Den tyske dominikanermunken Johann Tetzel gjorde sig på femtonhundratalet känd som en framgångsrik försäljare av avlatsbrev. Påven behövde pengar för att bygga Peterskyrkan och uppfann detta finansiella instrument. Instrumentet emitterades av påven, såldes till vanligt folk av Tetzel och inlöstes på förfallodagen, det vill säga köparens dödsdag, mot strafflättnad i skärselden.

Så märkligt det är i Sverige. När statsministern påpekar vad ett medborgarskap innebär – att det inte bara omfattar en trave rättigheter utan även skyldigheter – vrider oppositionen ut och in på sig själva för att hitta tillräckligt starka uttryck för sin kritik. Inte ens George Orwell kunde ha siat om något så bisarrt.

I maj 2024 kommer ett pandemiavtal och ett stort antal förändringar i det Internationella HälsoReglementet (IHR) att beslutas av Världshälsoorganisationens (WHOs) medlemsstater. Förslagen är många, har stora konsekvenser och kommer – ifall de godtas – att under pandemier inverka kraftigt på svenskt självbestämmande och betydelsen av vår demokrati samt ett flertal mänskliga rättigheter. Detta sker genom att WHOs beslutade åtgärder under pandemier inte längre kommer att vara frivilliga för medlemsstaterna utan blir bindande. WHO kommer därigenom periodvis helt styra hälsoarbetet i jordens länder. Samtidigt kommer man att påverka många andra samhällsområden.

Ibland roar jag mig med att fundera över hur dumt folk tänkte förr i världen (och även nu för tiden fastän människan inte har så många fasta bevis för överlevande dumheter). Jag tänker till exempel på en av de världsberömdaste engelska ekonomerna och prästerna genom tiderna, nämligen Thomas Malthus. (Är det inte märkvärdigt hur många av de klassiska ekonomerna från Upplysningstiden som samtidigt var präster? Det finna säkert något självklart skäl även om inte jag skådar förklaringen särskilt tydligt. För Malthus själv var det två flugor i en smäll: genom att idka avhållsamhet gjorde människorna Gud glad och säkerställde att det inte föddes så många barn varigenom folk slapp dö den plågsamma svältdöden.)

De senaste dygnen har mediatexter om den amerikanska universitetsskandalen med epicentrum över Harvard sprutat ut över världen och jag har läst några av dem (och även skrivit en text – vilket jag nog inte borde ha gjort; jag tog hela woke-konceptet för det eländiga skämt som det faktiskt är och försökte skämta bort dumheterna vilket var lika framgångsrikt som att försöka skämta bort Stalin under andra världskriget).

Den 5 december förra året frågade den republikanska kongressledamoten Elise Stefanik upprepade gånger rektorerna för Harvard University, University of Pennsylvania, och MIT ”om uppmaning till folkmord av judar bryter mot lärosätenas regler”. Rektorerna svarar att det beror på sammanhanget, på omständigheterna, på kontexten. Stefanik var inte nöjd och menade att det enda rimliga svaret borde vara JA – uppmaning till folkmord bryter mot regler om vad som får sägas vid ett amerikanskt lärosäte. Sen dess har två av presidenterna avgått efter starka protester, den senast blev Harvards svarta kvinnliga woke president Claudine Gay. Hon kunde inte förmå sig med att ta avstånd från antisemitismen på elituniversitetet (hon har även påträffats med flera fall av plagiering).

En av de skadligaste sociala förändringarna som inträffat i Sverige på trettio år var troligen omvandlingen av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) till Svenskt Näringsliv vid seklets början. Före 2001, när omvandlingen skedde, rådde ännu en nästan marxistiskt antagonistisk relation mellan de två huvudmotståndarna inom svensk politik, nämligen Kapitalet, representerat av SAF och Arbetarklassen representerad av Landsorganisationen (LO).

Efter att under decennier ha fört en invandringspolitik som missgynnat majoriteten av befolkningen vill de rödgröna nu gå ännu längre på den inslagna vägen. I Stockholms stad vill de tvångsintegrera svenskar genom att bygga ihop invandrartäta områden med närliggande, svenskdominerade villaområden.

Jag har ett bättre förslag: Tvångsförflytta dessa hycklare till de mångkulturella problemområden de själva skapat med sin medborgarfientliga politik.

Efter att Israel lyckats likvidera en av Hamas ledare låter SVT den utvalde Mellanöstern-experten Anders Persson förklara att det nog egentligen var ganska dumt gjort. ”Vad kommer härnäst, när ledare börjar dödas!” säger han eftertänksamt, som om en terrorledare skulle vara likvärdig med en demokratiskt vald politisk företrädare och som om det vore Israels ansvar att se till att de får leva i fred och frihet.