Nu är det säkert flera år sedan jag senast tjatade om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag tror tills vidare att detta tjat är ett viktigt tjat eftersom den som inte begriper sig själv är dömd att hjälplöst famla i tillvaron ungefär som den som vandrar runt i ett kolmörkt rum och försöker orientera sig med de utsträckta fingrarna. Som Shakespeare sa: ”Den varelse som ej sitt ursprung vördar får inget säkert fäste i sig själv”. Jag tror i alla fall att citatet har någon sorts relevans för det jag vill säga; i vilket fall som helst är det från Shakespeare vilket är en kvalitetsmarkör som bör imponera på vem som helst.

Via det system av kablar, routrar och radiolänkar med mera som tillsammans med lite annan teknisk utrustning, om jag fattat rätt, bildar internet står jag i förbindelse med nästan hela världen undantaget Korea och andra ogästvänliga områden. Normalt är de signaler som når mig mycket varierade men häromdagen var de budskap som kom från alla håll tämligen enhetliga och gick ut på att presidentkandidat Trump är galen.

Enär självberöm luktar illa bör man inte i oträngt mål framhålla att man varit förste byråsekreterare på en statlig myndighet. Men å andra sidan finns det ingen anledning att undanhålla sådan information om den kan bidra till fördjupade kunskaper.

När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första har jag döpt till spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof (). Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Med lite ansträngning ska jag försöka sänka krönikans intellektuella nivå till något som passar en läsare av Dagens Nyheters ledarsida. Nyss förekom en troligen allvarligt menad diskussion om visitationszoner och om huruvida de fungerar. Det gör de. Jag är själv ett levande bevis.

På senare år har jag haft en allt starkare känsla av att allt blir dyrare utan att någonting blir bättre. Till exempel bor frugan och jag i en villa som är väl utrustad med säkerhetsdetaljer från det välrenommerade säkerhetsföretaget Verisure. Tanken, som den presenterats för oss, är att brottsligheten lokalt ska kontrolleras med hjälp av oljud och larm, automatisk polisanmälan via Verisure, filminspelning och snabbutryckande vakter som tyvärr saknar både schäferhundar och baseballträn men säkert hade kunnat extrautrustas mot en rimlig avgift ty säkerhetsleverantören är mycket tjänstvillig.

Samhällena förändras ofta mer radikalt än vad som riktigt kan tålas av oss lite erfarnare medborgare som sätter hyfs och plikt högre än bjäfs och kyld champagne särskilt om hålldamen – på bilden den undersköna Odette, Swanns ständigt lika åstundade hålldam i Prousts På spaning efter den tid som flytt; en bok som i våra dagar endast läses i kvinnliga bokcirklar för att hålla romantiken vid liv och stå ut med madeleinekakorna och att behöva betrakta den ändlösa skildringen av en rosenbuskes levnad.

Ursäkta, men man kanske kan få ställa frågan även om den är förbjuden och bara leder till att frågeställaren (jag) får skämmas. För en tid sedan, när frågan om ett svenskt Nato-medlemskap kom på tapeten, hade jag inga dubier om det ens uppstod någon undran min skalle. Att Sverige i själ och hjärta hörde till Nato var en sådan där sak som man som svensk bara visste och om man inte visste det så hade man fått lära sig i lumpen. (Bara en sådan liten propagandistisk detalj som att ”lede fi” i läroboken identifierades som ”Stormakten Röd” gav ett tips om tänkesätten inom försvarsmakten. Att officerarna åkte på kurser i San Diego fick man reda på ryktesvägen.)