit och kunna stöpa efter sin mall.

Men det är inte bara bristen på inomislamsk mångfald som är iögonfallande, utan även frånvaron av progressiva muslimska tänkare.

Jag skulle därför vilja föreslå två föreläsare till 2016:års Muslimska familjedagar. Den första är den amerikanska feministiska muslimska teologen Amina Wadud, som blev världsberömd efter att i New York som kvinnlig imam ha lett både män och kvinnor i bön den 18 mars 2005. Händelsen sågs som en hädisk skandal av många muslimer. Men en liten grupp välkomnade initiativet som en reform i rätt riktning.

Mitt andra förslag är fransk-algeriern Ludovic-Mohamed Zahed. År 2010 startade han föreningen HM2F, Homosexuel-les Musulman-es de France (Frankrikes homosexuella muslimer) och 2012 grundade han Frankrikes första och hittills enda gayvänliga moské. Han har också skrivit boken Le Coran et la chair (Koranen och kroppen/köttet), i vilken han skildrar sitt liv som homosexuell muslim.

Med tanke på Islamiska Förbundets tidigare meriter är jag dock inte särskilt hoppfull om att någon av mina två progressiva muslimska tänkare – eller någon annan heller för den delen – kommer att bjudas in till Muslimska familjedagarna.

Islamiska Förbundet får – bland annat på grund av sin pampiga moské på Söder – ofta representera ”den muslimska rösten” i svenska medier. Det finns dock inte en utan flera muslimska röster, och förbundets röst talar mera för Muslimska brödraskapet än för den vanlige muslimen.

Lite mer om min käpphäst välfärdsindustrin

8-26-13_11971

Patrik Engellau

I ett otal krönikor har jag beskrivit välfärdsindustrin som en skadlig kraft (bläddra bland inläggen HÄR). Det är en väldig skillnad på denna uppfattning och den gammalborgerliga skattekverulansen, som för det mesta gick ut på att staten var ineffektiv och att man borde privatisera för att kunna effektivisera verksamheten och sänka skatterna.

De borgerliga kverulanterna ifrågasatte inte välfärdsstatens mål, bara dess metoder. När den första seriösa borgerliga regeringen kom till år 1991 ifrågasattes inte välfärdsstatens åtaganden, utan bara själva genomförandet. Det infördes pengsystem och lades ut statlig produktion på entreprenad. (Inget fel på det; jag var själv en engagerad vägröjare.)

Min känsla och försöksvisa uppfattning är att välfärdsapparaten sedan dess ändrat karaktär. För det första har den, delvis på grund av att privata branscher engagerat sig, blivit en angelägenhet inte bara för den traditionella vänstern, utan också för den traditionella högern. Man behöver bara titta på moderaterna under Fredrik Reinfeldt för att se detta. Organisationen Svenskt Näringsliv har genom tillkomsten av privata medlemsföretag inom välfärdssektorn skaffat sig en inställning till välfärdssystemet som dess föregångare SAF troligen hade betraktat som rent och skärt socialistisk.

Men den stora och avgörande förändringen är en annan, nämligen att välfärdsapparaten etablerat sig som dominerande maktfaktor med kontroll över nationens tänkande. Kanske beror det just på att även borgarna ställt in sig i ledet och blivit välfärdskramare varför det saknats en kraft som balanserat apparatens tillväxtambitioner (må vara av skattekverulantiska skäl).

Men jag tror inte att detta är huvudförklaringen till välfärdsindustrins tilltagande dominans. Jag föreställer mig att vi står inför en klassisk metamorfos av typen ”för en törstande i öknen är den första litern vatten en räddning, men när man försöker tvinga i honom den tionde litern är det farligt”.

Jag tror att välfärdsstaten gjorde bra grejor i början, vilket betyder kanske fram till rekordårens slut kring år 1970. Då var de angelägna reformerna klara och välfärdsstatens utvecklingsavdelningar borde ha lagts ned. Men så blev det inte. I stället utvecklades nya produkter och söktes nya klienter eftersom detta är den inneboende logiken hos ett friskt och starkt organisationssystem som vill växa.

På det viset har vi nu kommit till den tionde eller femtonde litern vatten. Se bara på den svenska skolan. Förut ett under och ett internationellt föredöme, numera en pedagogisk skandal i världsklass. Man kan skylla hur mycket man vill på invandringen, men i grunden är detta ett hemmagjort misslyckande. Inte minst beror detta debacle på välfärdsindustrins skolteoretikers målmedvetna och långsiktiga ambitioner att undergräva sådant som har med kunskap och bildning att göra (typ ”man behöver inte kunna något eftersom all kunskap finns på internet”).

Vad jag tjatar om är därför motsatsen till den gammalborgerliga skattekverulansen. Jag säger inte att välfärdsindustrin gör bra saker ehuru till alltför höga kostnader. Jag säger att välfärdsindustrin är farlig. Skolan är bara ett av många exempel. Min huvudanklagelse är att industrin förleder människor till svaghet och hjälpberoende. Hur många erbjöds terapi för att livspusslet inte gick ihop för hundra år sedan när verklig fattigdom rådde och livet för många faktiskt var en jämmerdal?

Vi kan lära oss av president Eisenhowers tal om det militärindustriella komplexet (läs inlägget HÄR). Hans budskap var att militären visserligen behövs, men inte får styra nationens tänkande. Samma sak med det välfärdsindustriella komplexet. Det behövs, men det måste hållas i schack.

Go for it Margot!

Annika Borg

Annika Borg

För några år sedan tillbringade min man och jag ett par dagar och kvällar i Afrika tillsammans med ett saudiskt par. Det var en ren slump att vi kom att bo i tälten i närheten av varandra i en camp.

På dagarna var vi med om hisnande upplevelser: migrationen med tusentals och åter tusentals djur som korsade floden, krokodiler som attackerade gnuer i det låga vattenståndet, en punktering en kort bit från två lejoninnor som förberedde sig för jakt. Dagarna var mättade med djurliv och dramatik.

På kvällarna åt vi middag i mässtältet. Det var bara vi fyra. Och medan vi hörde leoparder med sitt hostande läte på avstånd, flodhästar som grymtade vid flodbädden och tusentals andra ljud i natten fick jag lära mig ett och annat om Saudiarabien.

Våra safarivänner var båda utbildade i Europa, som många saudier är, och delgav oss glimtar ur den brutala verkligheten i ett land utan yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Båda såg Sverige som paradiset, med vår jämställdhet, öppenhet och inte minst vår syn på sexualitet och homosexualitet.

Den sista kvällen vi tillbringade tillsammans sa mannen att de diskussioner vi haft hade givit dem i fängelse i Saudiarabien, kanske hade de dödats. En släkting till mannen hade mördats av regimen.

Men det här var också ett par som trodde att västerländska värderingar hade en framtid i Saudiarabien. Det pågår trots allt små förändringar, även om perspektivet måste vara mycket långsiktigt. Till exempel hade man 2013 en kampanj mot våld mot kvinnor. Bedömare menar att det är ett mikroskopiskt kliv, men frågan kom ändå upp på agendan i samhället.

Vad jag också förstod var att paret på intet sätt var ensamma om sina uppfattningar. Det når kanske inte rubrikerna, men människor försöker förändra sin situation även i ett så extremt hårt reglerat land som den teokratiska diktaturen Saudiarabien.

Sveriges agerande som en elefanthjord i en glasbutik har antagligen inte bidragit ett enda uns till att stärka sådana krafter. Kanske till och med tvärtom. Heder, respekt och identitet är starka saker i arabvärlden. Det trodde jag de flesta förstod, och för en utrikesminister borde det ingå i grundkursen. Sedan är jag också övertygad om att det finns en rad tjänstemän på UD som är kulturkompetenta, språk- och kodkunniga och som hade kunnat bidra med ett och annat innan Sverige trampade på i storstövlarna.

Mycket har skrivits om saudiavtalet av kloka personer, till exempel Janerik Larsson,  och Patrick El-Cheick.

Som teolog undrar jag dock om inte de senaste utspelen från Margot Wallström riskerar att snurra till det ännu mer. Hon och regeringen verkar inte begripa att man inte kan göra en distinktion mellan religion och politik vad gäller Saudiarabien. Protesterar du mot Saudiarabiens rättssystem så innebär det att du är kritisk mot islam, eftersom Saudiarabien har ett religiöst rättssystem. Det finns ingen sekulär stat som tar hand om sådant. Enligt Saudiarabiens tolkning av islam är deras system en av gud instiftad ordning. Man har till exempel ingen straffrätt i vår mening, alltså som en del i ett från religionen skilt rättssystem. Man har en gudomligt instiftad och sanktionerad sharia.

Nu är inte Wallström ensam om att sakna denna grundläggande teologiska kunskap, som handlar om att islam är en totallösning på samhället. (Med det inte sagt att alla muslimer ser det så). Detta är elementa. Men i samhällsdebatten gör man istället med en ryggmärgsreflex den distinktion vi är vana att göra i ett sekulariserat lutherskt land: vi skiljer på andligt och världsligt, på religion och stat.

Det är nog bra om Wallström ligger lågt med uttalanden om islam överhuvudtaget. För om hon nu har respekt för islam så har hon respekt för Saudiarabiens rättssystem och vad var det då hon kritiserade som medeltida metod?

Dessutom är det lite svårförståeligt varför en svensk politiker ska behöva gå in i en sådan retorik, att frågan kommer att handla om respekt för en religion, islam, eller inte. Som psykologer brukar säga: ”Don´t go there.”

Sedan vore det på sin plats om de politiker som nu hyllat Wallströms mod och det fantastiska Sverige också tog tag i problemen med krav på religiös rättsskipning här på hemmaplan och kallade även detta medeltida. Likaså såg till att få bukt med undertryckandet av kvinnor i religionens namn. Man kan ju börja i Malmö. En nyligen publicerad serie i Sydsvenskan om kyskhetsnormen borde redan ha varit en öronbedövande alarmklocka för en insats för mänskliga rättigheter i Sverige.

Go for it Margot!

En humanitär stormakt

8-26-13_11971

Det finns en engelsk välgörenhetsorganisation som heter Charities Aid Foundation. Organisationen verkar seriös. Hemsidan är snygg och rättstavad, prins Philip är beskyddare och kontor finns i ett halvdussin länder över hela världen.

Denna organisation har mätt medborgarnas generositet i 153 länder och rangordnat dem i ett World Giving Index. I enkätundersökningar har man frågat folk om de under den senast månaden 1) givit pengar till någon organisation, 2) arbetat gratis för någon organisation eller 3) hjälpt en hjälpbehövande främling eller annan okänd person.

Sverige hamnade på delad 45te plats tillsammans med exempelvis Zambia och Libanon. Svenskarna är särskilt dåliga på att bjuda på sin tid (jag är inte ett dugg bättre). Där hamnar vi nära botten tillsammans med länder som Saudiarabien, Iran, Egypten, Irak och Rumänien.

Man kan såklart ha anledning att vara skeptisk mot sådana här rangordningar. Man är inte säker på vad de egentligen mäter. Och det kan ju faktiskt vara så att svenska folket genom att betala höga skatter menar sig ha delegerat välgörenhetsuppgifterna till svenska staten. Det är rimliga invändningar, men likafullt tycks undersökningen visa att svenska folket knappast utmärker sig genom någon högt utvecklad privat generositet. (Högst ligger, som man kunde vänta sig, Australien, Nya Zeeland, Canada, Irland, Schweiz, USA, Holland samt Storbritannien.)

Så i den mån Sverige är en humanitär stormakt så är det inte i kraft av vad svenska folket gör, utan snarare till följd av politiken, alltså av maktens värderingar och åtgärder. Att Sveriges makthavare, organiserade kring det välfärdsindustriella komplexet, vill framställa sig på det sättet är det väl, vad jag kan begripa, ingen tvekan om.

Omtanken om de svaga och hjälpbehövande är välfärdsindustrins affärsidé, en affärsidé som industrin är stolt över och förstås gärna vill framföra så ofta och högljutt det går. Ju mer välfärdsindustrin växer, desto flera svaga och hjälpbehövande behöver den för att motivera sin existens och framtida tillväxt. Genom att ständigt framhålla sin godhet och utveckla sin omtanke om svaga grupper kan industrin försäkra sig om att tillflödet av svaga grupper inte sinar.

Har man väl förstått detta kan man också förstå varför förre statsminister Reinfeldt var så angelägen att framhålla Sverige som humanitär stormakt, varför förre utrikesminister Bildt uttryckligen framförde detta i utrikesdeklarationen 2013, varför nuvarande utrikesminister Wallström trasslat till Sveriges relationer med andra länder genom att erkänna det svaga Palestina till det starka Israels förtret och dessutom fått Arabförbundet att ilskna till över humanitärt motiverade pekpinnar. Åtminstone sedan Palme har Sverige inte haft någon annan utrikespolitik än godhet, exempelvis antikolonialism, feminism, generöst bistånd och tillskapande av särskilda rättigheter för alla som lyckas definiera sig som svaga.

Svenska politiker har i decennier tränat sig på att spela rollen som det godas företrädare, där det goda definieras som att göra det välfärdsindustriella komplexet till viljes och där utrikespolitiken varit en poserande extrapolering av de inrikespolitiska ambitionerna. Politikerna har ingen annan roll, inget annat inövat manus. Utan denna roll skulle de inte ha haft någon roll alls.

Har man förstått detta så kan man också förstå varför invandringsfrågan kommit av sig. I slutet av 2014 inträffade ett kort töväder, där man utan att bli örfilad kunde tala om ”volymerna”, alltså antalet nyanlända. Det förekom till och med trevande försök inom en del politiska partier att ta frågan på allvar. Men sedan tog det slut. Politikerna upptäckte att de inte kände till någon annan roll än godhetens, inget annat manus än den humanitäre stormannens. De kunde inte hitta på någon annan mening med sin politik än att vara godast i världen. Eftersom sådan gränslös godhet utesluter varje referens till volymerna, fick frågan om volymerna tills vidare ta time out.

Självklart handlar alltihop i grunden om makt, inte godhet. Politiker och andra representanter för det välfärdsindustriella komplexet satsar inte nödvändigtvis en enda krona av egna pengar, tvärtom försörjer de sig, ofta häpnadsväckande väl, på att förkunna en godhet som de tvingar andra att betala för.

”Professionella människoälskare är hycklare”, sa George Orwell.

Rättsstaten måste kavla upp ärmarna

Widar_bild_casual

Widar Andersson skriver här i två texter om det eskalerande våldet. Den senaste tidens händelser, med dödsskjutningarna i Uddevalla och på Vårväderstorget i Göteborg, visar att rättsstaten nu på allvar måste kavla upp ärmarna.

Mördare med offerkänslor

Tre unga människor mördades i Uddevalla för två veckor sedan. Två av offren och de två misstänka mördarna som polisen har anhållit på sannolika skäl är som det brukar heta ”kända av polisen” och har tidigare dömts för brott som grov misshandel, övergrepp i rättssak och narkotikabrott. Exakt vad som hänt och vem som har gjort vad i just den här tragiska händelsen kommer förhoppningsvis att redas ut av polis och domstolar här framöver. Oavsett detta har ett antal unga liv släckts och förstörts för all framtid.

I kvällstidningarnas imponerande snabba nyhetsflöde väller det fram floder av människor som vittnar om hur ”snälla och fina” alla de mördade och de misstänkta gärningsmännen var och är. Vilket förmodligen är helt sant.

Jag har under cirka tio år av mitt liv bott och levt tillsammans med ungdomar med ungefär de sociala och kriminella bakgrunder som träder fram i Uddevallatragedin. Erfarenheterna från perioden på Hasselakollektivet är sammansatta; precis som de bör vara när det handla om mänskliga beteenden. En stark gemensam faktor som knöt samman många av de ungdomar jag har träffat under åren är hur som helst att de var både offer och förtryckare. Offer för en besvärlig barndom och ungdomstid. Ibland offer för ignoranta och uppenbart olämpliga föräldrar. Ibland offer för en skola som aldrig högg tag i dem i tid. Offer för ett rättssystem som bara lät deras ”småbrott” passera. Offer för sina egna medfödda och/eller förvärvade psykiska sjukdomstillstånd. Offer för obildning och okunskap.

Offer kan i vissa lägen också vara sällsynt råa förtryckare som trampar på andra människors känslor och livsrum utan minsta eftertanke. Föräldrar, flickvänner, lärare, socialtjänstemän, arbetsförmedlare, väktare, poliser; listan är lång på människor ur olika (yrkes)kretsar som vet vilka vidrigheter som kan begås av ”snälla offer”.
Var och en får ta ansvar för sina egna handlingar.

Att flera av de döda och de misstänkta har sin bakgrund i Mellanöstern kan inte seriöst anföras som vare sig förmildrande eller försvårande omständigheter. Däremot oroas jag mer av en film från mordplatsen som visas i danska tv 2. En stor grupp människor med synliga rötter i Mellanöstern ”stormar” platsen där poliser och rättsläkare arbetar bakom avspärrningsband. Poliserna får värja sig med batonger. En kvinna skriker att det är ”polisens fel”. Stämningen är upprörd. Filmklippet ger en ögonblicksbild av ett slags kollektiv och utanförskapsdoftande offerkänsla. Vilket bör betraktas som en samhällsfarlig tendens som bör tas på största allvar. Det är vi mot dom ända in i kaklet liksom.

Sådana gruppofferkänslor sliter på samhällstanken. Vilket skapar grogrund för nya förtryckare att växa till sig mot en fond av ändamålsenliga offerkänslor.

Vansinnet på Vårväderstorget

Vårväderstorget på Hisingen i Göteborg stod klart 1957. Torget var en del av den nya stadsdelen södra Biskopsgården som markerade framtidstro och inflyttning i den tidens Göteborg. Efter vansinnesdådet på Vårväderstorget där minst två unga människor mördades känns Vårväderstorget mer som en symbol för gravt utanförskap och grov kriminalitet.

Som var och en förstår så är det inte vem som helst som går in på en krog med vapen och börjar skjuta omkring sig. Det är allvarligt skadade och störda personer som gör sådana saker. Personer som helt lever i en kriminell värld där en helt annan rationalitet rådet än i det öppna samhället. De här unga männen leker krig ute bland vanligt folk med skarpladdade vapen. De är livsfarliga. Enligt trovärdiga källor är minst en av de mördade personerna en oskyldig civil människa – utan minsta koppling till Göteborgs gangstergäng – som var på krogen för att se på fotboll. Ett stort antal människor är skadade. Det kan inte uteslutas att flera helt oskyldiga människor finns bland de skadade.

Hur bisarrt det än kan låta så är kanske de civila offren på Vårväderstorget det som äntligen får den svenska rättsstaten att kavla upp armarna på riktigt. Vi ska inte blunda för att det finns en djupt rotad uppfattning mellan skål och vägg om att ”så länge de kriminella håller på och tar livet av varandra så är det väl inte hela världen”.

Med civila offer hamnar saken i en annan dager. Jag talar med många aktiva och samhällsengagerade göteborgare som är så upp över öronen trötta på handfallenheten som myndigheterna i Göteborg visat under de många år då gängkriminaliteten vuxit till sig. Insatserna har dominerats av ”käcka projekt” i parti och minut. Projekt som varit små, avskilda, inte så sällan ”snällistiska” och överlag som droppar i havet i det stora hela.

Några samlade, tuffa och uthålliga insatser mot kriminaliteten av polis, domstolar och fängelser har inte genomförts; i vart fall inte på ett rejält och verkningsfullt sätt. Det är ingen oöverstiglig uppgift att rensa upp i Göteborgs gängkriminalitet. Saken är att det behöver göras.

Kanske kan vansinnet på Vårväderstorget bli det som triggar igång rättstaten på allvar.

Texterna har tidigare varit publicerade i Folkbladet och på folkbladet.se

En ny roll för politiker

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag tycker mycket illa om uttrycket ”tänka utanför lådan” eftersom de som använder det för det mesta bara klappar sig på axeln för att de upptäckt ett nytt sätt att formulera samma gamla tankar. Ändå pekar uttrycket på en grundläggande och ofta välgörande företeelse i det mänskliga samhället: innovationen. Ekonomen Joseph Schumpeter definierade innovationen som ”genomförandet av nya kombinationer”. Han tänkte mest på ekonomiska ting såsom prylar och marknader, men tankefiguren fungerar även för idéer, till exempel politiska idéer.

Helt fräckt vill jag påstå att vi i Sverige bara haft tre politiska idéinnovationer sedan demokratins genombrott och att vi nu behöver en fjärde.

Den första innovationen inträffade på 1930-talet och personifierades närmast av makarna Myrdal. Den nya idén var att inrätta det traditionella bruket i nationell skala. Sveriges gamla bruk hade fungerat väl i hundratals år och brukspatronerna hade lagt livet väl till rätta för sina flitiga anställda. Nu ville socialdemokraterna skapa ett riksbruk där politikerna agerade patriarkala rikspatroner. Det gick rätt bra. Sverige blev ett internationellt föredöme.

Kring 1970 etablerades ett nytt synsätt som kan personifieras av Olof Palme och 1968 års studentrörelse. Välfärdsindustrin hade blivit varm i kläderna och behövde nya utmaningar. Ett nytt tänkesätt utvecklades, enligt vilken politikerna inte bara skulle underlätta för människor att skapa sig goda liv, utan rentav skapa ett gott liv åt människorna. (Återigen, läs första kapitlet i 1974 års regeringsform, som jag jämt tjatar om.) Politikerna definierade sig alltmer som goda herdar och medborgarna, underförstått, som får. (Vargar fanns det också, nämligen arbetsgivare och andra som ville djävlas med fåren.)

Den tredje innovationen kom i början av 1990-talet i form av den nyliberala reformvågen. Den handlade om att ge mer makt till fåren, till exempel att låta dem välja skola åt sina lamm. Jag väljer denna drastiska formulering eftersom politikerna aldrig slutade betrakta sig som goda herdar med huvudansvar för medborgarnas väl och ve. (Herde-perspektivet har sedan 1974 förstärkts i regeringsformen. Till exempel har politikerna numera ansvar för att alla ska ”uppnå delaktighet och jämlikhet” samt för att ”motverka diskriminering”.)

Där står vi nu. En allt högljuddare skara politiker, som aldrig gillade idén att ge mer makt till fåren, pekar till exempel på övervinster i den privata skolbranschen och vill upphäva valfriheten. De andra politikerna kliar sig i huvudet och kan inte ta itu med något över huvud taget, varken integrationskrisen eller de sjunkande skolresultaten.

Jag tror att politiken är fångad i sin självskapade roll som goda herdar, som godhetens representanter och försvarare i alla lägen. Till exempel går det inte att skära ned invandringen till rimliga nivåer om man definierar sig själv som godhetens apostel och godhet som fritt insläpp.

Sverige behöver en innovation, en ny politisk affärsidé. Politiken måste skaffa sig en ny människosyn. Herde/får-paradigmet är uttömt och leder till politisk handlingsförlamning. Jag tror att politiken måste lära sig att betrakta och behandla medborgarna som anständig medelklass.

Ett exempel: skolan. Förre utbildningsminister Björklund försökte lagstifta om att det skulle råda lugn och ordning i skolan. Det funkade inte. Såklart det inte gjorde. Man kan inte lagstifta om sådant.

Bättre vända på steken. Skolgång är en förmån som snälla medmänniskor betalar för via staten. Den elev som väljer att inte tillgodogöra sig den förmånen utan i stället stökar till det för sin lärare och sina skolkamrater bör avstängas (eller omhändertas på något vis ifall staten insisterar på att varje medborgare ska tillbringa ett visst antal år på någon institution, skola eller annan). Dagens synsätt – att det är lämpligt att tvinga folk att utnyttja förmåner, till exempel skola – är helt snurrigt och kontraproduktivt.

Ett nytt synsätt på skolan med innebörden att den som väljer att inte utnyttja förmånen får skylla sig själv får förstås följdverkningar. Det kan ju inte vara så att vederbörande ska ha rätt att kräva försörjning av staten om han inte fått något jobb för att han inte lärt sig något. Hur staten ska hantera det vet jag inte riktigt.

Men det viktiga är att en ny politik lämnar godhetsparadigmet och gör allt för att mobilisera den enda kraft som kan föra samhället framåt, nämligen medborgarnas handlingskraft och ansvarskänsla.

Vi driver fram odjuret

Annika Borg

Annika Borg

Jag har under flera år värjt mig mot den starka polarisering, såväl i offentlig debatt som i själva samhällskroppen, som dag efter dag får ett allt starkare grepp om Sverige. På den ena sidan har vi anti-rasister, i skalan från mediedarlings till den autonoma vänstern, och på den andra nationalisterna och fascisterna med såväl järnrör som salongsfähiga leenden.

Det är inte lätt att upprätthålla något område i mitten. En frizon för debatt utan epitet, krav på avbön eller där jag slipper blir kidnappad av dem jag inte vill leka med för att jag råkar ha skrivit om ämnesområden som dessa de facto har gjort till oberörbara.

Hyllmeter har snart skrivits om åsiktskorridoren och det skruvade samtalsklimat. Ett klimat som skapat en ordlista debattörer och tyckare gör bäst i att känna till.

Några exempel:

”Utmaning” är nysvenska för en skala från problem till katastrof.

”Volym” är ett uttryck som ansetts rasistiskt om det kombineras med ord som migration eller integration (inte annars).

”Utsatta” är även det ett ord som innehåller en skala: från flykting – i FN:s mening – till IS-krigsförbrytare. ”Utsatta” har även en ännu vidare betydelse, men för denna text räcker det med den ovan återgivna skalan.

”Svenskar” är ett ord som är särskiljande om det används om människor med några generationers släktingar uppvuxna i Sverige, men inkluderande om det används om människor som har annan bakgrund än svensk.

Men det stannar ofta där, med att vi beskriver hur smal denna korridor är. Alldeles för många vittnar om självcensur. Det oroar mig.

Och det är sant: det är trångt. Människor säger en sak mellan fyra ögon och en annan sak offentligt. Man kan koderna och vet var gränserna går. Så har det varit länge.

Jag minns en diskussion med en filosof för många år sedan. Vi hade sällskap på väg ut från Radiohuset och hade suttit i en panel och diskuterat något. Frihet kanske. Vi kom att tala om villkoren i det offentliga samtalet. Om man ska kunna kritisera ”den andre” måste man först kritisera sig själv, annars kommer anklagelserna om majoritetskultur och västvärldens hegemoniska och koloniala förtryck, konstaterade vi.

Och vi kunde båda ge en rad exempel på hur vi gjorde: Om jag skulle kritisera inslag i muslimsk troslära och praxis angående kvinnor – ett av mina akademiska specialområden är religion och kvinnosyn – fick jag först känga till på kristendomens kvinnosyn. Det är förvisso sant att kristendomen inte alltid varit emancipatorisk för kvinnor, men att inte kunna föra en diskussion om det ena utan att också slå på det egna är ju en konsekvens av att en ram satts i det offentliga samtalet. En ram vi utarbetar strategier för att hålla oss inom. Min samtalspartner filosofen gjorde på samma sätt. Omständligt blir det. Tröttsamt också.

Vi har inte lyckats skapa ett klimat där vi inte blir slängda som dockor mellan de olika polerna. Dessa poler trycker från sina båda håll och skapar vår åsiktskorridor i ett självalstrande system.

Det har  länge varit min vilja att försöka värna det där området i mitten. Ibland har jag till och med trott att detta utrymme skulle gå att utvidga. Just nu är ett sådant ”ibland”.

För om vi inte lyckas med det, och nu kommer min realistiska dystopi, om vi inte klarar det, så kommer polariseringen att öka ännu mer.

I den polen som är långt högerut kommer grupper som idag är splittrade, och som får Sverigedemokraterna att verka välkammade, att växa.

Det här förstår man, om man inte gjort det förut, genom att skaffa sig en bild av de olika grupper och tidningar – nu talar jag inte om den i jämförelse med detta milda sajten Avpixlat – som finns. Många små sammanhang som av ett eller annat skäl knoppat av sig i nya grupper och nya tidningar.

Min realistiska dystopi är att inget politiskt parti – Sverigedemokraterna inräknat – har lyckats möta medborgarnas frågor kring migration och integration. Ingen har tagit ansvar för det samhälle som förändras.

Och det som kommer att hända är att den ledare eller den grupp som gör det kommer att vinna det här. Det vet de etablerade partierna.

Den dag dessa olika splittrade grupper långt därute finner varandra och gör gemensam sak är vi där.

Vi driver fram odjuret.