Idag, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, tar en rad svenska kändisar tillfället i akt att kräva att Israel utesluts från Eurovision för att de försvarar sig mot terrororganisationen Hamas. Nu kritiseras Alba August, Malena Ernman och de andra undertecknarna för sitt ensidiga ställningstagande.
Flera anställda vid FN:s Palestinaorgan UNRWA misstänks vara inblandade i Hamas attacker mot Israels civilbefolkning den 7 oktober. Det rapporterar nyhetsbyrån Reuters.
Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.
Att slå ner på svensk kaffekultur tycks vara den nya klimat-trenden i public service. Efter att Sveriges Radio i måndags publicerade en kort notis om hur ”den svenska fikakulturen” (och märk väl; just den svenska – inte den kaffekultur som finns i andra länder) förstör klimatet har man nu ett 13 minuter långt inslag i Studio Ett på samma ämne. Den anklagande rubriken lyder: Är svenskarna beredda att ge upp kaffet för klimatet?
I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.
Det är ett evinnerligt klankande på våra politiker. Det är tjatigt och ganska meningslöst: Sådana är väl alla politiker? Kanske. Finns det några exempel som motsäger denna dystra uppfattning? Kanske. Jämför själv denna åsikt, grundad i de erfarenheter våra svenska politiker gett oss, med alla nio kandidaters uppträdande i en debatt inför det finska presidentvalet.
Här har Sara Skyttedal verkligen ansträngt sig. Pressat in sig i en korvskinnsliknande vit designoverall, satt på sig både högklackade lackskor och långa svepande lösögonfransar för att i SVT:s ”30 minuter” berätta SIN trovärdiga version av vad som egentligen hänt inom KD, en fråga som upptar en hel värld. Och så faller allt på hennes sätt att språkligt föra fram sina argument.
Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.
Så, sitter du kanske med ditt morgonkaffe eller planerar du att ta en kopp choklad? Mysigt för dig! Men… för klimatet… är det en björntjänst…
Så inleder Sveriges Radios medarbetare Stefan Nordberg, med dramatiskt tonfall, ett inslag i Vetenskapsradion den 22 januari. Nu ska vi svenskar nämligen skambeläggas även för att vi fikar.
Jag vet inte hur många utredningar av typen ”Vattnets betydelse för sjöfarten” som Riksdagens Utredningstjänst producerar per år, men jag misstänker att de är många.
Raed Abushihab är en arabisktalande tiktoker från Mellanöstern. På sin tiktok-kanal visar han scener från Sverige för sin arabisktalande publik. Han har bott i Sverige i många år och under en stor del av denna tid har han arbetat som tågstädare.
Det är snart dags att fira tioårsjubiléet av det svenska erkännandet av Palestina. Jag fattade aldrig vad det var för mening med det erkännandet men kom så småningom fram till att regeringen ville ha internationellt beröm för sin påstått progressiva politik. Det progressiva låg i att utropa sig till humanitär stormakt och därefter hylla skurkstater som just Palestina och dessas väpnade avdelningar som just Hamas. Samt, förstås, att ge dem bistånd.
Hösten 2017 skakades västvärlden av #metoo och mängder av kvinnor trädde fram och berättade att de blivit utsatta för övergrepp av män i maktställning. Bilan gick i alla branscher, i Sverige gick det till och med så långt som till självmord i åtminstone ett känt fall. Så här i efterhand undrar jag hur mycket av allt det som avslöjades under #metoos fana som är sant. Hur många av dessa kvinnor har själva utnyttjat sin attraktionskraft för att får fördelar?
På söndag är det val i Finland. Trots att det är det grannland som av olika anledningar – en är närheten till Ryssland – kanske får mest uppmärksamhet, talas det mycket litet om politikens sakfrågor.
Är du en bra förälder? De flesta säger ja. Men vi vet alla att det inte är sant. Det finns också en politiskt kulturell aspekt i det här, som är viktig och som nu, är helt avgörande för oss i Väst.
Jag håller med om att det är riktigt nedrigt av statsminister Kristersson att ens antyda att vissa invandrare inte skulle älska sitt nya hemland utan bara betraktar sitt svenska pass som en resehandling. Vi har ju sett hur många exempel som helst på motsatsen de senaste åren.
I femton år eller däromkring har jag försökt att förstå det samhällsfenomen som tidigare – bland de insatta bedömare som försökte ge fenomenen vetenskapliga namn i stället för att nöja sig med att beteckna dem som ”dumheter” och ”skitprat” – kallades för Politisk Korrekthet eller PK-ism och numera, ofta efter amerikansk förebild, benämns ”wokeism”.
När Kajsa Ekis Ekman klargjorde att hon anser Hamas vara en välgörenhetsorganisation blev det kraftiga reaktioner på sociala medier. Men hennes försök att nyansera och normalisera terrororganisationen Hamas kommer inte ur ett vacuum. Den svenska vänstern har aldrig tagit avstånd från den här typen av organisationer utan har romantiserat terror och våld sedan begynnelsen. Ekis Ekman uttrycker alltså bara en mycket vanlig åsikt inom vänstern, bland de som kallar sig ”intellektuella”. En åsikt som i hög grad bottnar i ett djupt förakt för vanligt folk.
Efter att Sverigedemokraternas Richard Jomshof gått ut offentligt med att han vill begränsa islamiska symboler i Sverige får han starkt stöd på sociala medier. Men han får också kritik.
Vänsterjournalisten Kajsa Ekis Ekman berättar nu hon vad hon tycker om terrororganisationen Hamas. Nämligen att de inte alls utgör någon terrororganisation – utan en välgörenhetsorganisation.
Om man öppnar munnen och framför en åsikt så ska man vara mycket försiktig ty man har antagligen fel, framför allt om man uttalar sig om saker man inte begriper vilket är det normala tillståndet.
Att Magdalena Andersson nu ägnar sig åt ett desperat och helt skamlöst försök till total historierevision i god Stalinistisk anda tror jag gått få förbi.
”I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga Jungfruns födelse […]. Samma år på Fyra krönta helgons dag, som var den 8 november, lät han halshugga (efter att ha blivit krönt föregående söndag) två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs, riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120 personer…
Efter tio års engagerade och framgångsrika försök att integrera sig i det svenska samhället gav min kalifornienfödda första fru upp. Det var inte Sverige som sa nej till henne. Hon hade belönats med en fast, högavlönad anställning på en myndighet inom rimligt pendlingsavstånd från hemmet. Det var hon som sa nej till Sverige (och troligen även till mig).
Den här historien utspelar sig på en förskola i Stockholm. Det här kunde dock handla om vilken offentlig arbetsplats som helst i Sverige. Lär er följande!
Nyligen kunde vi berätta om att V-ledaren Nooshi Dadgostar vägrade svara på Aftonbladets frågor rörande spåren av kokain på partikansliets toaletter. Hon ryckte på axlarna åt alltsammans och menade att det vore bättre om Aftonbladet granskade sina egna toaletter istället. Hon förstår alltså inte att det är enorm skillnad på om det dras en och annan lina på Aftonbladets toaletter jämfört med ett riksdagspartis.
Jag är mycket tacksam att jag inte är Benjamin Netanyahu eller Joe Biden eller någon annan som kan ha inflytande över Gaza-kriget eller i övrigt den politiska situationen i Mellanöstern. Här erbjuds ingen hjälp av kalla, vetenskapliga och matematiska beräkningar. Här har man bara sina känslor och sitt eventuella omdöme att lita till. Samt, förstås, den starkaste påtryckningen av alla: den ofta orubbliga övertygelsen hos dem man hamnar i meningsbyte med.
Märta Stenevi, MP, har sjukskrivit sig på obestämd tid. En av anledningarna uppges vara att hon haft en ”tuff höst” och att samtiden är orolig, något som har skapat reaktioner.
I tisdagens partiledardebatt (från 1.06.00) karakteriserade Jimmie Åkesson pricksäkert, kortfattat och uttömmande socialdemokraternas och Magdalena Anderssons politik : floskler. Varpå Magdalena Andersson gång på gång svarade med just det, samtidigt som hon kraftfullt viftade med armarna. (Hon är en god debattör). I hela debatten fanns det bara ett minnesvärt inlägg, från Nooshi Dadgostar (vid 01.28.00). Det var personligt, engagerat och övertygande.
Agendaredaktionen är djupt oroad över Trumps svaga ställning bland väljarna och har därför låtit den bekymrade programledaren i söndagens Agenda samla en mängd kritiska röster mot Biden, både i reportage och i studion, för att förhoppningsvis hitta en liten strimma av hopp.
DET GODA SAMHÄLLET 