Ponera att Gustav Vasas son Johan III dör och efterträds av sin son Sigismund som genast bestiger tronen. Tänk er vidare att Johans yngre bror, hertig Karl, motsätter sig detta och inbördeskrig bryter ut. Efter några år besegrar hertig Karls styrkor Sigismund som då stjäl statskassan och flyr till Gotland med återstoden av sin militär. Sveriges ärkefiende Ryssland stöder Sigismund och ryska krigsfartyg patrullerar sundet mellan svenska fastlandet och Gotland. Dessutom stöder Ryssland att Gotland – vars geografiska form faktiskt påminner om Taiwan – ska få vara representerat i FN.

För några år sedan föreställde sig stora delar av det svenska samhällsetablissemanget att Sverige kunde ha en obegränsad invandring. Det är lätt att glömma, men så var det faktiskt. Man menade att det var vår skyldighet att hålla våra gränser öppna för alla som ville söka asyl. Man menade att det var orättfärdigt att göra skillnad mellan “vi och dom”. 

Särintressen i bemärkelsen ”folk som organiserat sig vid sidan av staten” har det nog alltid funnits. Men gamla tiders särintressen – och med ”gamla tiders” menar jag sådana som opererade hundratals år tillbaka i tiden – skiljer sig, påstår jag, på åtminstone en betydelsefull punkt från moderna tiders särintressen. Det är att de gamla särintressena var fiender eller konkurrenter till staten medan de nya försöker bilda allianser med staten i syfte att få fördelar som står under statlig kontroll.

I Sverige har det varit relativt vanligt med klassresor. Driftiga och begåvade individer har inom loppet av en generation kunnat förflytta sig från ett torp i Småland, till toppositioner inom näringslivet, politiken eller universitetsvärlden. Enkla arbetare har genom flit och sparsamhet kunnat bygga mexivillor i respektabla områden och placera sina barn på universitet. Även om de personliga utmaningarna varit enorma, har det funnits få formella hinder att migrera från en klass till en annan, och i gynnsamma fall ända upp till överklassen.

Som de flesta säkert noterat har socialdemokraterna plötsligt upptäckt att invandringen till Sverige från utomeuropeiska länder varit allt för stor under de senaste 30 åren.

Vilket de främst beskyller SD för, då S under hela denna tid varit fullt upptagna med att tycka tvärtom mot SD eftersom SD hela tiden påtalat att den utomeuropeiska invandringen till Sverige är för stor.

Idag tidigt på morgonen genomförde Ryssland ett massivt raketangrepp mot flera Ukrainska storstäder. Varför kan inte Ukraina förhandla bort en bit land för att få fred? Svaret på den frågan är enkelt. De miljontals människor som bor i de tillfälligt ockuperade områdena vet exakt vad ryskt herravälde innebär. Avrättningar, bortföranden, systematiskt sexuellt våld, kidnappningar av barn där KREML har det uttalade målet att förinta Ukraina som nation. Ukrainarna vet därför att de aldrig kommer få fred under rysk ockupation.

Den så kallade samhällsdebatten består till stor del av så kallade debattörer som upprört säger att ”nu är det verkligen dags att vi börjar prata om” till exempel barnakutkrisen eller äldreomsorgskrisen och sedan övergår till att göra något annat än att diskutera just detta. På det viset kan samhällsdebatten fylla media med ord utan att skapa någon förståelse.

Det finns mycket man kan säga om ÖB:s och minister Bohlins konstaterande att det kan bli krig. Vissa av oss har aldrig trott på den omhuldade myten om ständig fred, som tidigare politiker ofta vidmakthållit (till exempel Reinfeldt med sitt uppblåsta skitprat om att försvaret är ett ”särintresse” och Ygeman, när han beskäftigt förklarade att Sverige minsann inte behöver några beredskapslager) och tar detta utspel med jämnmod. Andra verkar tro att världen är en rosaskimrande fluffig dröm, att alla (utom svenskarna själva) är snälla och att försvarsmakten när en längtan efter krig.

Själv tänker jag att krig brukar inträffa med jämna mellanrum och att det vore mer än lovligt naivt att inbilla sig att Sverige skulle kunna stå utanför sådana i evärdlig tid.

Jag hade just ett intressant samtal med en god vän. Liksom jag är hon nettoskattebetalare och jobbar ständigt med att få allt att fungera. Hon har sällan råd att njuta några frukter av sitt arbete. För den som inte är ekonomiskt oberoende, eller omhuldas av bidragssamhället, äter de ökande utgifterna upp inkomsterna mer och mer och pensionen blir en mardröm för många. Det där med livet, som skulle bli så bra bara man utbildade sig och valde ett bra jobb, det hinns knappt med. Samtidigt lever i Sverige mängder med människor som inte behöver anstränga sig det minsta för att klara sig lika bra och till och med bättre. Då är det lätt att bli bitter.